Jag hade ingen tumör på hörselnerven. Resultatet från magnetröntgen kom igår, och allt var helt normalt.
Innerst inne trodde jag aldrig att jag hade en tumör. Det fanns saker som tydde på att jag inte hade det, bland annat att min balans var helt 100%. Dock genomför sjukvården inte magnetröntgen för att de tycker det är roligt att göra det, utan för att det finns en välgrundad anledning, och det har oroat mig. En oro som periodvis var lite svår att koppla bort.
Bakgrunden är att det under hösten har börjat susa i öronen, och att hörseln har gått ner lite. Efter en hel del undersökningar hamnade jag i en sån där magnetröntgentrumma där huvudet undersöktes med magnetism.
Nu är det i alla fall över, och nu kan jag lägga det här bakom mig, men mina tankar går till alla som inte kan lägga såna här saker bakom sig. Skänk pengar till cancerforskningen. Gör bara det.
Idag sprang jag ett lunchpass, en progressiv distanslöpning över 12 kilometer i 4:29-fart.
5 kommentarer:
Vad bra att det inte var en tumör!
Det är aldrig roligt att gå och oroa sig (mer eller mindre) för något, men desto skönare att få reda på att det då inte är något!
En bra sak med att få veta att det inte är ett problem, är ju att man kan som du skriver lämna det bakom sig och istället fokusera energin på annat roligare!
Oavsett hur lite man tror på diagnosen så väcker den tankar och det är en lättnad att ändå kunna avfärda även en liten oro.
Jag vilade själv lätt i dödsskuggans dal för några år sen och tycker det var lärorikt.
Skönt att höra att du var tumörfri.
Håkan - Ja, jag tror att de hellre kontrollerar en gång för mycket än en gång för lite.
Nu går vi vidare :-).
Peter - Ja, det kanske hör till livet att de någon gång misstänker att det finns någon svår sjukdom i kroppen, och att man måste göra den här typen av kontroller.
Det jag reagerar mest på är min egen reaktion. Nästan förnekelse och tankar som att "jag kan ju inte bli sjuk nu........". "Jag ska ju åka till Åre senare i vinter....". "Jag ska göra det ena och det andra........"
Jo jag minns själv hur jag mest tänkte
* nu blir jag aldrig någon marathonlöpare
* varför köpte jag mitt årskort på badhuset
Det bestående är ändå att en dag så drabbas man av den här sortens besked och det är inte mycket man kan göra för att förbereda sig.
Peter - Ja, en lärdom är också hur fort man kan trilla ner i sjukdom och hur snabbt självbilden och ens identitet kan förändras när ens liv är på väg att ryckas ifrån en.
När jag fick kallelsen till Magnetröntgen började brevet med "Bästa patient"..... För mig var det väldigt svårt att förlika sig med den formuleringen. Från att vara en snabb/frisk/marathonlöpare ner till en "patient med tumör" på bara några dagar.
Hela ens själbild får sig en rejäl törn.
Skicka en kommentar