onsdag 4 december 2013

Ingen kommer att höra mig skrika

Om det händer mig något kommer ingen att höra mig skrika, tänker jag 14 kilometer in på dagens långpass över 28 kilometer i 5:15-fart.

Det är en ganska obehaglig tanke jag tänker. Det är en tanke jag tänker när jag vrickar foten och "knäar" några steg. Jag ramlar inte, men det är nära.

Troligtvis trampade jag på en rot eller en sten, jag vet inte, men foten känns i alla fall bra och jag springer vidare.

Jag springer i ett terrängspår och jag är säkert en kilometer från närmaste hus, närmaste väg, och närmaste människa. Det är kväll. Det är mörkt, och det är bara jag ute i skogen. Jag och min pannlampa som lyser upp en ljuskägla i en nattsvart skog. Det är också kallt. Säkert minusgrader.

Vad händer om jag trampar snett och bryter foten här? Kommer jag behöva krypa en kilometer innan jag får hjälp? Här kommer i alla fall ingen att höra mina rop på hjälp. Obehagliga tankar i en nattsvart och ödslig skog. Tänker att jag ska ta med mig en telefon nästa gång.

12 kommentarer:

Peter sa...

Jag har råkat ut för detta en gång men hade som tur var bara 1 km till bilen. Jag hoppade på ett ben 50 m i taget och kunde sen köra hem trots brutet ben i fotleden.
Efter det vågade jag inte springa i mörker på länge.

Håkan sa...

Det där är en tanke som kommer krypande för mig också när jag är ute i skogen. Har också nästan alltid telefonen med mig på de passen just för trygghetskänslan.
Bra långpass du fick till!

Peter: Usch då, det kan måste ha varit en jobbig upplevelse! Hoppas foten mår bra numera

Mervi sa...

Det är alltid bra att ha mobilen med sig ifall något händer. Jag ramlade av en häst och bröt benet en gång före mobilernas tid. Jag hade tur som befann mig bara 100 meter från ett hus med en person hemma som faktiskt hörde mig skrika på hjälp. Denne kunde ringa efter pling-plong-taxin med snälla människor som plockade upp mig. Annars vet jag inte riktigt hur jag hade löst det.

Det är förvisso lite "farligare" att rida än att springa men man vet aldrig vad som händer.

Annelie sa...

Leva farligt ger ju lite extra krydda i tillvaron... ;-)

Jag är väldigt dålig på att ha med mig telefon. Kanske på långpass uppe i skogen. Annars litar jag på at min karma ska lösa det ;-)

Har trampat snett och ramlat flera gånger, men mina ledband i fötterna är så uttänjda redan så det är bara att springa vidare... Lite skrubbsår på knän och händer går ju att springa med.

Lennart sa...

Peter - Fy vad ont det måste ha gjort. Det var lite den bilden jag hade på näthinnan när jag sprang.

Tur att det gick bra för dig!

Håkan - Tack! Jag ska överväga telefon. I alla fall när det är så här mörkt. Vi får se om jag till slut tar med den :-).

Lennart sa...

Mervi - Kul att du lämnade en kommentar! Ja, ridning är nog lite farligare. Det finns ett ridspår vid det terrängspår jag brukar springa så ibland får man samsas med hästar också :-).

Jag tänkte också på det här med att "beskriva var man är" om man ringer någon när man är mitt ute i skogen. Det kanske inte är så lätt alla gånger. Tur att det fanns ett hus i närheten när du trillade av hästen!

Annelie - Jag är ungefär som dig. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag har haft telefon med mig en enda gång.

Jag har alltid tänkt "äsch, inte händer det mig något...." men idag smög sig tankarna på :-).

Johnny sa...

Har aldrig råkat ut för något, men sedan tiden då min fru var höggravid kändes det naturligt att ha mobilen med sig.

Efter det har det fortsatt, men främst då min fru vill veta när (inte om...) jag råkar ut för något hemskt :-)

Försöker se det som att det är lite obekvämt nu, men det medför att jag känner mig mer fri när det är tävling ;-)

Olov sa...

Inte roligt om det händer något mitt ute i skogen.
Jag brukar nästan alltid ha med mig telefonen när jag springer, kanske mest ifall jag skulle behöva ringa ifall det har hänt någon annan något illa men även för min egen skull.
Dessutom brukar jag berätta för hustrun var jag har tänkt springa, speciellt när det är mörkt o kallt.

Inte dåligt att få till ett så pass långt långpass en helt vanlig onsdagkväll.

Lennart sa...

Johnny - Ja, det är just det där med att det kan kännas obekvämt som gör att jag inte tar med mig telefonen. Var ska jag göra av den? Tänk om den blir blöt osv :-).

Olov - Jag är ganska nöjd med det här passet :-). Det där med att tala om för min fru hur jag planerar att springa kanske jag ska börja med :-)!

Johnny sa...

Håll den i handen, så enkelt som det blir. Det andra bryr jag mig inte om då min är vattentät :-)

Björn Suneson sa...

Mörkerlöpning med pannlampa i skogen verkar roligt, har knappt prövat. Hur är det egentligen? Hur bra ser man? Är snubbelrisken mycket större (gissar att kontrasten blir ganska bra, ungefär som med guppen under utförsåkning i elljus).

Lennart sa...

Johnny - Ja, på vanliga distanspass så går det nog bra, men annars känns det lite jobbigt :-).

Björn - Hej, och välkommen hit!

Ja, snubbelrisken är större men jag tycker ändå att man ser ganska bra. Beror lite på hur stark lampan är men de flesta lampor tror jag lyser upp tillräckligt. I själva ljuskäglan är det ungefär som ett eljusspår vilket kanske inte är som i dagsljus, men helt OK

Med pannlampa är synfältet också väldigt begränsat till ljuskäglan vilket kanske kan upplevas lite ovant.

Jag tycker att pannlampan erbjuder bra möjligheter och som löpare är jag "friare" att srpringa med pannlampa. Det är bara att ge sig ut och springa i skog och mark :-)

Vi ses imorgon :-) och lycka till!