Stå för vem du är!

När jag en sen septembereftermiddag springer mitt distanspass passerar landskapet sakta förbi. Skog, åkrar och ängar. Jag springer genom ett landskap som börjar präglas av hösten. Ett landskap där vägen böljar fram samtidigt som den passerar över kullarna.

Precis som mitt distanspass varierar med landskapet varierar också mitt liv över tiden. Ibland känns det bra, ibland mindre bra. Ibland blir jag överraskad av något oväntat, ibland blir det precis som förväntat.

Dagens distanspass över 13 kilometer i 5:28-fart blev som förväntat. Ingenting oväntat inträffade utan allt kändes invant och tryggt, en känsla som försvann direkt när jag kom hem. Då blev det farligt.

Det blev farligt då jag gav mig ut på okänd mark när jag skulle ta en bild på min biceps och publicera den på internet. Någonting som för vissa kanske känns helt naturligt, men som för mig kändes helt onaturligt.

Det hela kändes surrealistiskt, och jag frågade mig själv. Är det jag? Vill jag det här? Insåg att det inte kändes som jag. Insåg att jag inte ville det där, men jag bestämde mig för att köra. Knäppte en bild. Knäppte två. Bestämde mig för en av dem, men jag laddar aldrig upp bilden.

Jag laddade aldrig upp bilden för jag anser att man inte ska urvattna ett skämt. Den första bilden på min biceps (som ifrågasattes i kommentarsfältet) i anslutning till inlägget ”Mer pengar till elitlöparna” var ett skämt, och jag låter det stanna där. Det är bra så. Vi ska inte dra det i leda. Det var kul i början, men inte längre.

Med den här historien vill jag säga att du ska göra som du vill. Stå för vem du är och låt inte andra påverka dig att göra saker som du inte vill, och om det känns fel så gör något annat. Något som känns rätt. Var dig själv.

Minns ni första gången ni hade löpartights?

Minns ni första gången ni hade löpartights? Jag minns det. Med fasa. Det var innan det blev accepterat för den stora massan. Det var i mitten på 90-talet, och det hela kändes väldigt obehagligt. Naket. Varenda muskel var synlig. Allt.

Minns att det kändes som att alla tittade på mig, som att alla skrattade åt mig; – Titta, en pellejöns, han springer i strumpbyxor.

Minns att jag tyckte det kändes fel med tights. Minns att jag kände mig som en balettdansör, och så ville jag inte känna mig. Inget ont om balettdansörer men jag ville inte känna mig som en. Inte när jag var ute och sprang.

Jag minns att jag skämdes och att jag tog på mig kortbyxor över tightsen. Bara för att dölja. Med kortbyxor över tightsen kändes det bättre. Det kändes normalt. Som att jag bara hade kortbyxor.

Idag är det annorlunda. Idag är tights accepterat. Accepterat av alla, och idag kan jag inte tänka mig ett löparliv utan tights.

Mer pengar till elitlöparna

Elitlöpare lever inte fett idag. Jag har många gånger funderat på vad som motiverar elitlöpare att dag efter dag gå ut och träna och försöka bli så bra som möjligt. Vad driver dem? Startpremier, prispengar och feta sponsorkontrakt kan det i alla fall inte vara. För det finns inte.

Det finns inga pengar alls att hämta i löpningen. Att som första pris i ett lopp dela ut en matkasse från ICA eller lite Rågfras duger inte. Det är för snålt. Att istället låta ettan, tvåan och trean i dam respektive herrklassen dela på tex 30 000 kr är fullt rimligt. Det har vilket lopp som helst råd med.

Det hela är ganska enkelt. Om 1000 personer betalar 500 kr för att springa ett lopp blir intäkten ca 500 000 kr samtidigt som kostnaderna är låga. Visst, chiptidtagning kostar några tusen. Lite bananer och annat likaså, men kostnaderna för ett normalt lopp ligger under 150 000 kr. Det vet jag för jag har själv sett efterkalkylerna då jag själv har varit med och arrangerat lopp.

Bild tagen efter dagens långpass över 21 km i 5:20-fart
med syfte att visa färgmatchningen mellan skor och tröja.
Bicepsen "råkade" bara komma med.

Med 350 000 kronor i vinst så finns det utrymme att dela ut lite prispengar. Det finns även utrymme för att dela ut startpremier till några speciellt inbjudna löpare. Det höjer värdet på löpningen som idrott och kanske motiverar till mer träning och bättre tider.

Uppriktigt sagt förstår jag inte varför det är så tyst om det här. Ingen verkar vilja ta upp frågan, och från de stora tidningarna som Spring och Runners World är det knäpptyst. Mest besviken är jag på tidningen Spring som hävdar att de är en tidning för, och gjord av, de lite bättre löparna. De som skriver i den tidningen har alla möjligheter i världen att röra om lite, och starta debatt, men det gör de inte.

De kanske är rädda för att bli av med det lilla det får. En startplats i ett lopp, ett par tights från ASICS, eller en vintermössa från Craft. Själv är jag inte rädd för att bli av med någonting då jag inte får någonting från någon. Jag köper själv.

Silverryggar

Silverryggar. Det är män. Över 40, och lite gråhåriga. Lite gråa hårstrån som inte besvärar. Det gråa håret tillsammans med snygga kläder, och en ganska snygg och vältränad kropp, gör silverryggar tilltalande.

Att vara en silverrygg är ingenting att skämmas över. Som silverrygg åldras du med värdighet. Du äter och dricker med måtta, och du spottar inte i glaset. Det är snyggt och fräsch omkring dig, och bara genom din närvaro inger du lugn och harmoni i gruppen. Du är också en stöttepelare som familjen lutar sig mot.

Det lite gråa inslaget i håret som definierar en silverrygg.

Som silverrygg kan du en helt vanlig lördagsmorgon ge dig ut och springa en fartlek över 12 kilometer. Det är inget problem. Själv sprang jag nu på lördagsmorgonen en fartlek över 12 kilometer.

Det blev 2 kilometer uppjogg följt av 5 tusingar i ca 4:20-fart med tusen meter joggvila i ca 4:50-fart. Totalt med upp och ner jogg blev det 12 km i 4:54-fart.

Gnälliga Motionärslöpare

Tycker motionärslöpare gnäller väldigt mycket. De bara gnäller och gnäller. Framförallt efter stora motionärslopp som Göteborgsvarvet och Midnattsloppet, men det gnälls även på prylar och utrustning. Elitlöpare däremot. De gnäller aldrig.

Det finns ingenting som en motionärslöpare inte gnäller på. Det är fel på ditten och datten. Det var trångt. Km-markeringen stod fel. Snäva kurvor. Dåliga omklädningsrum. Servicen efter loppet var dålig. Dålig goodiebag. Skorna gick sönder efter 40 mil. Regnjackan är dålig. Kompressionsstrumporna är inte bra, osv, osv.

Det tar aldrig slut. Motionärslöpare kommer alltid på nya saker att gnälla på. Från elitlöpare har jag aldrig hört att en km-markering stod fel eller att det var snäva kurvor. Ännu mindre att goodiebagen eller att regnjackan var dålig. Aldrig hört något gnäll alls.

Eliten kanske fokuserar på andra saker än på att gnälla. De kanske fokuserar på att springa fort, och det gjorde jag också idag när jag under dagens distanspass sprang en fartökning över 2.5 kilometer i 4:15-fart i terrängspår.

Men det är klart, 4:15-fart tycker inte eliten är så fort. Fast och andra sidan så blåste det på mig en gång. Ja, se där. Bara en sån sak. Att det alltid ska hända mig……

Löpning i regn

Det regnar. Ett svalt strilande regn faller ner på gräsmattan i min trädgård. Det är ingen vind. Alldeles lugnt. Strilande regn som faller i en trädgård inger ett lugn. Det är skönt att titta på. Lite hypnotiserande. Tid för reflektion.

När jag sitter och tittar på regnet blir jag mer och mer sugen på att gå ut i regnet. Känna regndropparna i ansiktet. Bli blöt. Springa.

Återhämtning efter ett regnigt pass.

Tänker på alla de gånger jag har sprungit i regn. Regn som inte besvärar. Regn som bara känns skönt. Regn som får mig att känna mig levande. Regn som får mig att känna mig lycklig. Byter om. Går ut. När jag kommer hem visar klockan på 12 km i 5:15-fart. Är blöt.

Ställer mig återigen och tittar på regnet som faller ner på gräsmattan i min trädgård. Det är ingen vind. Alldeles lugnt. Känner mig lycklig. Levande.

Idoler och förebilder

Idoler. Förebilder. Road models. Kärt barn har många namn. Många vill vara ett kärt barn. Bloggare. Skribenter. Mediapersonligheter. Alla vill vara idoler. Alla vill vara någon som andra tar efter.

Själv har jag ingen idol. Det finns ingen som jag ser upp till eller beundrar. Det skulle möjligtvis vara mig själv. Narcissistiskt. Ja, kanske, men om jag får säga det själv så tycker jag att jag är ganska bra. Får jag tycka att jag själv är bra? Hur uppfattas det?

Jag har ordnat det för mig. Jag har en fin familj, god hälsa, goda vänner, ett intressant jobb, en meningsfull fritid, och jag förverkligar hela tiden olika saker jag vill göra. Jag känner att jag har gjort det mesta jag vill göra, och när andra berättar vad de vill göra eller har gjort så känner jag ”been there, done that, but I just did it a little bit better”.

Bild från i somras när vi vandrade kring Sveriges högsta vattenfall Njupeskär

När jag tänker på det inser jag också att jag värderar helheten väldigt högt när jag bedömer människor. Att vara bra på en sak räcker inte. Jag värderar det inte högt om andra bitar i livspusslet saknas. Det räcker inte att bara vara duktig på löpning.

Dock finns det personer som jag tycker är lite coola. Som Peter. I somras spontansprang han Swiss Alpine Marathon, 78 km med 2500 höjdmeter. Han bestämde sig för att springa någon vecka innan loppet. Det i kombination med bra utbildning, jobb, familj och andra delar i livspusslet så tycker jag att Peter gjorde någonting väldigt bra.

Inte för att Peter är min idol, men ändå. Jag tycker det var lite coolt. Peter är ungefär som mig, fast här kan jag inte säga ”been there, done that, but I just did it a little bit better”. Inte ännu i alla fall.

Jag hoppas att ni andra också tycker att ni är lite bättre än andra. Det är ni värda.