Det schemalagda livet

Det är fint i England. På sitt sätt är det fint, men jag föredrar Sverige. Naturen är påtagligare i Sverige, och det gillar jag. Jag gillar också att naturen är tillgänglig. Det är aldrig några problem att ta sig ut i naturen. För oss svenskar är det här självklart, men det är inte det i England.

England har en fin landsbygd, men det är just en landsbygd. En landsbygd med fina slingrande vägar kantade av klassiska höga häckar, men det är ingen riktigt natur. Den är inte orörd. Inte på samma sätt som i Sverige.

Bakom de höga häckarna är det ofta privatmark och bredvid de fina slingrande vägarna finns det inga trottoarer. Vägrenen är också obefintlig så det är i princip förenat med livsfara att springa på vägkanten. Jag vågar inte det.

Jag är i England nu, på ett ställe som jag har varit på tidigare, och det här inlägget är schemalagt. Jag skrev alltså inlägget i söndags, men det publiceras idag.

Planen är att jag under min vistelse här ska springa två lätta distanspass, men när jag skriver det här vet jag inte riktigt hur jag ska springa. Åt vilket håll? Åt vilken riktning? Vi får se.

När ni läser det här har jag förhoppningsvis redan sprungit ett av passen, och om allt går som det ska springer jag det andra passet samtidigt som det här inlägget publiceras, alltså onsdag klockan 19.00. Tänk vad schemalagt livet kan vara.

28 000 löpsteg

Ett löpsteg. Ett löpsteg är så fundamentalt och i grunden så enkelt. Trots löpstegets självklara natur och enkelhet kan ett löpsteget också vara väldigt svårt.

Teorierna kring löpsteg och skodon är många. Allt från framfotslöpning i sandaler till rullande löpsteg i ett par Hoka OneOne.

Att ta det första löpsteget i ett träningspass kan också vara svårt. Steget över tröskeln och ut genom dörren är ofta det svåraste steget att ta.

Idag tog jag steget över tröskeln. Sedan tog jag det första löpsteget, ett löpsteg som följdes av ytterligare ca 28 000 löpsteg. 28 000 löpsteg där samtliga löpsteg kändes lättare än det första.

Dagens träningspass blev ett långpass över 28 kilometer i 5:21-fart där jag snurrade omkring i spåren vid Täby IP och Skavlöten.

Mängd, mängd och mängd

18 kilometer i 4:54-fart blev gårdagens träningspass. Det var återigen ett härligt pass i terrängspår där farten och längden blev lite som det blev. Det är skönt att kunna springa så.

Idag är det fredag och jag gillar att sparka igång helgen med ett träningspass. Jag vet inte riktigt varför, men jag är ofta träningssugen på fredagar. Det är skönt att lämna jobbet bakom sig och bara koppla av med ett träningspass.

Idag blev det 12 kilometer progressiv distanslöpning från 5:00-fart ner till ca 4:15-fart. Jag valde att öka farten idag eftersom tröskeln och VO2-maxet också behöver få sitt med jämna mellanrum. Det kändes bra.

På söndag är planen att återigen springa ett långpass över ca 25 kilometer vilket innebär att veckomängden kommer att landa på strax över 65 kilometer.

Kan jag fortsätta att hålla en bra mängd samtidigt som jag varvar med lite snabbare pass tror jag nästa år kan bli roligt. Planen är att fortsätta träna så här ett par månader till innan jag lägger om träningen.

Är jag slut som löpare?

Är jag slut som löpare? Var jag på toppen av min förmåga den 15 maj 2013? Kommer jag någonsin att springa en mil fortare än 38:50 som jag gjorde på Arenamilen? Det är frågor som plågar mig. Frågor jag ältar om och om igen.

Höstens misslyckade satsning på att springa Hässelbyloppet på 37 minuter har satt djupa spår. Det är snart en månad sedan misslyckandet, och tankarna snurrar fortfarande i huvudet. Tankar kring hur jag ska komma tillbaka på bästa sätt.

Jag har bestämt mig. Jag ska springa en mil snabbare än 38:50. Det är det som motiverar mig. Det är det jag tänker på samtidigt som jag springer de mörka vinterpassen.

Löparbus

Jag funderar på om jag ska busa lite med löparen som springer framför mig. Jag har precis börjar springa ett terrängvarv nere vid Vallentuna IP, och ca 100 meter framför mig springer det en annan löpare.

Någonting säger mig att det inte är en erfaren löpare, troligtvis det höga, studsiga och energislösiga löpsteget tillsammans med ett par fladderbyxor. Jag bestämmer mig för att busa lite.

Jag springer ifatt. Jag springer inte ifatt honom helt, utan jag lägger mig ca 10 meter bakom. Bara så att han vet att jag är där, bara så att han känner flåset i nacken, bara så att han ökar tempot till det där "jag-ökar-tempot-innan-han-springer-om-tempot". Till det där tempot som ligger lite över hans förmåga.

Efter någon minut hör jag att andningen börjar bli lite ansträngd. Jag bestämmer mig för att lägga mig någon meter bakom, men jag springer inte om. Inte ännu, och här funderar jag på om han är beredd att ta förlusten att bli omsprungen, eller om han tänker fortsätta kämpa.

Efter någon kilometer flåsas det väldigt mycket, samtidigt som en backe börjar torna upp sig. När backen börjar springer jag inte om direkt, utan jag lägger mig jämsides och försöker få med honom i mitt tempo. Jag försöker pressa honom lite till, men det går inte. Han släpper. Han är slut. Han orkar inte.

Nu kanske man kan tycka att det här var lite ojust, fast det tycker inte jag. Det var bara lite löparbus. Jag hade på känn att han skulle öka tempot, och när han väl har gjort det är det svårt att backa ur. Speciellt som jag gjorde en jämn kamp av det genom att inte springa om. Det här var bara lite löparbus. Ingen skada skedd.

Dagens pass blev 2*2.6 km i lugn 5:30-fart plus 6*200 meter på 36 sekunder med 2-3 minuter vila. Efter intervallerna blev det 2.6 kilometer i 5:10-fart (det var här det blev lite löparbus), och sen avslutade jag med 2.6 kilometer i 4:30-fart.

Det rullar på

Det rullar på. Gårdagens 12 kilometer i 4:46-fart följdes upp med ett långpass över 26 kilometer i 5:57-fart idag.

5:57-fart är inte fort, men det var inte heller meningen att springa fort idag, för jag sprang tillsammans med en kompis, och vi sprang i lugn pratfart, och det fick helt enkelt ta den tid det tog.

Vi sprang på regntunga skogsvägar, geggiga stigar, och kuperade terrängspår. Inte sällan var vi tvungna att hoppa över gegga och vattenpölar. En härlig skogslöpning. Jag gillar när det är så. Jag gillar det skarpt.

När jag kom hem var en av mina grannar ute i sin carport.
- Hur långt har du sprungit, frågade hon.
- 2.6, svarade jag.
- Jaha så hon, och fortsatte med; - Jag brukar springa 5.
Jag tittade på henne, nickade, och log. Tänkte att det är bra som det är. Jag gick in och drack Oboy.

Jag känner mig irrationell

Jag känner mig irrationell. Irrationell i den meningen att jag skriver en löparblogg, en av de större manliga löparbloggarna, samtidigt som jag vill vara anonym.

Jag vill att min blogg ska ha många besökare. Jag vill ha publicitet, samtidigt som jag vill vara anonym. Det känns lite irrationellt.

Jag känner mig också irrationell för att jag är emot fenomenet att samma människor (en liten grupp) bekräftar varandra i alla olika sociala forum som till exempel bloggar, jogg, twitter, facebook, etc, etc, samtidigt som jag själv är en del av fenomenet. Det känns lite irrationellt.

Vad håller jag på med? Varför gör jag som jag gör? Jag vet inte. Det känns också irrationellt att inte kunna svara på det.

Idag sprang jag 12 kilometer i 4:46-fart. Det kändes skönt. Det kändes i alla fall inte irrationellt.