Vi är alla en karikatyr av oss själva

Vi är alla en karikatyr av oss själva. Ja, mer eller mindre är vi det. Framförallt vi bloggare. Detta då den bilden vi bloggare ger omvärlden av oss själva egentligen inte är mer sann än en karikatyrteckning gjord och köpt utanför Pompidou i Paris. En karikatyrteckning där konstnären har förstorat vissa egenskaper och förminskat andra.

Vi bloggare kan alltså jämföras med kreativa konstnärer som i textuell form målar upp och förstorar alla våra bra egenskaper och förminskar våra dåliga egenskaper. Vi förstorar och förminskar egenskaper precis som vi vill ha dem. Precis som konstnärerna utanför Pompidou i Paris förstorar och förminskar näsor, leverfläckar och öron i en karikatyrteckning.


En bloggare kan jämföras med Betty Boop
Bild lånad från: http://feelgrafix.com/925858-betty-boop.html

Mitt förra inlägg som var skrivet bara för killar var så klart en karikatyr av mig själv i textuell form. Det var en karikatyr där jag förstorade mina och andra killars stöttande, omhändertagande och hjälpande egenskaper samtidigt som jag förminskade avundsjuka och småsinthet. Till min hjälp förminskade jag också tjejer, och som den bloggande konstnären jag är så målade jag upp dem som småsinta och elaka. Ja, det var dumt gjort. Förlåt!

Att beundra eller bli arg på en person som skriver en blogg är egentligen samma sak som att beundra eller bli arg på en tecknad figur. Som att beundra eller bli arg på Betty Boop.

Ett inlägg bara för oss killar

Det här inlägget är skrivet endast för oss killar så jag ber nu alla tjejer att sluta läsa här. Tack!

Så där ja! Nu när alla tjejer har slutat läsa så tänkte jag berätta att jag läste en tjejblogg häromdagen. Det var till och med en mammablogg. Ja, nu är det inte så att jag brukar läsa mammabloggar men det var Maratonpetras blogg jag läste, och den bloggen har sen hon fick barn blivit en mammablogg, och det var där jag läste i ett inlägg att tjejer brukar "hugga varandra i ryggen".

Va, har ni hört? Varför gör dom det? Vi killar gör ju inte det. Nä, tvärt om. Jag skulle aldrig hugga er i ryggen. Jag tycker ni är de bästa killarna som finns och sprider massa värme, vänskap och inspiration omkring er. Jag gillar er. Ni får mig att växa. Ni får mig att känna mig trygg och säker på mig själv samtidigt som jag blir full av tillförsikt inför framtiden. Det känns jättepositivt.

Under dagens träningspass över 15 km i 5:10-fart så tänkte jag på att ni killar är riktigt duktiga löpare. Ni tränar bra. Ni är ambitiösa och målmedvetna och de gånger jag har tävlat mot er så har jag gett precis allt. Ni ska också veta att om ni någon gång har vunnit över mig så var det välförtjänt. Ni var bättre, för jag kan lova er att om jag kunde springa en sekund fortare så hade jag gjort det. Vann ni över mig så var ni bättre, det bara är så. Ni var grymt bra!

Jag har aldrig hört någonting negativt från er killar. Ni är fantastiska. Detta till skillnad från vad jag läste på Petras blogg. När Petra skrev att tjejer ska sluta hugga varandra i ryggen så fick hon mothugg direkt. Någon tyckte till och med att Petra högg andra tjejer i ryggen genom att skriva så. En annan tyckte att det var helt fel för det händer aldrig. Den tredje höll med den första, och den fjärde blev förbannad på allihopa. Ja, ni hör. Vilken soppa!

Som tur är så är det ju inga tjejer som läser det här så vi killar kan lugnt träna vidare. Vi behöver ju inte bry oss om det där. Nä, vi killar vet också att arga mammor ska man hålla sig borta ifrån. Det är liksom ingen ide.

Nu tycker jag vi killar ska träna hårt så möts vi "man mot man" i ett lopp framöver. Det ska bli riktigt kul att tävla mot er, och vem vet. Vi kanske driver varandra till nya personliga rekord.

Intervallkoncentration

Springer återigen enminutsintervaller på löpband. Det börjar bli ett favoritpass. 10 km/h i vilofart och 15 km/h i fartavsnitten. Det är svettigt. Jag är plaskvåt. Men jag ger mig inte. I 40 minuter ska jag hålla på.

Jag är trött. Hjärnan vill lägga av, men viljan vill fortsätta. Jag börjar fokusera. Fokuserar på att fortsätta. Fokuserar på att göra hjärnan 100 procent koncentrerad på löpningen. Allt annat lägger jag åt sidan.

Det är bara jag och löpningen. Jag och vilofart. Jag och fartavsnitt. Jag lägger märke till varje sekund, varje andetag och varje steg. Allt som har med löpningen att göra registreras av min hjärna.

Jag är fullt koncentrerad på löpningen. Omvärlden finns inte längre och jag har ingen aning om vad som händer runt omkring. Folk kanske kommer och går. Några kanske pratar. Musiken kanske strömmar ur högtalarna. Vad vet jag, jag registerar inte det. Jag är 100 procent koncentrerad på löpningen.

Det är tre sekunder kvar till löpbandet återigen ökar farten. Jag koncentrerar mig på andningen och tar några djupa andetag. Ögonen smalnar av. Ansiktsmusklerna är avslappnade.

När farten ökar märker jag direkt att jag ligger 10 cm för långt fram på bandet. Jag korrigerar automatiskt. Blicken är fäst på en punkt framför mig. Andingen är taktfast. Löpningen flyter på. Hjärnan registrerar varenda liten avvikelse i löpningen.

Plötsligt stannar bandet. Passet är över. Koncentrationen avtar. Jag börjar återigen registrera min omgivning. Det är som att vakna på morgonen. Nyvaken. Redo att ta in alla nya intryck.

Löpning som grund för ett gott föräldraskap

Jag springer på löpband samtidigt som jag ser mig själv i en spegeln som befinner sig framför löpbandet. Jag ser ansträngd ut och jag kan se hur svetten rinner i ansiktet. Jag har hållit på ett tag, och jag fortsätter att ösa på då jag är mitt uppe i ett intervallpass. Tänker att jag inte kan bryta nu utan jag måste stå på ett tag till då det är mindre än hälften kvar. När jag är klar har jag kört 1-minutsintervaller i totalt 40 minuter. 12 km/h i vilofart, och 14 km/h i fartavsnitten. Ett härligt pass.

Efter passet sitter jag i omklädningsrummet och eftersvettas samtidigt som jag sitter och tänker på att en god grundläggande kondition är en av förutsättningarna för att leva ett aktivt liv tillsammans med barn på de sättet jag gör, oavsett om det handlar om att fjällvandra, åka slalom eller segla.

Tar vi slalomåkning som exempel så har en god kondition varit väl tillhands då jag många gånger har fått gå långa sträckor upp för en brant slalombacke för att hjälpa barnen när de har ramlat flera hundra meter längre upp. Det har varit viktigt med en god kondition alla de gånger jag har fått åka med barnen i famnen, bogserat dem långa transportsträckor, eller släpat och hanterat all slalomutrustning.

Kort filmsekvens från Åreskutan då barnen är 7 och 9 år gamla,

 och vi kom därifrån med stora leende över läpparna.

Genom mitt föräldraskap har jag fått jobba och svettats när jag har varit ute på äventyr tillsammans med mina barn. Äventyr och upplevelser som hade blivit helt annorlunda om jag inte hade haft min goda kondition att falla tillbaka på.

Men jag inser också att det är än viktigare med en god kondition när jag inte vill bli arg och irriterad när omständigheterna går mig emot. En god kondition har gett mig möjlighet att behålla ett gott lynne och fortfarande kunna sprida glädje i det vi gör när alla andra är trötta. Detta då jag helt enkelt orkar minst 10 gånger mer än vad de andra gör.

Mitt 1000:e träningspass

Står på gatan utanför dörren och ska precis trycka igång klockan för mitt 1000:e träningspass sen bloggen startade. Tankarna är många. Stämningen känns lite mäktig. Nästan lite andaktsfull.

Resan mot det 1000:e träningspasset har varit lång. 1588.7 mil lång. Det är lika långt som sträckan Stockholm-Sidney. När jag står där på gatan funderar jag på om jag ska starta klockan eller dra ut på det lite till. Jag väljer att starta klockan.

Efter 20 meter har det gått några sekunder, och jag undrar om jag nu kan tillgodoräkna mig sträckan som ett träningspass? Undrar när gränsen för ett träningspass passeras? Finns det en mållinje? Jag löste aldrig den frågan. Jag fortsatte bara. Fortsatte utan att tänka. Fortsatte som vanligt. Som de flesta andra 999 träningspassen.

Skön känsla efter att ha avslutat mitt 1000:e träningspass

Det 1000:e träningspasset sen bloggen startade blev 12 km i 5:20-fart. 12 kilometrar i snö och kyla. 12 lätta kilometrar. 12 lätta kilometrar där den dominerande känslan var lycka. Lycka över att leva.

Nu efter passet känner jag mig nöjd. Ovanligt nöjd, men också lite tom. Tom då det är långt kvar till nästa 1000:e träningspass. Tom då det är långt kvar till nästa 1000:e blogginlägg. Tom då det är tomt i tävlingskalendern. Tom då årets träningsdagbok nästan är tom. Tom då det är tomt på utmaningar.

Det är tomt. Vad ska jag fylla tomheten med?

Bloggar du mer än vad du tränar?

Mitt förra inlägg var det 1000:e inlägget sen den här bloggen startade vilket firades med "Pompa och ståt". Det var Nyårsafton, festlig mat, glass, raketer och champagne. Ett fantastiskt firande som fortsatte in på småtimmarna.

Mitt i det väldiga firandet undrade den före detta SvD-journalisten Björn Suneson om jag också hade genomfört 1000 löppass sen bloggen startade. Ja, tänkte jag, det måste undersökas för här började det lukta den nedlåtande kommentaren "Du bloggar mer än du tränar".

Privat bild från i måndags tagen i liftkön vid Hundfjället

"Du bloggar mer än du tränar" är så klart en kommentar jag inte vill förknippas med, och efter att ha gått igenom min träningsdagbok som jag för på världens bästa löparforum, Jogg.se, så visade det sig att jag fram till det 1000:e blogginlägget hade genomfört 998 träningspass med löpning!!!

Det här betyder alltså att vi nu bara har ett par dagar till ytterligare ett 1000-jubileum då jag genomför mitt 1000:e träningspass med löpning sen bloggen startade. Fantastiskt, och ni! Räknar jag med alternativträningen så hamnar antalet träningspass på 1107 stycken sen bloggen startade så jag tränar definitivt mer än vad jag bloggar.

Och sist. Nu till dig. Bloggar du mer än vad du tränar?