Vidrig löpning

Första passet efter förkylning. Ett väldigt obekvämt, stelt och konstigt pass. Ett pass jag måste ta mig igenom för att komma till de mer njutfulla passen.

De njutfulla passen kommer längre fram. Senare. Jag vet det. Jag måste bara ta mig igenom komma-igång-passen först. Vidriga komma-igång-pass, och det vidriga börjar redan när jag sätter på mig träningskläderna.

Tightsen sitter fel. De känns inte alls som jag kommer ihåg dem. Det börjar också gå hål i rumpan. Går mina tights sönder så är det i rumpan. Hur undviker man det? Jag vill i alla fall inte ha mina äckliga gamla tights på mig, men jag tar på mig dem. Jag har inga andra.

Skorna är obekväma. De sitter också fel. De har tappat formen. De känns stela och konstiga. Det var en vecka sedan jag använde skorna sist, och nu känns de bara vidriga och stela av intorkat gammalt fotsvett. Usch.

Ute är det mörkt och kallt. Andningen känns orytmisk, och jag springer med stapplande steg. Steg som inte tar mig framåt. Tittar på klockan. En klocka som inte går framåt. Tiden står still. Allt är bara segt, tungt och tråkigt. Allt känns äckligt. Vidrigt.

Efter 5 kilometer i 5:14-fart är jag klar. Äntligen, och imorgon är det dags igen. Då ska de bli lite längre. Då ska det gå lite fortare. Då ska det kännas lite bättre. Då ska löpningen inte kännas lika vidrig.