måndag 30 september 2013

Bästa svensk på Lidingöloppet, Lars Södergård, intervju, del 2

Här kommer svaret på de sista tre frågorna jag ställde till Lars Södergård efter att han blev bästa svensk, med en fjärde plats, på Lidingöloppets huvudklass över 30 km.

Fråga: I år har du bland annat sprungit milen på 29:43, vunnit ALJ-Open, varit med i vinnande lag i Bellmanstafetten (Vallentuna Friidrott så klart....) och blivit bästa svensk med en fjärdeplats på Lidingöloppets 30 km. Vad siktar du på nästa år? Vilka mål har du inför 2014?

Lars svar: "Hoppas kunna springa fort (ca 2:18-19) på Dubai Maraton 24 januari och därmed kanske knipa en plats till EM i Zürich. Om det går åt skogen blir det bana 5000m och 10000m. Det är trots allt roligast. Vill komma ner mot 29 låga på 10000m och springa LL på under 1:40".

Fråga: Vilket är ditt favoritträningspass. Några tips?

Lars svar: "Halvhårda 90-minuterspass i terräng är fina, det blir man stark av. Annars är tipset att inte köra på för hårt på träning, de sista procenten måste man spara till när det verkligen gäller något (tävling). Alltid träna med kontroll, kontinuiteten är viktigast och får inte offras genom allt för hårda träningspass som kostar flera dagar med återhämtning. Man ska i princip alltid kunna göra en eller två intervaller till när man är klar".

Fråga: Hände det något annorlunda igår. Något som är värt att ta upp. Någon som sa något roligt? Någon som skojade? Starkt minne? En anekdot?

Lars svar: "Uhrbom försökte langa öl till mig i Grönstabacken. Jag var nära att ta en klunk men ångrade mig i sista stund eftersom jag inte vågade riskera ett magras i det läget. Hade varit en kul story dock".

Personligen tycker jag (Lennart) att det skall bli väldigt roligt att följa Lars under nästa år. Dubai Marathon tillsammans med banlöpningen känns väldigt intressant. Jag hoppas verkligen att det går bra, och nästa års Lidingölopp med en satsning på att springa under 1:40 känns också väldigt spännande.

Angående träningstipsen har jag faktiskt redan börjat springa intervallpassen med lite mindre belastning. Det är ett tips som jag har tagit till mig, och som jag i kombination med lite andra funderingar kommer att använda när jag lägger upp vinterns träning.

Sist vill jag också lyfta fram en oerhört fin formulering som jag fastnade för när Lars svarade på den första frågan i det förra inlägget. Formuleringen löd: "I de ständigt återkommande branta upp- och nedförsbackarna höjer David farten och jag vågar inte gå med honom utför pga rädsla för att "slå sönder" låren. Så jag släpper och tänker att antingen tar han slut och så kommer jag ikapp eller så är han en värdig vinnare".

Det jag fastnade för var den fina sportsmansandan. Jag tycker det var väldigt stort och sportsligt tänkt. Väl värdigt en vinnare.

söndag 29 september 2013

Intervju med bästa svensk med en fjärde plats på Lidingöloppet, Lars Södergård, del 1

Efter Lars Södergårds fantastiska prestation på Lidingöloppet igår där Lars kom på en fjärde plats, och blev bästa svensk i huvudklassen över 30 kilometer, fick jag möjligheten att ställa ett par frågor till Lars.

Frågorna jag ställde var:
  1. Du avslutade väldigt starkt och tog placeringar genom hela loppet. Vill du berätta lite kort om loppet och tankarna från Abborrbacken och in i mål.
  2. I år har du bland annat sprungit milen på 29:43, vunnit ALJ-Open, varit med i vinnande lag i Bellmanstafetten (Vallentuna Friidrott så klart....) och blivit bästa svensk med en fjärdeplats på Lidingöloppets 30 km. Vad siktar du på nästa år? Vilka mål har du inför 2014?
  3. Vilket är ditt favoritträningspass. Några tips?
  4. Hände det något annorlunda igår. Något som är värt att ta upp. Någon som sa något roligt? Någon som skojade? Starkt minne?
Svaret på fråga 1 blev väldigt långt så jag har valt att dela upp svaren på två inlägg. Nedan följer svaret på fråga 1, och i morgon kommer svaret på fråga 2, 3 och 4.

Fråga: Du avslutade väldigt starkt och tog placeringar genom hela loppet. Vill du berätta lite kort om loppet och tankarna från Abborrbacken och in i mål.

Lars svar: Jag och David Nilsson hade pratat ihop oss om att försöka växeldra första halvan och så blev det. Vi kom ikapp Akbit efter ca 3 km och sedan ingick även han i vår klunga. Milen passerades på 32:53 (David körde utan klocka men hade gjort upp exakta hålltider som han sedan tänkte springa på känsla, 32:50 var beställt...) och det kändes rätt bra, jag tar hand om mycket av dragjobbet och är fräsch. Vid 15 km (ca 49:30) inser jag att det här kan bli rätt jävla bra om det håller, tar dock inte ut någonting i förskott eftersom att det tuffaste partiet på hela banan nu väntar. I de ständigt återkommande branta upp- och nedförsbackarna höjer David farten och jag vågar inte gå med honom utför pga rädsla för att "slå sönder" låren. Så jag släpper och tänker att antingen tar han slut och så kommer jag ikapp eller så är han en värdig vinnare.

Efter att ha tagit mig igenom det hatiska 15-20km-partiet så piggnar jag till lite, är sugen på "sista milen" som jag kan utan och innan efter flertalet träningspass (Jag och Olle Walleräng har bla dragit den på höga 36 min på slutet av ett långpass förra året). Kommer ikapp Akbit i Grönstabacken och får ny energi av att han direkt släpper mig. Tar mitt eget tempo och försöker trycka på i de mer lättlöpta partierna där jag har min styrka (jag är trots allt främst banlöpare). Vid asfaltsdelen av Abborrbacken ser jag att jag närmat mig David och tänker att det här faktiskt kan gå men att det kommer bli vidrigt jobbigt om vi ska tampas mana du mana sista biten in mot mål. Tar in mer och mer och strax innan vägövergången vid Golfbanan (ca 27,5 km) är jag ikapp. När jag kommer upp jämsides så gratulerar David mig och säger "bra jobbat Lars", jag säger ingenting för jag vill inte ingjuta något hopp i honom. Kör på rätt hårt för att han inte ska lockas haka på och det funkar. Situationen är tämligen overklig, jag ligger fyra och är bäste svensk med 2 km kvar att springa. Och jag är fräsch. Sista biten in mot mål är underbar och upploppet är närmast euforiskt. Allt jävla slit betalar sig och jag gör en tid som nog bara jag och brorsan (tillika min tränare) trodde att jag var kapabel till.

Jag (Lennart) vill återigen gratulera Lars till en mycket fin prestation, och jag har själv svårt att smälta det här. En fantastisk prestation, och imorgon kommer svaret på de andra tre frågorna.

Undantag

Söndagar är långpassdagar. Så är normen. Så är den oskrivna regeln, men ingen regel utan undantag. Vid några tillfällen har jag sprungit intervaller på söndagar, men det har aldrig gått bra. Det har aldrig riktigt fungerat.

Jag gillar inte att springa intervallpass på söndagar, framförallt inte på förmiddagen. Då känns kroppen bara slö och trött, men idag var det annorlunda. Idag var det ett undantag. Idag var det också ett undantag för undantaget.

Idag är det söndag, och undantaget är att det var ganska lätt att springa intervaller. Jag sprang fyra tvåtusingar på rundbana på tiderna 8:08 – 8:03 – 8:00 – 8:05, med en vila på 1:08, 1:15 och 1:30.

Undantaget för undantaget heter ”dagen efter Lidingöloppet”. Lidingöloppet där Lars Södergård (och Vallentuna Friidrott) fick en mycket fin fjärde plats i huvudklassen över 30 kilometer. Lars Södergård blev också bästa svensk på den mycket fina tiden 1:41 (3:22-fart).

Lars prestation inspirerar. Den inspirerar mycket, och träningsviljan fullständigt bubblar i kroppen. Nu ska jag bara avsluta den här säsongen, och sen blicka framåt, mot nästa säsong.

fredag 27 september 2013

Anpassar till mig själv

Det är svårt att springa ett vanligt distanspass. Det är svårt att inte höja farten. En kilometer eller två i lite högre fart, det kan inte skada, eller? Hämmar det min utveckling? Ärligt talat vet jag inte. Somliga skulle kanske säga det, andra inte.

Löpträning är ingen exakt vetenskap. Det finns ingen bestämd väg. Ingen ”tränar-du-så-här-blir-du-bäst-väg”. Löpträning är individuellt. Löpträning anpassas efter individen, efter individens förutsättningar och egenskaper.

Mitt i dagens distanspass över 13 kilometer i 4:50-fart anpassade jag träningen till mig själv, till mig själv som individ. Jag valde att öka farten och springa 3 kilometer kuperad terränglöpning i 4:19-fart.

onsdag 25 september 2013

Hoppas att de inte märker

Jag är lite mer andfådd än vad jag vill visa. Jag kväver andningen lite. Jag hoppas att de inte märker. De springer och småpratar. Jag är bara tyst och andas.

Jag håller på att värma upp. Jag springer ett 2.6 kilometer långt terrängspår tillsammans med Lars Södergård och Mattias W.

Lars har nyligen sprungit milen på 29:43, och Mattias är god för ca 34 minuter på milen. Själv är jag inte så snabb. Själv ligger jag ganska långt efter deras tider, och jag tycker att det är ganska ansträngande att springa i deras uppvärmningsfart.

Efter uppvärmningen kör jag ett pass terrängintervaller med varierande längd. Det blev 2*900 meter i 4:05-fart, plus 2*1600 meter i 4:10-fart, plus 2*900 meter i 4:05-fart.

Det kändes ganska bra idag. Det var ingen maxansträngning och tiderna idag, med en minut gåvila, blev ungefär som för sex veckor sedan, med två minuters gåvila.

måndag 23 september 2013

Jag kör!

Jag kör! Det är tre veckor kvar till Hässelbyloppet. Två veckor träning. En veckas uppladdning. En tävling. Sen är säsongen över.

Det finns ingen anledning att avbryta träningscykeln nu. Det är lika bra att krama ur det sista.

På onsdag är det gemensam träning med Vallentuna Friidrott. Banintervaller med individuellt upplägg. Jag tänker vara med.

Troligtvis kör jag tusingar, eller tvåtusingar, eller något annat. Något långt blir det i alla fall. Något med kort vila. Något jobbigt. Så får det bli. Jag kör!

söndag 22 september 2013

Ett perfekt skitlopp

Sicklaloppet är ett väldigt bra arrangemang. Det var hur lätt som helst att hitta parkering, hämta nummerlapp, och hitta allt annat vi löpare kan tänkas behöva.

I kuvertet med nummerlappen fick vi också parkeringstillstånd, bankartor, kartor över start och målområdet och annan nyttig information. Helt perfekt. Jag kan inte klaga på någonting.

Arrangörerna ska ha en jättestor eloge för arrangemanget, men jag själv därmot. Jag borde skämmas.

I allt det perfekta lyckade jag med bedriften att genomföra ett riktigt skitlopp. Det kändes bra till en början, till en början höll jag mig till planen som var 4 min/km, men redan vid 5 km, på 20:22, hade jag tappat några sekunder, och det värsta av allt var att jag var trött. Riktigt trött.

I det lite backiga partiet mellan 5-7 kilometer orkade jag inte alls hålla farten. När jag sprang där i backarna och slet hörde jag någon ropa "kom igen Lennart". Det var Morgan som ropade och hejade på mig. Det är alltid kul att träffa Morgan eftersom han är en väldigt glad och positiv person.

Jag gillar Morgan. Morgan tränar ingenting, men han springer ändå maran på 3:30, och vid 6 kilometer sprang han om mig.

Knäckt av att Morgan, som inte tränar någonting, sprang om mig avslutade jag de sista 5 kilometrarna på 21:32, vilket ger en sluttid på 41:54. Ja, och den tiden fick jag slita för.

Just nu blir tiderna bara sämre och sämre. För tre veckor sedan hade jag 41:30 på Kistaloppet, i sämsta tänkbara väderlek, och idag blev det sämre, i bästa tänkbara väderlek. Det känns skit.