Jag tränar, men jag tränar inte som förut

Jag lever. Ja, jag lever, men jag lever inte, som jag gjorde förut (Gessle). Ja, jag tränar, men jag tränar inte, som jag gjorde förut. Jag tar mig ut, ut och tränar. Inte för att jag vill, utan mest för att jag måste. Måste får ro.

Det är inte bara att sluta träna. Tvångstankarna finns där. Efter alla år av löpträning finns tvångstankarna där. Måste träna. Måste ut, ut och träna.

Jag springer varannan eller var tredje dag. Mest på nya vägar då jag springer vid vårt nya fritidshus utanför Mora. I skogen. På stigarna. I backarna. 6 km slakmota i 5-fart, vända, och 6 km nerför i 4:20-fart är mitt nya favoritpass. Det ger tunga lår. Jag lovar.

Vårt nya fritidshus utanför Mora

Planen är att någon gång i en inte alltför avlägsen framtid springa i fjällen. Sälen. Östfjället. Triangeln. Kalven runt. Planen är också att be min fru att skjutsa mig till Oxberg så att jag kan springa ett långpass till Mora där jag hoppas att min fru kan hämta upp mig i Moraparken.

För ett år sedan hade jag troligtvis redan gjort verklighet av min plan. Jag hade prioriterat mina träningspass och plikttroget genomfört dem, men idag lever jag inte som förut. Jag tränar, men jag tränar inte som förut, och därför är planen bara just en plan.

I min värld är jag helt normal

Jag är helt normal, och som alla normala 44-åriga män sparkade jag igång midsommarfirandet med ett pass intervaller. Det är inget konstigt med det. Så gör jag, och om jag inte minns fel så gjorde jag så förra året också.

Jag minns inte riktigt vilket pass jag sprang förra året, men idag blev det 5*800 meter i ca 3:50-fart med 1:45 vila i snitt. Helt normalt för en 44-årig man. Inget konstigt med det.

Jag är helt normal, även fast jag tror att om man tar 100 slumpmässigt utvalda 44-åriga män så är det nog bara jag som sparkade igång midsommarfirandet med ett pass intervaller.

Det är nog också så att även om man tar 1000 slumpmässigt utvalda 44-åriga män så är det nog fortfarande bara jag som sparkade igång midsommarfirandet med ett intervallpass, men jag är ändå normal. Det bara är så, för det är jag som sätter normen. I min värld är det i alla fall så.

Glad midsommar!!!

Luftfuktigheten dödar

Svetten har ingenstans att ta vägen. Svetten bara ligger kvar på kroppen och droppar från haka, näsa och armbågar. Det är hög luftfuktighet, och med den har min svettfunktion satts ur funktion.

Jag är mitt uppe i ett intervallpass på Vallentuna IP och luftfuktigheten är hög. Jag svettas floder. Hela idén med att svettas är att svetten ska ta med sig värme från kroppen och avdunsta i luften, men det fungerar inte i den höga luftfuktigheten. Min svettfunktion är ur funktion.

Jag är plaskvåt. Tänker att luftfuktigheten dödar. Det låter väldigt dramatiskt att säga att luftfuktigheten dödar, men den gör det. Den dödar mer än värmen.

Påminner mig om den gången då jag sprang maran i över 30 graders värme. Det var inte så farligt. Inte så farligt som man kan tro, eftersom luftfuktigheten var låg.

Om inte 16*200 meter på ca 40 sekunder i snitt dödar så var det i alla fall väldigt svettigt, även fast det bara var 18 grader varmt. Luftfuktigheten dödade. Nästan.

Gör maratonlöpningen mer publikvänlig!

Att se de svenska längdskidåkarna vinna VM-guld på hemmaplan ger rysningar. 50 000 åskådare står inne på skidstadion och viftar med flaggor. Alla skriker. Alla hejar. Alla har möjlighet att följa skidåkarna inne på stadion vid varvning. Utöver det har publiken också möjlighet att följa skidåkarna på storbildsskärmar som ger mellantiden och bilder från spåret. Allt är publikvänligt. Allt är en stor fest.

Varför gör inte arrangörer maratonlöpningen lika publikvänlig? Varför arrangeras inte ett maratonlopp på samma sätt som VM i skidor så att publiken kan följa löparna live och mer kontinuerligt?

Som det är nu springer maratonlöparna ut från startområdet och kommer tillbaka ett par timmar senare. Vad som händer där emellan får man se på TV. Det känns lite tråkigt och fantasilöst. Inte alls lika festligt som Skid-VM.

För att göra löpningen (och då framförallt maratonlöpningen) mer publikvänlig är mitt förslag att lägga en varvbana där varje varv är 5 kilometer och där banan är formad som en åtta. Låt oss säga att midjan på den där åttan är inne på till exempel Stockholm Stadion vilket då innebär att varje ögla blir ca 2.5 km. Varje varv blir ca 5 km, och publiken på Stockholm Stadion skulle då se löparna kontinuerligt.

Jag tror att det finns många som skulle gå och titta på ett sådant arrangemang. Speciellt om det kallades ”Svenska Mästerskapet”, och med bara det 50 bästa maratonlöparna i Sverige som deltagare.

Att lägga Svenska Mästerskapet i maraton i samband med Stockholm Marathon har nog sina fördelar, men jag tror att det skulle bli roligare och mer publikvänligt att bryta ut mästerskapslöpningen och låta de bästa tävla på ett mer publikvänligt sätt.

I den bästa av världarna skulle mitt förslag också ge publikintäkter till arrangemanget, och med ökade publikintäkter skulle prispengarna öka. Med ökade prispengar blir det fler sponsorer och publicitet. Med fler sponsorer och publicitet blir det mer pengar, osv, osv. Jag tycker att det är värt ett försök. Man kan i alla fall kan prova.

Själv sprang jag ett långpass idag. 21 km i 5:26-fart. Jag gick ut vid 9-tiden och stängde dörren för att sedan komma tillbaka hem och öppna dörren vid 11-tiden. Vad som hände där emellan gick inte ens att följa på TV.

Race report, Itrimloppet 5 km

När jag står i Åkersberga på Itrimloppets startlinje känner jag mig som hemma. Jag känner mig som hemma eftersom det var här jag växte upp. Det var här jag sprang mitt första lopp, och det var här jag formades som människa.

Det var här jag tillbringade min barndom. Det är också här jag har mina gamla vänner. Personer som jag inte har träffat på 20 år, men personer som ändå känns som mina vänner när jag återigen träffar dem. Den gamla vänskapen går inte ur, för det var vi som hittade på det där buset när vi var fem år gamla. Det var vi som inte skvallrade på varandra när vi var tio år gamla. Det var vi som höll ihop under tonåren. Vi minns. Vi berättar. Vi skrattar.

Nu står jag alltså här igen. Ett kvarts sekel efter att jag har lagt tonåren bakom står jag alltså på samma startlinje som jag gjorde för 25 år sedan när jag sprang mitt första lopp, men allt är sig likt. Den enda skillnaden är att jag inte har hela livet framför mig nu som då, men precis som för 25 år sedan springer alla iväg i en rasande fart när starten går, men jag tar det lugnt. Jag har förändrat mig. Jag är 25 år äldre.

Jag kan banan. Av den 5 kilometer långa banan kan jag varenda millimeter. Varenda backe. Vartenda krön. Varenda gatsten. Jag vet vart groparna i gatan finns, och jag vet vilka gatstenar som är trasiga. Jag vet det, för det var här jag växte upp.

Jag springer förbi Ekbacken där jag har firat otaliga valborgsmässoaftnar, skolavslutningar och midsommaraftnar. Många gånger i lervälling, men idag var det torrt.

Jag springer förbi slussen där vi fiskade som barn. Ett ställe där vi kunde fånga fiskar med bara händerna som redskap. Vi kunde göra det för när fiskarna simmade mot strömmen stod de stilla för oss som stod på strandkanten. Det var bara att vara tillräckligt snabb när man stack ner handen och plockade upp dem. Lite mod krävdes också. Det var trots allt lite hemskt att fånga abborrar med bara händerna, men idag fångade jag inga abborrar. Idag sprang jag bara förbi. Så fort jag kunde också.

I anslutning till slussområdet finns det en uppförsbacke som jag vet att jag måste ta det lugnt i, men efter den. Då är det två kilometer kvar. Två lätta kilometrar. Min förhoppning är att löparna som ligger ca 20 meter framför mig ska spränga sig i backen och krokna.

Ovanför backen tar jag dem. Jag tar meter för meter, och till slut är jag förbi. Jag gör allt för att hålla löparna bakom mig den sista biten in i mål.

Loppets avslutning går längs Storängsvägen. En lång rak väg som löper in mot torget i centrala Åkersberga. När jag var tio år gammal var Storängsvägen väldigt lång. Det var en väg som aldrig tog slut, men nu. Nu när jag är 44 år gammal känns inte vägen lika lång. Den är inte längre än att jag kan lägga in en långspurt.

Efter att ha gått i mål på en niondeplats och tiden 20:28 sitter jag och återhämtar mig på torget, och där förstår jag mer än någonsin varför jag är den jag är. Jag förstår varför jag gillar småstadslivet. Jag förstår varför jag gillar båtar, friluftsliv och fiske. Jag förstår varför jag gillar att bada i en insjö en ljummen sommarkväll. Jag förstår varför jag gillar löpning, men framförallt. Jag förstår var jag kommer ifrån, och jag förstår vem jag är.

Ett par tre par skor

Jag har inte så många löparskor. Bara ett par tre par. Alltså 2-3 par. Det har inte blivit fler. Inte samtidigt. Även fast jag har provat många modeller och märken så har det aldrig blivit så att jag har ägt mer än ett par tre par löparskor samtidigt.


Skorna till vänster är nya. Skorna till höger är 210 mil gamla

Så är det även idag. Även idag har jag bara ett par tre par löparskor. I alla fall fram till för ett par timmar sedan då jag köpte ett par nya skor. Det blev ett par Saucony Ride, ca 266 gram och 8 mm dopp. Ett par fantastiska skor. Det vet jag för jag har precis slitit ut ett par. 210 mil har det blivit i dem, och de är ännu inte trasiga.

Sulprofil att jämföra efter 210 mil.
De gamla skorna till vänster. De nya till höger.

Saucony är mitt favoritmärke. Saucony har aldrig svikit mig. Det bara är så. Mina tävlingsskor är också Saucony. Saucony Fastwitch heter dem, och de skorna är jag också helnöjd med så de behåller jag ett tag till.

Texten under sulan på mina Saucony Fastwitch inger självförtroende

Mina terrängskor är däremot inte Saucony. Terrängskorna är Salomon. Skorna ligger någonstans här i huset, men jag vet inte riktigt vart. Jag är faktiskt inte så nöjd med dem. Skorna blir så ”svampiga och tunga” när de blir blöta. Det är nog därför jag inte vet vart dom ligger.

Funderar på om jag ska köpa nya terrängskor. Några som jag vet vart dom ligger. Några som inte blir lika ”svampiga och tunga” när de blir blöta. Kanske ASICS har något. Eller Inov8. Eller Saucony.

Löpningens bakgård

15 kilometer i 5:04-fart. Det var ett pass jag sprang i lördags. Ett pass på löpningens bakgård. Samma dag sprang andra Sthlm Marathon. Ett lopp på löpningens framsida. Ett lopp med publik. Tjo och stim. Gemenskap. Mediabevakning. Helikoptrar. Speakers. Medaljer och ära. Sthlm Marathon har allt, och lite till.

Jämfört med Sthlm Marathon har 15 kilometer i 5:04-fart ingenting. 15 ensamma kilometrar. Regn. Tyst. Kallt och blött. Inga strålkastare. Ingen publik. Inga bilder. Inga texter på Runners World. Ingen publicitet. Det är så det ser ut på löpningens bakgård. Bara så att ingen glömmer.

5000 meter formkontroll på bana. Söndag morgon. Återigen ensam. Kallt. Regnet hänger i luften. Trött. Ingen lust. Jag står där på löpningens bakgård och undrar vad jag gör där. Bestämmer mig för att starta passet. Mest för att jag ska få komma hem någon gång.

Jag springer på. Jag vill hem. Jag vill hem lite fortare. Springer lite fortare. Det känns sådär. Hjärtat pumpar och benen trummar på så gott det går. Det börjar bli kul. Jag springer ännu fortare. Sista varvet. Innan passet ville jag springa på 20:30. Det blir 20:47, men bra ändå. Med bristande motivation är det ändå ganska bra.

Efter passet känner jag mig nöjd, men trött på att springa på löpningens bakgård. Det är omotiverade. Jag vill till framsidan. Till motivationen. Till ljuset. Till tävlingarna. Till intensiteten. Till publiciteten. Till spänningen.

Jag har bestämt mig. Snart. Snart ska jag också.