fredag 5 juni 2015

Race report, Itrimloppet 5 km

När jag står i Åkersberga på Itrimloppets startlinje känner jag mig som hemma. Jag känner mig som hemma eftersom det var här jag växte upp. Det var här jag sprang mitt första lopp, och det var här jag formades som människa.

Det var här jag tillbringade min barndom. Det är också här jag har mina gamla vänner. Personer som jag inte har träffat på 20 år, men personer som ändå känns som mina vänner när jag återigen träffar dem. Den gamla vänskapen går inte ur, för det var vi som hittade på det där buset när vi var fem år gamla. Det var vi som inte skvallrade på varandra när vi var tio år gamla. Det var vi som höll ihop under tonåren. Vi minns. Vi berättar. Vi skrattar.

Nu står jag alltså här igen. Ett kvarts sekel efter att jag har lagt tonåren bakom står jag alltså på samma startlinje som jag gjorde för 25 år sedan när jag sprang mitt första lopp, men allt är sig likt. Den enda skillnaden är att jag inte har hela livet framför mig nu som då, men precis som för 25 år sedan springer alla iväg i en rasande fart när starten går, men jag tar det lugnt. Jag har förändrat mig. Jag är 25 år äldre.

Jag kan banan. Av den 5 kilometer långa banan kan jag varenda millimeter. Varenda backe. Vartenda krön. Varenda gatsten. Jag vet vart groparna i gatan finns, och jag vet vilka gatstenar som är trasiga. Jag vet det, för det var här jag växte upp.

Jag springer förbi Ekbacken där jag har firat otaliga valborgsmässoaftnar, skolavslutningar och midsommaraftnar. Många gånger i lervälling, men idag var det torrt.

Jag springer förbi slussen där vi fiskade som barn. Ett ställe där vi kunde fånga fiskar med bara händerna som redskap. Vi kunde göra det för när fiskarna simmade mot strömmen stod de stilla för oss som stod på strandkanten. Det var bara att vara tillräckligt snabb när man stack ner handen och plockade upp dem. Lite mod krävdes också. Det var trots allt lite hemskt att fånga abborrar med bara händerna, men idag fångade jag inga abborrar. Idag sprang jag bara förbi. Så fort jag kunde också.

I anslutning till slussområdet finns det en uppförsbacke som jag vet att jag måste ta det lugnt i, men efter den. Då är det två kilometer kvar. Två lätta kilometrar. Min förhoppning är att löparna som ligger ca 20 meter framför mig ska spränga sig i backen och krokna.

Ovanför backen tar jag dem. Jag tar meter för meter, och till slut är jag förbi. Jag gör allt för att hålla löparna bakom mig den sista biten in i mål.

Loppets avslutning går längs Storängsvägen. En lång rak väg som löper in mot torget i centrala Åkersberga. När jag var tio år gammal var Storängsvägen väldigt lång. Det var en väg som aldrig tog slut, men nu. Nu när jag är 44 år gammal känns inte vägen lika lång. Den är inte längre än att jag kan lägga in en långspurt.

Efter att ha gått i mål på en niondeplats och tiden 20:28 sitter jag och återhämtar mig på torget, och där förstår jag mer än någonsin varför jag är den jag är. Jag förstår varför jag gillar småstadslivet. Jag förstår varför jag gillar båtar, friluftsliv och fiske. Jag förstår varför jag gillar att bada i en insjö en ljummen sommarkväll. Jag förstår varför jag gillar löpning, men framförallt. Jag förstår var jag kommer ifrån, och jag förstår vem jag är.

6 kommentarer:

Håkan sa...

Härligt! Bra att kunna känna sig hemma någonstans och att finna sig själv!

Lennart sa...

Håkan - Ja, jag tror de flesta känner en förkärlek till sitt barndomsort. Oavsett var man kommer ifrån. Bardomen är så djupt rotad i oss.

Urban2014run sa...

Jag är mera vagabond, uppvusen i flera småstäder gillar jag stämningen i Åkersberga. Och Österåkermilen. Nästa år kanske du går upp ett steg igen, Lennart? Vill minnas att jag såg dig i 5km loppet även ifjol?

Ousa sa...

Mysigt! Önskar att jag upplevde de lika positivt igår, det blev mer som att springa med bakfylla och undvika att bli igenkänd som "Kaskadspylöparen". :S

Anders sa...

Tänk att det ska behövas ett lopp för att hitta hem :).
Kul att få ta några platser på slutet va, det är härligt att vara starkast då det gäller.

Lennart sa...

Urban - Grattis till bra tid. Jag såg när du sprang i mål också och du hade bra fart!

I år precis som förra året så tog jag loppet som ett träningspass och då passar 5 km bättre, men nästa år. Då ska jag satsa på 10 km.

Åsa - Ja, jag såg det. Det där med magen lät inte kul och jag hoppas att det går över.

Anders - Ja, det kändes bra. Jag kom nia och det var ca 90 sek fram till åttan så där hade jag inte en chans, men det var inte så många sekunder till plats 10 och 11 så en liten seger var det :-).

Alltid kul att ta de där små segrarna :-)!