Race report, Itrimloppet 5 km

När jag står i Åkersberga på Itrimloppets startlinje känner jag mig som hemma. Jag känner mig som hemma eftersom det var här jag växte upp. Det var här jag sprang mitt första lopp, och det var här jag formades som människa.

Det var här jag tillbringade min barndom. Det är också här jag har mina gamla vänner. Personer som jag inte har träffat på 20 år, men personer som ändå känns som mina vänner när jag återigen träffar dem. Den gamla vänskapen går inte ur, för det var vi som hittade på det där buset när vi var fem år gamla. Det var vi som inte skvallrade på varandra när vi var tio år gamla. Det var vi som höll ihop under tonåren. Vi minns. Vi berättar. Vi skrattar.

Nu står jag alltså här igen. Ett kvarts sekel efter att jag har lagt tonåren bakom står jag alltså på samma startlinje som jag gjorde för 25 år sedan när jag sprang mitt första lopp, men allt är sig likt. Den enda skillnaden är att jag inte har hela livet framför mig nu som då, men precis som för 25 år sedan springer alla iväg i en rasande fart när starten går, men jag tar det lugnt. Jag har förändrat mig. Jag är 25 år äldre.

Jag kan banan. Av den 5 kilometer långa banan kan jag varenda millimeter. Varenda backe. Vartenda krön. Varenda gatsten. Jag vet vart groparna i gatan finns, och jag vet vilka gatstenar som är trasiga. Jag vet det, för det var här jag växte upp.

Jag springer förbi Ekbacken där jag har firat otaliga valborgsmässoaftnar, skolavslutningar och midsommaraftnar. Många gånger i lervälling, men idag var det torrt.

Jag springer förbi slussen där vi fiskade som barn. Ett ställe där vi kunde fånga fiskar med bara händerna som redskap. Vi kunde göra det för när fiskarna simmade mot strömmen stod de stilla för oss som stod på strandkanten. Det var bara att vara tillräckligt snabb när man stack ner handen och plockade upp dem. Lite mod krävdes också. Det var trots allt lite hemskt att fånga abborrar med bara händerna, men idag fångade jag inga abborrar. Idag sprang jag bara förbi. Så fort jag kunde också.

I anslutning till slussområdet finns det en uppförsbacke som jag vet att jag måste ta det lugnt i, men efter den. Då är det två kilometer kvar. Två lätta kilometrar. Min förhoppning är att löparna som ligger ca 20 meter framför mig ska spränga sig i backen och krokna.

Ovanför backen tar jag dem. Jag tar meter för meter, och till slut är jag förbi. Jag gör allt för att hålla löparna bakom mig den sista biten in i mål.

Loppets avslutning går längs Storängsvägen. En lång rak väg som löper in mot torget i centrala Åkersberga. När jag var tio år gammal var Storängsvägen väldigt lång. Det var en väg som aldrig tog slut, men nu. Nu när jag är 44 år gammal känns inte vägen lika lång. Den är inte längre än att jag kan lägga in en långspurt.

Efter att ha gått i mål på en niondeplats och tiden 20:28 sitter jag och återhämtar mig på torget, och där förstår jag mer än någonsin varför jag är den jag är. Jag förstår varför jag gillar småstadslivet. Jag förstår varför jag gillar båtar, friluftsliv och fiske. Jag förstår varför jag gillar att bada i en insjö en ljummen sommarkväll. Jag förstår varför jag gillar löpning, men framförallt. Jag förstår var jag kommer ifrån, och jag förstår vem jag är.