Jämställdhet och genus inom försvaret

På twitter har jag vid ett par tillfällen skrivit tweets som fått över 500 gilla, och över 400 re-tweets. Tweets som visats över 100 000 gånger. Det har också hänt att jag inte fått några reaktioner alls, och det kan så klart bero på lite vad som helst, men ibland får det mig att fundera. Som nu.

Som när jag för någon dag sedan skrev om hur positivt jag upplevde det att Försvarsmakten anordnade ett seminarium med internationella deltagare som handlade om jämställdhet och genus i internationella militära insatser. Då reaktionerna på tweeten blev dålig tänkte jag att jag lägger upp en till tweet med ungefär samma budskap. Denna gång blev det en tweet som handlade om FMV:s deltagande, jämställdhet och inkludering i samband med Pridefestivalen i Stockholm. Inte heller denna gång blev det några reaktioner.

Vad betyder denna avsaknad av reaktioner? Är det en tillfällighet?, eller kan det hänga ihop med att andra som tweetat om ungefär samma sak har fått mycket negativa svar från anonyma skribenter som anser att jämställdhet och genus är fjollerier, och att myndigheter inte ska syssla med sånt.

Själv tycker jag att det är självklart med jämställdhet och genus. Tyvärr har dock genus fått en väldigt negativ klang då ordet kapats av ”tokvänstern” och ”tokhögern” som verkar tro att genus betyder att killar ska leka med dockor och tjejer med bilar, vilket det så klart inte gör. Jag inser här att avsaknaden av reaktioner kanske beror på de aggressiva kommentarerna som ofta syns i anslutning till texter och inlägg kring ämnet. Det kanske beror på att förnuftiga och balanserade mänskor inte längre vågar eller vill träda fram. Det kanske beror på att folk har blivit bortskrämda av det aggressiva beteendet, och det är illa.

För er som undrar vad genus har med internationella militära operationer att göra så kan jag upplysa om att det INTE handlar om att ”killar ska leka med dockor och tjejer med vapen”, utan det handlar till exempel om hur tjejer och killar upplevt bemötande från lokalbefolkning eller andra länders militära personal. Det kan handla om utrustningen var tillfredsställande, tex om skyddsvästar var anpassade efter manliga och kvinnliga kroppsformer. Det kan handla om det fanns separerade duschar, etc, etc. Jag tycker det är helt självklart att vi ska lära oss av erfarenheten och sådant måste diskuteras och självklart ska Försvarsmakten, angränsade myndigheter och försvarsindustrin hantera frågan. Jag tycker det var bra att Försvarsmakten tog tag i denna fråga.

Då så, då var det här inlägget skrivet och om reaktionerna följer trenden från twitter så kommer det bli aggressiva reaktioner, eller inga reaktioner alls J.

Tankar i vallokalen bakom det gröna skynket

Jag står i vallokalen bakom den gröna skärmen med 6 valsedlar. 3 för socialdemokraterna och 3 för moderaterna. En valsedel för varje val, dvs kommunalval, landstingsval och riksdagsval. Jag är osäker. Osäker in i det sista. Även fast jag står bakom det gröna skynket med valsedlar och valkuvert så är jag fortfarande osäker på hur jag ska rösta.

Jag börjar med landstingsvalet. Det är enklast. En kompis till mig arbetar på Danderydsakuten och han säger att alliansen som styr landstinget i Stockholm inte klarar av att hålla ihop sjukvården. Allt är eländigt, och enligt min kompis så är socialdemokraterna det enda man kan rösta på i landstingsvalet, och jag litar på honom. Jag lägger ner min röstsedel som det står ”Socialdemokraterna” på i kuvertet och klistrar igen det.

Nästa röst blir kommunalvalet här i Vallentuna. Det är också ganska enkelt. Det blir moderaterna. Mest av gammal vana och ska jag vara helt ärlig så är jag inte heller så insatt i kommunpolitiken. Dock vet jag att de styrande i kommunen samarbetar ganska bra över partigränserna. Det verkar gå rätt lugnt till så det känns helt rätt att lägga en röstsedel som det står moderaterna på i valkuvertet och klistra igen det.

Det sista valet är svårast. Riksdagsvalet. Här väljer jag också mellan socialdemokraterna och moderaterna. Det kan tyckas vara två partier som står ganska långt ifrån varandra ideologiskt, vilket de också kanske gör, men när jag tittar på de olika sakpolitiska frågorna som är viktiga för mig så blir valet svårt. Ta skolan till exempel. Mina barn går på Engelska skolan som vi upplever är en helt fantastisk skola. Dock gör de övervinster på skattepengar och jag är lite osäker på hur socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet vill hantera det. Själv är jag emot övervinster i välfärden men lite vinst måste välfärdsföretag ändå få göra, annars försvinner incitamentet att driva tex en skola i privat regi. I den här frågan står jag nog närmare moderaterna.

När det gäller andra samhällsstrukturella funktioner som tex sjukvård, föräldraförsäkring, familjevecka, osv så känns socialdemokraterna mycket starkare än moderaterna. Här utklassar socialdemokraterna sina motståndare i moderaterna. Jag tycker också att socialdemokraterna är starkare inom klimat och miljöfrågor än vad moderaterna är.

Ni som följer mig vet också att säkerhetspolitiken och försvarsfrågorna är viktiga för mig, och här tycker jag att moderaterna har presenterat den i särklass bästa och mest genomtänkta långsiktiga försvarsambitionen där försvarsanslaget först ska öka med 18 miljarder per år fram till 2021, och sedan inom 10 år öka försvarsanslaget ytterligare till 2% av BNP. Det känns som en ambition där de faktiskt läst det underlag som finns, och lyssnat på de som kan de här frågorna.

Socialdemokraterna har också Annika Strandhäll som under valrörelsen vuxit fram och tagit ett väldigt stort moraliskt ansvar och som i många fall på egen hand stått upp mot hat och tråkigheter på tex sociala forum. Hon har tagit debatten på ett värdigt, snyggt och fräscht sätt. Hon har stått för vem hon är och sina värderingar på ett sätt som jag beundrar och som är väldigt anständigt. För mig har det också väldigt stor betydelse.

Moderaterna har och sin sida Carl Bildt som i slutet av valrörelsen också trädde fram med ”Jag är en stolt hallänning, stolt svensk och stolt europé. Jag förbehåller mig rätten att du respekterar mig som hallänning, svensk och europé”. Ett uttalande som jag tror kommer bli legendariskt.

Men nu är det dags. Nu kan jag inte stå här bakom det gröna skynket och tveka längre. Jag måste bestämma mig. Med lite glädje, lite sorg och med lite vemod tar jag min röst. Jag lägger ned den i kuvertet och klistrar igen det samtidigt som jag inser hur ett demokratiskt val lockar fram mina komplexa och unika känslor och värderingar (som jag delat med mig av här).

När jag går mot valurnan inser jag också att demokratin är det enda statsskicket vi kan ha. Jag inser det då jag tittar in i mig själv och mina egna komplexa känslor och värderingar som blir en röst i ett demokratiskt val. Ett demokratiskt val där alla de andra miljontals människor som röstar i samma val går igenom samma process. Demokratin har sina brister, men det är ändå det bästa vi har.

Nu är valet över för min del. Nu kan jag bara avvakta morgondagen och se vad alla andra har röstat på.

Vi måste debattera försvarspolitiken mer inför valet 2018

Nu är semestrarna slut vilket märks ordentligt i valrörelsen då de olika partiernas valmaskineri börjat arbeta på allvar. Ett valmaskineri som uppenbarligen inte tycker att försvarsfrågorna är viktiga vilket jag också skrev om i mitt förra inlägg: ”Är försvaret ett särintresse”.

Dock har jag under de senaste dagarna börjat ana en viss förändring då ett par försvarsvänliga ledarskribenter också uppmärksammat att försvarsfrågan inte diskuteras i valrörelsen. Ett exempel är gårdagens ledare, i tidningen Hela Hälsingland, skriven av Patrik Oksanen med rubriken: "Att bara två procent anser att försvaret är viktigast säger något om vår oförmåga att förstå risk”. En väldig bra ledartext som handlar om den hotbild det svenska försvaret har att bemöta och att detta givetvis måste diskuteras inför valet den 9:e september så att vi väljare vet hur partierna vill hantera det. En oerhört kompetent text. Klicka gärna på länken och läs den.

En annan ledare som också publicerades igår, lördag, skrevs av Lars Näslund i Borås Tidning och hade rubriken: ”Märkligt så tysta kanonerna är i valrörelsen”, och även den är en mycket bra och insiktsfull ledartext som handlar om den tystnad som omger försvarsfrågorna i valrörelsen.

Utöver nämnda ledartexter så har också Carl Bildt gått ut på Twitter där även han påpekade tystnaden kring försvarsfrågorna i valrörelsen.


Jag ser mycket positivt på att respektabla ledarskribenter och politiker nu börjat diskutera frågan och jag hoppas att de fortsätter att belysa detta så att försvarsfrågan kan få en möjlighet att lyfta under kommande veckor. Själv försöker jag påverka genom att väcka debatt på twitter och distribuera mitt blogginlägg "Är försvaret ett särintresse" på olika forum, bla twitter där ni kan följa mig på @milensub40.

Personligen hoppas jag på att Nya Moderaterna tar tag i försvarsfrågan och gör den till ”sin fråga” i valrörelsen. Jag tror att det kan vara bra för partiet då de behöver lite mer positiv vind i opinionen, och här finns det möjlighet att göra någonting bra av försvarsfrågan. Det finns också väljare att vinna i den här frågan och väljare behöver Nya Moderaterna. De måste i alla fall hitta på något konstruktivt och positivt för att bryta den negativa trend de har hamnat i.

Utöver mina insatser så skulle det kännas väldigt naturligt om de två försvarsbloggarna Skipper och Wiseman's Wisedoms också kunde ta tag i försvarsfråga och försöka påverka och driva opinion så att försvarsfrågan inte glöms bort inför valet den 9:e september.

Är försvaret ett särintresse?

”- För att budgeten ska gå ihop kan man alltid ta den sista miljarden från försvaret”, sa Göran Persson under sin tid som statsminister när han hade problem att få ihop statsbudgeten. Fredrik Reinfeldt tyckte att ”försvaret är ett särintresse” under sin tid som statsminister. Det är så man behandlar försvaret här i Sverige, och det är faktiskt förnedrande för alla killar och tjejer som utbildas och arbetar med att värna om Sveriges säkerhet med sina egna liv som insats.

Igår presenterade Svenska Dagbladet en undersökning kring vilka frågor svenskarna tyckte var viktigast inför valet 2018. Som vanligt var det sjukvård, invandring och integration, miljö och skolan som toppade den listan, och som vanligt var försvaret inte ens med på listan. Inte ens 3 procent tyckte att försvaret var viktigt.

Jag tycker att Svenska Dagbladets undersökning visar att vi svenskar tar vår egen säkerhet för given. Det kan inte vara på något annat sätt. Vi känner oss så trygga och vi har levt med fred så länge så vi kan inte ens sätta oss in i tanken att bli attackerade av främmande makt. Det finns inte i normala människors medvetande. De tänker på annat. De tänker på skola, vård, invandring och miljö.

Själv är jag besviken. Jag är inte besviken på svenska folket, för de förstår inte bättre i den här frågan, utan jag är besviken på politikerna som inte tar försvarsfrågan på allvar. Politikerna är mycket väl insatta i vår säkerhetspolitiska situation och det känns som att politikerna spelar ett väldigt högt spel med vår egen säkerhet och frihet som insats, och vår egen säkerhet och frihet är inget ”särintresse”.

Under våren kom flera statliga utredningar som visade att försvaret behöver kraftiga ekonomiska tillskott för att vidmakthålla det försvar vi har idag, och med tanke på att dagens politik är en popularitetstävling där man lovar resurser till det som svenska folket tycker är viktigast så har jag svårt att tro att det blir några pengar till försvaret. Reinfeldt hade kanske delvis rätt. Delvis rätt då, hur oansvarigt det än låter, politikerna kan behandla försvaret som ett särintresse, trots att det inte är det, och vi i branschen tillåter det.

Det här kan vi sitta och tycka vad vi vill om, men för att ändra på det så måste vi i branschen bli bättre på att tala om vad vi gör och varför vi finns, och det är egentligen också lite konstigt för så fort det händer något så ropar alla på försvaret. Det är som försvarsdebattören Niklas Wiklund skriver då han skrev något i stil med: Skogsbrand – Kalla in försvaret, Sanera olja – Kalla in försvaret. Översvämning – Kalla in försvaret. Oroligheter i förorter – Kalla in försvaret. Människor i sjönöd – Kalla in försvaret. Territoriella kränkningar av bombplan, ubåtar och ytfartyg – Kalla in försvaret. Etc, etc.

Annars så ska jag ut och träna löpning nu. 15-17 km är planen, men det kan vi behandla som ett särintresse. I alla fall inför det här valet 2018.

Mina gamla hoods

Har tagit mig ut till Åkersberga för ett träningspass löpning över 12 km med efterföljande bad i Sätterfjärden. Åkersberga är alltså mina gamla hoods där jag växte upp. Det är där jag hittar i sömnen. Där jag kan alla vägar och stigar. Jag kan varenda sten. Både över vattnet och under vattnet. Jag vet vilka gatstenar som är trasiga och bakom vilka stenar under vattnet gäddan står. Tidigt i träningspasset springer jag förbi en av mina gamla badplatser där det inte bara finns stenar under vattnet utan även gömda trästockar som gäddan ibland står bakom. Det är bara att kasta några kast så hugger den. Bara man vet var man ska kasta, och det vet jag. För det är mina gamla hoods.

Efter ett par kilometer springer jag förbi Söraskolan. Det är min gamla skola. Jag gick där från lekis till nian. Det är 30 år sedan jag gick ut nian och jag tänker att det är något visst med gamla skolor. Det är något visst med klassrummen och skolgården där generationer av elever har lekt. Så mycket historia. Så många elever, och så många livsöden som passerat. Det är nästan så att man kan höra barnens skratt och gråt, trots att det är helt tyst.

Jag springer över skolgården och passerar den vita linjen som skiljer lågstadiets skolgård från mellanstadiets skolgård. Den linjen fick man inte passera. Så var reglerna. Barnens regler, och jag tror inte att lärarna visste om den regeln och jag undrar om det fortfarande är så.

Jag fortsätter springa genom radhusområdena där mina kompisar bodde. Kompisar som inte finns kvar. Kompisar som precis som jag har flyttat, utbildat sig, bildat familj och gjort karriär inom det som passade bäst. Eller så var det bara slumpen som avgjorde hur det blev. Jag vet inte.

När jag springer vidare så är det lite svårt att släppa tankarna på mina gamla kompisar. Hur mår de? Kommer de ihåg hur kul vi hade? Kommer de ihåg när vi nattbadade? Hur minns de barndomen? Många minnen, men ingen att dela dem med. Minns att livet bara var en oändlig följd av bekymmerslösa dagar.

Jag saknar mina gamla kompisar. Tänker att jag borde kontakta dem, men tvekar. Inser också att om jag väntar tills jag känner mig redo så kommer jag få vänta hela livet för redo blir man inte. Man blir inte redo för att skaffa barn, eller redo för den nya tjänsten på jobbet. Glöm det. Det är bara att kasta sig in i saker.

Jag reflekterar också över att allt omkring mig är större än vad det var när jag lekte där, men samtidigt är allt mindre. Träd och buskar är större och mer vildvuxna idag än vad det var då, men avstånden och husen är mindre. Eller så är det jag som har blivit större, precis som träden och buskarna.

Det är varmt också. Väldigt varmt så 12 kilometer löpning får räcka. Tillbaka vid bilen som är parkerad vid min badplats byter jag om och går ner till bryggan. Bryggan är hög. Säkert en och en halv meter och jag vet att man inte ska dyka med huvudet före. Det är lite för grunt för det men man kan ta sats, springa och göra ett stort längdhopp ut i vattnet. Det går bra. Det vet jag. Jag vet det för det är mina gamla hoods där jag växte upp.

Utan att känna mig redo så tar jag sats och kastar mig i. Det är så jag har lärt mig, och när jag simmar funderar jag på om jag ska komma tillbaka och dra upp gäddan som jag vet står bakom stocken som ligger under vattnet, bredvid badplatsen bakom en liten udde, men jag låter den vara. Det kommer stå gädda där många år till. Jag vet det, för det är mina gamla hoods.

Jag vinner, och kanske räddar världen i onödan

Har varit nere i Kroatien en vecka på semester och där blev det fyra träningspass med löpning i 30 graders värme. Hemma var det 32 grader så för en gång skull så var jag van vid värmen. Det var nästan lite kyligt längs strandpromenaden.

Annars så känns det som att jag vinner. Kanske inte i löpning. Kanske inte som LG Skoog gjorde på sin tid, eller som Lars Södergård och David Nilsson gör idag. Nä, i löpning har jag aldrig vunnit och kommer nog aldrig att göra heller. I löpning har jag kommit som bäst trea och det stannar nog där. Men det känns som att jag vinner ändå.

Jag vinner mot klimatförnekarna. Debatten mot klimatförnekarna. Klimatförnekare som trots att världen brinner, missväxt och nödslakt, sinande vattenreservoarer och grundvatten, och att den globala medeltemperaturen ökar som forskarna förutspått, ändå säger att värmen vi upplever idag inte har någonting med klimatförändringar att göra utan värmen och den globala uppvärmingen vi har sett de senaste 20-40 åren hänger ihop med helt naturliga globala väderförändringar sett över ett extremt långt tidsperspektiv (1000-tals år).

Jag har alltid undrat vad klimatförnekarna är rädda för. Att rädda världen i onödan, eller? Som att vinna en löptävling i onödan. Undra om Lars Södergård eller David Nilsson någonsin har tyckt att det var onödigt att vinna när de vann en tävling. Jävlars, vad onödigt det var att vinna idag. F-n, idag räddade vi visst världen i onödan också. JÄVLARS.

Debatten mot klimatförnekarna känns lite som att diskutera med en dålig förlorare som i förlustens insikt nu börjar driva parallella vansinnesdiskussioner där begreppen benas isär. Diskussioner som sker i syfte att förvirra och vilseleda. Att ”klimat är skilt från väder” är en sådan diskussion. Visst är det rätt i sak men då klimatet bara är statistik på många väderobservationer så påverkar vädret klimatet och klimatet påverkar vädret. Att klimatforskarna manipulerar data är också en sådan diskussion. Det är som när en förlorare påstår att vinnaren i en löptävling har fuskat.

Nä, vill vi att kommande generationer ska kunna springa runt och träna löpning som vi tidigare gjort så behöver vi börja tänka på hur vi lever för det som sker mitt framför våra ögon kommer att påverka. Som på Ingmarsö där grundvattnet nu är så lågt att Östersjöns bräckvatten riskerar att ”läcka in” i grundvattnet så att de får bräckvatten i kranarna. Att åtgärda det är nog svårt och hur ska de kunna leva på den ön utan tillgång till sötvatten? Eller att de i Dalarna inte längre planterar ut ädelfisk i sjöarna pga att sjöarna är för varma för ädelfiskarna vilket så klart påverkar fisket och ekosystemen i sjöarna.

Visst har klimatet ändrats tidigare, men det skedde inte på hundra år som det gjort denna gång.

Och sist, snälla. Acceptera att den höjda halten av CO2 i atmosfären påverkar den globala uppvärmningen som påverkar vädret som påverkar klimatet (och tvärt om). Bevisningen för detta inkluderar så väl teoretiska mätvärlden och förklaringar samt empiriska mätresultat och observationer som beteenden hos flyttfåglar, vegetationsgränser, osv. Tror ni inte på det så kanske ni kan titta er omkring när ni är ute och springer. Framförallt i den känsliga fjällvärlden där glaciärerna blir mindre och vegetationen förändras.

Not: LG Skoog, David Nilsson och Lars Södergård har ingenting med detta inlägg att göra och deras ställningstagande i frågan har jag ingen aning om utan deras namn används mest för att de är duktiga löpare som vinner tävlingar.

32 grader varmt och soligt, klart jag ska träna löpning

32 grader varmt och soligt. Det är ett jobbigt löparväder, och som alla 47-åriga män tänker jag att då ska jag träna löpning. Det är ju lite mer utmanande att träna löpning då, och här följer några tips för ett lyckat träningspass i 32 graders värme:

1. Svagt hjärta. Stanna hemma. Det bara är så. Gör något annat.
2. Spring i terrängspår i skogen. Det är mer skugga och svalare där.
3. Spring INTE i trendiga åtsittande kläder. I värme är det otrendiga, luftiga och fladdriga kläder som gäller. De fläktar bättre.
4. Visa så mycket skinn du kan och vågar. Själv kör jag med bar överkropp, fladdriga shorts och korta strumpor i skorna. Spännigt? Ja, men jag får en snygg solbränna på köpet.
5. Anpassa farten, och om ni i slutet av passet känner att ni behöver gå i en uppförsbacke så är det helt OK att göra det. Själv tycker jag att det är lite mesigt att gå så jag biter ihop och springer hela vägen.

Sist vill jag säga att allt som ser ut som ormar i ett terrängspår inte är ormar. Det är oftast pinnar. Kör hårt nu! Med ovanstående tips kanske du till och med fixar den vanliga distansen.

Mer sans. Mindre sensation

Slogan ”Mer sans. Mindre sensation” går att hitta överst på Medborgerlig Samlings, MEDs, hemsida. MED är alltså ett nytt liberalkonservativt parti där den liberala delen avser marknad, ekonomi och statens styrning vilket innebär att de inom dessa områden gärna ser en hög grad av självbestämmande och eget ansvar, och där den konservativa delen avser kultur, seder och bruk vilket innebär att de gärna bevarar dessa områden lite mer som de är nu och har varit. ”Mer sans. Mindre sensation” tycker jag känns som något vi behöver inom den svenska politiken.

Jag är själv liberalkonservativ så därför tycker jag att det är intressant att följa Medborgerlig Samling och hur de lyckas etablera sig på den politiska arenan. De har under de ca 18 månaderna jag följt dem blivit stora på sociala forum där det finns flera vettiga debattörer inom olika sakområden. Till exempel Caroline Nielsen (vård och omsorg) och Christoffer Lernö (energi och miljö) samt Josefine Utas (demokratifrågor och tvåa på MEDs riksdagslista) som alla gör väldigt kompetenta och seriösa intryck. De har verkligen axlat ”Mer sans. Mindre sensation” på ett mycket positivt sätt.

Tyvärr så har all denna seriösa framtoning hamnat lite på kant den senaste tiden då Alexander Bard nu gjort entré i partiet. Det började med några mindre framträdanden på partiets årliga stämma och fortsatte sedan i Almedalen för att sedan ta fart ordentligt på twitter när Stockholm Pride inte gav partiet tillstånd att ställa ut på sitt festivalområde (detta på grund av uttalanden partiets representanter gjort kring HBTQ-personer och arrangemanget som helhet).

Jag blir lite misstänksam när en person som Alexander Bard och som jag tycker byggt hela sin karriär på att utmana det traditionella konservativa etablissemanget genom sitt sätt att klä sig, prata, tycka och på alla sätt framhäva sig själv och agera provokativt mot gängse sociala regler, nu plötsligt ska representera ett parti som är konservativt i den mån det gäller kultur, seder och bruk. Det första som händer är dessutom att han ryker ihop med Stockholm Pride för att MED inte får vara med. Vad var det nu man kunde läsa på MED:s hemsida?

”Mer sans. Mindre sensation” går att läsa på MED:s hemsida samtidigt som glåporden haglar från Alexander Bard. Ingen går säker. Stockholm Pride kallas för ”Fucking morons” och ”the bastards”. Vår socialminister Annika Strandhäll kallas för ”this madwoman” och för ”hilariously hypocritical”.

Alexander Bard är för mig ingen person som är konservativ i den mån det gäller kultur, seder och bruk. Tvärtom. Min uppfattning är istället att Alexander Bard söker sensation. Jag tycker att han personifierar ”Mindre sans. Mer sensation”. Han vill provocera, testa gränser, sticka ut och synas, och ibland undrar jag om Alexander Bard använder partiet Medborgerlig Samling som en plattform och megafon för sina egna stollerier, och detta på bekostnad av partiets riktiga politik. Den politik som de pålästa och kompetenta debattörerna som finns inom partiets olika sakområden driver. Som Josefine Utas (demokratifrågor). Som Caroline Nielsen (vård och omsorg). Som Christoffer Lernö (energi och miljö).

Själv kommer jag rösta på Moderaterna. De är också liberalkonservativa. Jag röstar på Moderaterna för där vet jag vad jag får. Jag är ju konservativ. Jag gillar att veta vad jag får. Jag gillar ”Mer sans. Mindre sensation”, och som läget är nu så tror jag att jag får det med Moderaterna.

Gästinlägg av Anders Svensson: Beställarkompetens inom FMV

Jag tror aldrig jag har haft ett gästinlägg tidigare, men idag blir det ett. Det är en kollega till mig som vill dela med sig av sina tankar kring beställarkompetens inom Försvarets Materielverk, och inlägget kan läsas tillsammans med mitt förra inlägg om kritiken FMV kan få på Twitter och Instagram vid olika typer av anskaffningar av försvarsmateriel.

Inom Försvarets Materielverk är detta ett väldigt viktigt ämne då det förändrade säkerhetsläget i Sveriges närområde innebär en högre militär beredskap vilket också sätter hela logistik-kedjor, underhållskedjor och materielförsörjning av tex ubåtar, JAS-plan och stridsvagnar under större press. En press som inte bara kan bemötas med hjälp av ökade resurser i form av pengar och antal personer, utan det krävs även en högre beställarkompetens på FMV vars ansvar är att anskaffa försvarsmateriel. Här kommer alltså lite tankar från Anders Svensson kring beställarkompetensen inom Försvarets Materielverk. Ni kan också följa Anders Svensson på twitter under användarnamnet @svempis. (texten publicerades förs på FMV:s interna tidning UV-nytt och har godkänts att publiceras här).

Beställarkompetens
Man hör ofta kritik kring hur upphandlingar misslyckats och hur FMV inte haft kompetens. Ibland är det officerare på förband som är missnöjda med avsaknaden av leveranser eller den tid det kan ta innan behov täcks. Ibland är det politiken och allmänheten som inte uppskattar hur materielförsörjningen genomförts. Ofta är det ett antal ”dåliga exempel” som återkommer. Det kan vara Visbykorvetterna eller så är det ofta Helikopter 14. Politiken förklarar ibland att FMV måste bli bättre på ”upphandlingskompetens”. Vad detta är förklaras då inte närmre, men kompetens det behövs tydligen. Själv är jag överens med uppfattningen att FMV behöver hög beställarkompetens och att denna inte kan tas för given. Det är enklare att rekrytera kompetenta människor men det är svårare att förse dem med kunskap och erfarenhet som gör dem världsbäst i att materielförsörja Försvarsmakten.

Den 25 augusti genomförs en flyguppvisning i Uppsala 

med bla JAS39 Gripen som ni kan besöka, och som inte hade

kunnat genomföras utan en hög beställarkompetens på FMV

Varför skriver jag om detta i vår lilla tidning? Jag gör det för att jag anser att det ligger ett ansvar på FMV att utbilda officerare, allmänhet och politiker, det måste komma från oss som har erfarenhet. Jag tror att man bör lägga en grund för att ta denna dialog med våra kunder och ägare genom att ha dialoger internt om detta så att mer uppfattningar om status och behov kan odlas i våra fikarum.

Jag skall här bidraga med mina tankar kring detta. En gång har jag sagt att FMV är ett konsortium av småföretagare. Då detta sades av mig på Marinstridsdagarna kring 2005 önskade FMV skapa ”ett FMV” och det var inte en uppskattad hållning att förmedla att vi var en myriad av olika individer med olika drivkrafter. Jag har senare kommit att tänka på dessa ord efter att de då uttalades med brist på eftertanke, utan mer spontant. Jag skulle idag vilja säga att det fanns något vackert i den tanken även om den innehåller vissa brister.

FMV hade vid denna tid kommit från ett system där Försvarsmakten och dess stödmyndigheter hade en stark övertygelse till uppdragstaktik. Definiera uppgiften och ge resurser och handlingsfrihet att nå målet. Detta skapade en massa drivkraftiga ”affärsmän/-kvinnor” som tog täten inom sina områden och drev dessa framåt. En stark vilja att utveckla sina funktionsområden skapade även en vilja att öka sin kompetens kring områdena och den teknik som utvecklades i omvärlden. ”Hur skall jag kunna nyttiggöra detta inom mitt område”? Var den underliggande frågan. Ambitionen var hög. Möjligen var det ett medvetet val som politiken genomförde att man skulle försöka stoppa denna drivkraft då den ansågs vara för dyr och då det då fanns starka kopplingar till nationell industri i många av dessa funktionsområden. Nackdelen om man nu vill leta efter detta var att FMV inte hade ett gemensamt arbetssätt och att personal skolades in på olika sätt beroende på vilket ”affärsområde” de hamnade i. Bra arbetssätt kopierades inte alltid av andra affärsområden även om det ibland mycket väl kunde ske.

Vad önskar jag nu då skall ske efter denna historiska exposé? Jo jag önskar viss återgång i att ge ingenjörer hälsa, kraft och mod. Jag önskar mer samarbete med Försvarsmakten. Att de deltar i utvecklingen av sina förmågor. Att inte allt är här och nu och underhåll, även om det är av stor vikt det med. Jag önskar långsiktighet och dialog så att vi kan agera i framkant med studier och prov och försök, utveckling i god tid innan paniken inträder. Jag önskar att mindre uppdrag ges ungdomarna och att de får ta sig fram medelst ansvar och befogenheter till resultat. Så att vi odlar en ny generation ”affärspersoner” med starkt fokus på målet. Som skapar kunskap kring hur man framgångsrikt arbetar genom egen erfarenhet i mindre uppdrag.

 

”buzz words” nedan:

• Uppdragstaktik
• VÅGA! Utan misstag sker inget intressant
• Ta ansvar
• Få befogenheter
• Planering
• Resurser
• Studier, grundutveckling, FoU
• Sjöförsök och fler sjöförsök
• Samarbete
• Här hoppas jag diskussionen börjar. Vad är beställarkompetens och hur skapar vi den? Skiljer den sig åt beroende på område?

Anders Svensson

Produktledare Torped vid FMV. Artikeln är min egna och speglar inte FMV åsikt eller uppfattning.

Obefogad kritik kring FMV-anskaffningar

Att upphandla försvarsmateriel är svårt. Svårt då det ofta är stora upphandlingar med stora summor pengar involverade vilket ofta leder till meningsskiljaktigheter. I den ideala världen är en upphandling av ett materielsystem (typ JAS, ubåtar eller stridsvagnar) ganska enkel då behovet av en viss produkt/system borde vara styrande, vilket det egentligen också är idag. Problemet är bara att alla intressenter, beslutare och brukare inte alltid kan komma överens om vad det egentliga behovet och den bästa tekniska lösningen är.

Åsiktsskillnaden mellan olika behov och lösningar börjar alltid redan i beredningsskedet/planeringsskedet av en anskaffning och fortsätter ofta genom hela anskaffningsprojektet fram till leverans. En process som ibland kan ta 10 år. Under resans gång kommer dock tekniska beslut och vissa tekniska kompromisser ske i syfte att komma vidare i anskaffningen. Tyvärr så har här ofta de som inte fått sin vilja igenom svårt att släppa det och gå vidare vilket ofta syns i debatter i tidningar, TV och på sociala forum.

Debatter och diskussioner är bra, men samtidigt kan det verka splittrande om det görs på fel sätt och kan skapa mer förvirring än att det på ett sunt sätt driver anskaffningen framåt till ett bättre resultat. En sak är dock säker och det är att Försvarets Materielverk, som alltid är den som driver anskaffningen, kommer få kritik. Vid slutlig leverans kommer ofta kritiken och det sker i allmänhet i media och på sociala forum som tex FMV:s Instagramkonto eller twitterkonto. Tyvärr är ofta kritiken väldigt insiktslös och onyanserad. Det är bara att gå in och titta tex här: https://instagram.com/p/BkSA7zLBPY4/

Ett exempel på anskaffning som pågår nu i ett tidigt skede där FMV i slutändan mycket väl kan få kritik, oavsett vad allt landar i och vad FMV slutligen levererar, är det nya luftvärnssystemet.

Efter att Försvarsmakten sammanställt behovet av ett nytt luftvärnssystem, och att FMV därefter formulerat behoven i form av tekniska krav, och i en offertförfrågan, så landade utvärderingen i att det tekniska och funktionella valet stod mellan det amerikanska Patriot-systemet och det europeiska(fransk/italienska) SAMP/T-systemet.

Det amerikanska Patriot-systemet betraktas äldre och dyrare än den europeiska konkurrentens. Dock ska tilläggas att Patriot-systemet är installerat i bland annat Litauen, Rumänien och finns i Polen, och har utvecklats och uppgraderats under åren så det innehåller modern teknologi med modern prestanda varvar Patriot-systemet i och med detta betraktas som ett väldigt driftsäkert system jämfört med den europeiska konkurrentens.

Den amerikanske försvarsministern har också klargjort för de svenska och finska försvarsministrarna vad som gäller: Patriot ska vara norra och östra Europas luftvärnssystem. Ett litet problem som den Polska regeringen uppmärksammat är dock att Patriot, för att kunna motverka alla olika scenarion, bör kompletteras med ett system utvecklat av Israel.

Till försvarsmaktens behov, tekniska utvärderingen och den storpolitiska aspekten som nämns ovan ska också tilläggas att det finns ett Svenskt nationellt intresse från industrin att välja det Fransk-Italienska Samp/T-systemet då en Svensk radar samt andra robotar skulle kunna användas vilket skulle generera arbetstillfällen, teknologisk kompetens och positiva spin-off-effekter i Sverige.

Att Försvarets Materielverk ska navigera rätt och göra alla parter nöjda i den här anskaffningen är omöjligt. Det är helt omöjligt då meningsskiljaktigheter finns mellan de olika politiska partierna (och inom partierna), beställare, och brukare, och när systemet i slutändan levereras så kommer det finnas några som inte är nöjda. Det bara är så.

En sak är dock säker. Anskaffningen av nytt luftvärn kräver en oerhört hög beställarkompetens, och den kompetensen finns på Försvarets Materielverk som kommer hanterar den här frågan och anskaffningen på ett väldigt professionellt sätt. Patriot-anskaffningen kommer bli rätt, oavsett vad andra tycker. Detta då det system som slutligen levereras kommer vara det bästa med hänsyn tagen till alla olika aspekter.

Slutligen vill jag säga att det här inlägget bara representerar mina åsikter och källorna till det här inlägget har varit:

• https://krigsmakten.wordpress.com/category/armen/luftvarn
• https://www.svt.se/nyheter/inrikes/usa-godkanner-att-sverige-koper-patriot-luftvarn-for-25-miljarder
• https://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article26507061.ab
• https://www.nyteknik.se/samhalle/sverige-koper-max-fyra-patriot-enheter-fran-usa-6882803
• https://www.nyteknik.se/samhalle/sd-kritiskt-mot-valet-av-luftvarnssystem-6882481

David Nilsson springer fort, och det är kul

David Nilsson springer mycket och fort, och det är kul. Själv springer jag inte lika mycket, och inte heller lika fort, och det är inte lika kul. Misstänker här ett samband mellan att springa mycket och fort, och att inte springa lika mycket och lika fort, och att ha kul.

Såg på David Nilssons Instagram att han för någon vecka sedan sprang en landsvägsmil på 29:03 vilket är den bästa svenska landsvägsmiltiden på över 10 år. Det blev så klart också PB med 18 sekunder vilket är en oerhört stark prestation efter en vinter som för David Nilssons del tydligen präglats av ömmande hälsenor (enligt Davids Nilssons Instagram), och jag hoppas verkligen att vi får se mer av David Nilsson under säsongen 2018. Det vore kul.

Jag blir också extra glad över att just David Nilsson lyckades få till ett sådant fantastiskt lopp då jag upplever att David Nilsson är en väldigt rolig, ödmjuk och trevlig person. Nu känner jag inte David Nilsson men han har tidigare varit med på någon klubbträning med Vallentuna FK tillsammans med Lars Södergård när jag också tränade med dem, och där fick jag ett väldigt positivt intryck av honom.

Jag kan också tycka att det finns en härligt positiv relation mellan just Lars Södergård och David Nilsson. I alla fall om jag får döma av vad jag ser på Instagram där de skojar friskt med varandra. Det är kul. Även Fredrik Uhrbom verkar vara med på ett hörn. Det är också kul. I ärlighetens namn så verkar de vara flera svenska elitlöpare som har riktigt kul tillsammans. Det är så klart också kul.

Nu kanske det börjar bli lite tjatigt med ordet kul, men en sak som inte är riktigt lika kul är att jag själv inte springer en landsvägsmil på 29:03. Möjligtvis springer jag 5 km på 29:03, eller nja. Nu var jag kanske lite elak mot mig själv. Lite fortare går det, men det går inte så fort så att det är kul att skriva om. Därför gläder jag mig istället åt, och skriver om, David Nilssons fantastiska resultat, och det tycker jag hela löparsverige ska göra. För det är kul.

Vad händer i Syrien?

IS verkar vara på väg att besegras. De har knappt något territorium kvar i Irak och i Syrien, och de är väldigt hårt ansatta i de områden som de fortfarande existerar.

I och med det kanske man kan tro att kriget i Syrien snart är över, men så är det inte. Nu börjar nästa krig. Nu börjar Turkiets krig mot de USA-stödda kurderna. Samma USA-stödda kurder som regeringstrogen Assad-milis tidigare attackerat. Och det är här det börjar bli komplicerat då Ryssland också stödjer den regeringstrogna Assad-milisen.

Det komplicerade läget urartade för någon vecka sedan och exakt vad som hände är fortfarande oklart samtidigt som det hela är väldigt känsligt. Men klart är dock att det bröt ut stridigheter mellan USA-ledda styrkor och styrkor ledda av Ryssland. Vem som attackerade vem är inte klart, men när stridigheterna efter ett par dagar lagt sig så hade många ryssar dött i ett antal USA-ledda bombanfall.

Uppgifterna kring antalet döda ryska medborgare varier mellan 5 och 100. Inga exakta siffror finns då ryska myndigheter också förnekar att det var ryska soldater som dödats i stridigheterna, trots att det var ryska medborgare. Detta då de ryska soldaterna var så kallade ”privata soldater” som arbetade på kontrakt i regionen. Jämför med amerikanska Blackwater i Irak.

Dock finns det omständigheter kring stridigheterna som enligt många bedömare innebär att de ryska ”privata soldaterna” agerade på order från Moskva. Det har hänt förr. Det hände då samma företag tidigare agerat åt ryska intressen både på Krim och i Östra Ukraina.

Incidenten mellan Ryssland och USA oroar så klart samtidigt det uppstått hotfulla situationen mellan Iranska och Israeliska styrkor i regionen. Situationer där Iranska styrkor bland annat skjutit ner Israeliska drönare.

Sen gammalt vet vi också att USA och Israel har starka band med varandra samtidigt som Ryssland och Iran är allierade. Det här betyder att vi kanske kan börja urskilja två block i regionen som på ena sidan består av USA och Israel och som på andra sidan består av Ryssland, Iran och regimtrogna styrkor till Assad i Syrien.

Som en annan stor spelare har vi också Turkiet som å ena sidan är med i NATO samtidigt som Turkiet har etablerat en offensiv mot just de kurder som USA stödjer militärt. Med tanke på hur Erdogan agerar och hur han har skapar ett mer islamistiskt samhälle i Turkiet så är det naturliga för honom att ställa sig på Ryssland och Irans sida.

I och med den komplexa situationen så tror inte jag att kriget i Syrien är slut. Långt ifrån, och vill det sig illa så kan det eskalera från dagens situation. Dock verkar det bli som vanlig, alltså USA och Israel mot resten.