Har
tagit mig ut till Åkersberga för ett träningspass löpning över 12 km med efterföljande bad i
Sätterfjärden. Åkersberga är alltså mina gamla hoods där jag växte upp. Det är där jag hittar
i sömnen. Där jag kan alla vägar och stigar. Jag kan varenda sten. Både över
vattnet och under vattnet. Jag vet vilka gatstenar som är trasiga och bakom
vilka stenar under vattnet gäddan står. Tidigt i träningspasset springer jag förbi en av mina gamla
badplatser där det inte bara finns stenar under vattnet utan även gömda
trästockar som gäddan ibland står bakom. Det är bara att kasta några kast så
hugger den. Bara man vet var man ska kasta, och det vet jag. För det är mina
gamla hoods.
Efter
ett par kilometer springer jag förbi Söraskolan. Det är min gamla skola. Jag gick
där från lekis till nian. Det är 30 år sedan jag gick ut nian och jag tänker
att det är något visst med gamla skolor. Det är något visst med klassrummen och
skolgården där generationer av elever har lekt. Så mycket historia. Så många
elever, och så många livsöden som passerat. Det är nästan så att man kan höra
barnens skratt och gråt, trots att det är helt tyst.
Jag
springer över skolgården och passerar den vita linjen som skiljer lågstadiets
skolgård från mellanstadiets skolgård. Den linjen fick man inte passera. Så var
reglerna. Barnens regler, och jag tror inte att lärarna visste om den regeln
och jag undrar om det fortfarande är så.
Jag
fortsätter springa genom radhusområdena där mina kompisar bodde. Kompisar som
inte finns kvar. Kompisar som precis som jag har flyttat, utbildat sig, bildat
familj och gjort karriär inom det som passade bäst. Eller så var det bara slumpen
som avgjorde hur det blev. Jag vet inte.
När jag
springer vidare så är det lite svårt att släppa tankarna på mina gamla
kompisar. Hur mår de? Kommer de ihåg hur kul vi hade? Kommer de ihåg när vi
nattbadade? Hur minns de barndomen? Många minnen, men ingen att dela dem med.
Minns att livet bara var en oändlig följd av bekymmerslösa dagar.
Jag
saknar mina gamla kompisar. Tänker att jag borde kontakta dem, men tvekar.
Inser också att om jag väntar tills jag känner mig redo så kommer jag få vänta
hela livet för redo blir man inte. Man blir inte redo för att skaffa barn,
eller redo för den nya tjänsten på jobbet. Glöm det. Det är bara att kasta sig
in i saker.
Jag
reflekterar också över att allt omkring mig är större än vad det var när jag
lekte där, men samtidigt är allt mindre. Träd och buskar är större och mer
vildvuxna idag än vad det var då, men avstånden och husen är mindre. Eller så
är det jag som har blivit större, precis som träden och buskarna.
Det är
varmt också. Väldigt varmt så 12 kilometer löpning får räcka. Tillbaka vid
bilen som är parkerad vid min badplats byter jag om och går ner till bryggan.
Bryggan är hög. Säkert en och en halv meter och jag vet att man inte ska dyka
med huvudet före. Det är lite för grunt för det men man kan ta sats, springa och
göra ett stort längdhopp ut i vattnet. Det går bra. Det vet jag. Jag vet det
för det är mina gamla hoods där jag växte upp.
Utan att
känna mig redo så tar jag sats och kastar mig i. Det är så jag har lärt mig,
och när jag simmar funderar jag på om jag ska komma tillbaka och dra upp gäddan
som jag vet står bakom stocken som ligger under vattnet, bredvid badplatsen bakom en liten udde,
men jag låter den vara. Det kommer stå gädda där många år till. Jag vet det,
för det är mina gamla hoods.
2 kommentarer:
Det är en lite mysläskig känsla, man är även sina gamla jag "inuti", det man har upplevt har man med sig, och man vet aldrig riktigt vad det triggar i vissa situationer. Fascinerande!
M - Visst är det :-). Jag tänkte också på att de "kompisar" jag nämner är barn med egenskaper som de hade som barn för 30-35 år sedan, och hur de är som vuxna vet jag inte. Jag måste nog börja känna dem igen för vi har alla utvecklats så mycket :-).
Skicka en kommentar