Bra ASICS Go Run IT!!!

Måste säga att jag är imponerad av ASICS-utmanarna på Runners World. De tider som ett par av dem (Frida 1:24 och Josefine 1:26) presterade på Göteborgsvarvet var riktigt grymma. En tredje (Anders) levererade också ett grymt bra maratonresultat i Amsterdam.

På dagens Sthlm Maraton var det dags igen. Även fast någon av ASICS-utmanarna kan ha missat sitt tidsmål med en eller ett par minuter så levererade de återigen grymma resultat. De visar verkligen att de kan leverera i alla väder och det ska bli kul att se hur det går i framtida utmaningar.

Gillar också att LG Skoog tar sitt uppdrag på så stort allvar. Han ligger hela tiden och peppar och stöttar samtidigt som han syns och hörs överallt på olika sociala forum. Han är ”all over the place”, och kommunicerar med alla på ett väldigt positivt sätt.

Allt det här gör att jag får känslan av att det finns en väldigt bra dynamik i gruppen där framgång föder framgång, och den dynamiken kan bära fram den här gruppen hur långt som helst.

Hatten av! Grattis! Hela gänget har gjort fantastiska prestationer där mitt distanspass över 15 kilometer i 5:04-fart känns väldigt slätstruket i jämförelse.

Spring inte ifrån dig själv

Jag springer om två killar. En med blå tröja, och en med grön tröja. De är långsamma. Jag lämnar dem bakom mig, och springer ifrån dem. Det är enkelt, men det är inte lika enkelt att springa ifrån mig själv. Det går inte.

Försök inte att spring ifrån dig själv. Det går inte. Försök inte att springa ifrån dina negativa tankar. Det går inte. Det går inte att springa ifrån dig själv och springa till dig lycka. Stanna upp. Stå still. Fundera. Vad vill jag? Vad är viktigt?

Det är bra att må dåligt. Det är bra att vara lite negativ. Det är inte konstigt att vara ledsen. De konstiga är att låtsas vara glad. Det konstiga är att försöka springa ifrån sina känslor.

Lyckan över ett genomfört lopp eller ett nytt personligt rekord varar bara några timmar. Max en vecka. Sen är dina tankar tillbaka. Tankar som snurrar i ditt huvud.

Efter dagens pass över 15 km i 5:04-fart kände jag mig lycklig. Endorfiner. Men lyckan varade bara i några timmar. Efter några timmar mådde jag som innan. Innan träningspasset.

Du kan inte fly från dina tankar. Du kommer bli trött på att fly, och när du blir trött kommer dina tankar ifatt dig. Precis som i löpning. Du kan inte bara springa och springa. Du kommer att bli trött. Förr eller senare.

Hitta din lycka i nuet. Med nära och kära. I det lilla. Inombords.

Som en kung

Som en kung springer jag på upploppsrakan nere på Vallentuna IP. På den 100 meter långa upploppsrakan på de fina fyrahundrametersbanorna springer jag, och jag känner mig som en kung.

Steget är kraftfullt. Steget är högt. Steget är lätt. Jag känner mig stark, och som en kung passerar jag de gula, röda och blå markeringarna för häckarnas placering.

Planen inför passet var fem åttahundringar i 3:48-fart med lite kortare vila än sist. Nu på upploppet har jag fyra åttahundringar bakom mig i 3:46-fart, 3:44-fart, 3:49-fart och 3:45-fart tillsammans med en vila som bara var hälften så lång som sist.

Jag känner mig som en kung, och tänker att man aldrig ska underskatta känslan av ett lyckat intervallpass på en fyrahundrametersbana. Det är en fin känsla. En kunglig känsla. Blåbärskungen.

Svenska eliten är bara blåbär

Löpning och pengar, en härlig kombination, men en kombination som bara finns i fantasin. I alla fall när det gäller svenska löpare och pengar. Tror inte att det finns någon svensk löpare som kan livnära sig på sin löpning, och så ska det nog vara. Det ska vara så för att Svenska löpare inte är tillräckligt bra för det. Svenska löpare är bara blåbär jämfört med utländska löpare.

Lite som att jämföra en svensk som spelar Amerikans fotboll i Sverige med en Amerikan som spelar Amerikansk fotboll i NFL. Amerikanen i NFL får så klart betalt, men det får inte Svensken i Sverige. Svensken är ju bara ett blåbär som spelar i en serie för blåbär.

Jag tänkte på det när jag satt och tittade på Göteborgsvarvet och såg att täten passerade 5 km på 14:46. Alltså en tid som många svenska elitlöpare har svårt att klara av om de så bara ska springa 5000 meter på bana, men en tid som en utländsk löpare öppnar en halvmara på. Dessutom en utländsk löpare som ”inte är så bra”. Det finns bättre.

14:46 på 5 kilometer är faktiskt en tid som de allra bästa löparna har på de första 5 kilometrarna när de springer ett maraton. Det är alltså dags för Svenska elitlöpare att flytta referenserna lite. Att springa 10 kilometer strax under 30 minuter är inte bra. Det är ingenting att vara nöjd med. Det ska vara minst två minuter bättre.

Att springa ett maraton på 2:19 är inte heller bra. Inte när de bästa springer 10-15 minuter snabbare. Nä, Svenska eliten är bara blåbär, och blåbär får inte betalt. Det bara är så.

Själv är jag också ett blåbär. Ett blåbär som borde gå ut och springa lite, men jag har inte orkat. Istället planterade jag en buske med Amerikanska blåbär i trädgården.

Skriva blogginlägg

När jag börjar skriva ett blogginlägg vet jag oftast inte hur blogginlägget kommer att sluta. Dock vet jag att jag brukar börja med något enkelt ord, kort mening eller en företeelse, och sen tar skapandeprocessen vid. Jag vet också att jag ofta väljer att skriva om en liten detalj samt att jag vill hålla ner längden på inlägget. Mitt största problem brukar vara att ta bort alla onödiga ord.

I allmänhet slutar blogginlägget i något bra, men ibland blir jag osäker. Som för några dagar sedan. Då började jag skriva om ett pass fyrahundrametersintervaller där första meningen var "Jag börjar bli gammal", och sen tog skapandeprocessen vid. När jag senare var klar tyckte jag att skapandeprocessen kanske hade burit iväg lite väl långt den här gången så jag valde att inte publicera inlägget.

Självcensuren slog till, men bara för att ni ska få en uppfattning om hur inlägget blev så ger jag er här nedan det första stycket.

"Jag börjar bli gammal. Gammal och skraltig. Trött och seg. Jag börjar bli en föredetting. En föredetting som har gjort sitt här i livet. En föredetting som befinner sig på livets upploppsraka där mållinjen och livets slutskede närmar sig i rasande fart. Snart är det slut. Endast döden återstår."

Ja, och hur jag fick ihop den inledningen med att redovisa ett pass fyrahundringar vet bara jag själv, men mitt pass fyrahundringar blev 10*400 meter på ca 92 sekunder i snitt med 400 meter joggvila i 5:10-fart. Efter de passet har jag också hunnit med ett distanspass över 15 km i 4:59-fart.

Jag stannar inte för rött

Jag stannar inte för rött. Inte när jag springer. Under dagens pass över 15 km i 5:12-fart stannade jag inte för rött.

Vid ett tillfälle närmade jag mig ett övergångsställe då det var röd gubbe samtidigt som en annan löpare stod och joggade på stället i väntan på grön gubbe. Glöm det, tänkte jag och sprang förbi. Jag sprang mot rött.

 

Att springa mot rött kan retar upp folk. Folk kan bli förbannande. Till exempel Eva Fridman i det här inlägget. Dock kan jag förstå att tex bilister eller cyklister blir lite oroliga när löpare springer mot rött. Som när jag lite senare under dagens runda närmade mig ett annat övergångställe. Då var det återigen rött samtidigt som bilar passerade. Jag saktade ner och anpassade farten så att jag kunde spring mellan två bilar. Jag sprang mot rött, och mellan två bilar.

 

Jag förstår att det kan skapa lite irritation när löpare springer mot rött och mellan två bilar, men det är bara det att jag inte har lust att tappa puls och förstöra ett träningspass för en röd gubbe. Därför sprang jag mot rött. Hur gör du?

Jävla Morgan!

Löpningen är orättvis. Vissa tränar hårt, målmedvetet och ambitiöst utan att nå resultat samtidigt som andra knappt tränar någonting och når kanonresultat.

Vi kan till exempel jämföra mig med Morgan. Morgan är den trevligaste och sympatiska människan jag har träffat. Rolig, smart och intelligent. Den som har Morgan som vän kan verkligen vara lycklig. I alla fall så länge man inte är en seriös motionärslöpare som jag.

Jag tränar hårt och ambitiöst. Morgan, han tränar nästan ingenting. Jag har fått kämpa och slita för att springa milen sub40 och halvmaran sub90. Morgan sprang milen sub40 i Oslo för någon månad sedan, och sub90 på Nacka Halvmaraton så sent som under helgen som gick.

Fan. Jävla Morgan! Det är så orättvist! Han har ju knappt tränat någonting! Han lallar runt och klämmer in ett träningspass någon gång i vecka när han har tid. Inte sällan prioriteras helt andra saker. Det är så orättvist.

Jag kämpar och sliter. Springer intervaller och långpass. Jag tränar hårt inför maraton där min bästa tid är 3:20. Morgans bästa tid på maraton? Ja just det, 3:19!

Det är så orättvist, men kanske ändå. Kanske ändå så rättvist. Morgan är ju en väldigt trevlig kille.

En sunkig liten löparvärld

Usch, nu känns allt så där sunkigt igen. Det är en sunkig liten löparvärld vi lever i. En liten och trist löparvärld där influenserna och inspirationen känns urlakad. Det råder idétorka.

Senast ut i den här idétorkan är tidningen Spring som jag tidigare har granskat och skrivit om här. En tidning som tydligen tänkte fräscha upp sig lite genom att rekrytera nya skribenter. Och vem rekryterar man då? Jo, Maratonpetra.

Jag har ingenting emot Maratonpetra utan tvärt om. Jag tycker hon är bra. Hon vågar utmana samtidigt som jag upplever att det hon gör är snyggt och fräscht, men det jag vänder mig mot är att Maratonpetra redan är väldigt etablerad och redan skriver om löpning överallt vilket gör att hon nu känns lite överetablerad. Jag tröttnar. Hon är bra, men eftersom jag ser och läser om henne, och vad hon skriver om, precis överallt så tröttnar jag.

Här börjar jag också fundera på hur redaktionen på tidningen Spring tänker. Var rekryteringen av Maratonpetra det bästa de kunde komma på när de ville fräscha upp sig lite? Det är säkert inte lätt att driva en tidning, men lite mer kreativitet och nyskapande tycker jag att man kan förvänta sig.

Nä, tidningen Spring borde ha gett någon annan chansen. Någon som kan överraska. Någon som kan ge nya perspektiv. Rekryteringen av Maratonpetra känns bara väldigt feg och mainstream. Jag tycker det hade varit roligare om tidningen Spring vågade överraska lite.

Jag kanske själv borde bli lite bättre på att överraska för i träningsväg har jag inte så mycket mer att komma med än att jag på Valborg sprang 5000 meter på bana i 4:12-fart, och det överraskar väl ändå ingen. Inte mig i alla fall.