Jogg.se inspirerar

Jag har ingen lust att springa. Ingen lust att springa 80 kilometer per vecka som träningsplanen säger. Ingen lust att träna någonting. Jag har tappat sugen helt. Varenda träningspass omges av negativa tankar. Varför? Orkar inte? Kallt. Mörkt. Tråkigt. Vad är poängen?

Det finns en poäng med 80 kilometer per vecka. Långt där framme finns det en poäng. Poängen är att jag ska bli snabb, men den poängen känns just nu inte tillräcklig. Jag ifrågasätter den poängen. Vad är poängen med att bli snabb? Är det verkligen så viktigt?

Om det inte finns en poäng med att springa fort så finns det heller ingen poäng med att springa 80 kilometer per vecka. Över en mil per dag. Hela tiden. Att springa över en mil per dag, hela tiden, utan att det finns någon poäng med det, är jobbigt. Man undrar lätt vad man håller på med.

Det enda som hjälper mig just nu är Jogg.se. Löparforumet där jag för träningsdagbok. I träningsdagboken ska distansen varje vecka summeras till 80 kilometer. När det sker är jag nöjd. Då har jag nått ett mål, även om jag för tillfället har svårt att se poängen med de målet.

Idag sprang jag 12 kilometer i 5:18-fart. Ett tungt och tråkigt pass. Ett pass som troligtvis inte hade blivit av om jag inte hade fört träningsdagbok på Jogg.se.

Löpning och politik

Som löpare är det ganska lätt att förstå politik. Lätt att förstå eftersom vi löpare är vana vid att ta ansvar får vår träning och våra resultat. Vi är vana vid att ta ansvar för vårt eget öde.

Om jag som löpare misslyckas så kan jag inte skylla på någon annan. I slutändan är det jag, och ingen annan, som är ansvarig för mitt eget resultat och min egen framgång. Min egen framgång beror lite på hur mycket jag har tränat, hur mycket jag har stoppat in.

Lite så är det i livet i stort också. I det stora livet är jag som person ansvarig för min egen framgång. Det gäller inom alla områden som till exempel skola, hälsa, arbete, familj, etc, etc. Om jag misslyckas så är det mitt fel. Det är jag som är ansvarig för mitt liv, mina framgångar, och mina misslyckanden.

Löpningen består inte bara av framgång. Det har jag smärtsamt fått erfara. Det stora livet består inte heller bara av framgång. Det har jag också smärtsamt fått erfara. När vi misslyckas eller har det svår kan vi behöva stöd. Ett stöd vi inom löpningen ofta får från våra klubbar, tränare och/eller familjer. Ett stöd som vi i det stora livet ofta får genom studiebidrag, sjukvårdsersättning och A-kassa.

Oavsett om vi misslyckas inom löpning eller inom det stora livet så är det bra om stödet är som störst när vi behöver det som mest, och det är inte bara under Julhelgen de stödet behövs.

Med de orden önskar jag er alla en God Jul!

Vidrig löpning

Första passet efter förkylning. Ett väldigt obekvämt, stelt och konstigt pass. Ett pass jag måste ta mig igenom för att komma till de mer njutfulla passen.

De njutfulla passen kommer längre fram. Senare. Jag vet det. Jag måste bara ta mig igenom komma-igång-passen först. Vidriga komma-igång-pass, och det vidriga börjar redan när jag sätter på mig träningskläderna.

Tightsen sitter fel. De känns inte alls som jag kommer ihåg dem. Det börjar också gå hål i rumpan. Går mina tights sönder så är det i rumpan. Hur undviker man det? Jag vill i alla fall inte ha mina äckliga gamla tights på mig, men jag tar på mig dem. Jag har inga andra.

Skorna är obekväma. De sitter också fel. De har tappat formen. De känns stela och konstiga. Det var en vecka sedan jag använde skorna sist, och nu känns de bara vidriga och stela av intorkat gammalt fotsvett. Usch.

Ute är det mörkt och kallt. Andningen känns orytmisk, och jag springer med stapplande steg. Steg som inte tar mig framåt. Tittar på klockan. En klocka som inte går framåt. Tiden står still. Allt är bara segt, tungt och tråkigt. Allt känns äckligt. Vidrigt.

Efter 5 kilometer i 5:14-fart är jag klar. Äntligen, och imorgon är det dags igen. Då ska de bli lite längre. Då ska det gå lite fortare. Då ska det kännas lite bättre. Då ska löpningen inte kännas lika vidrig.

En lång och seg förkylning

Jag blev sjuk. Efter lördagens pass fick jag 38-graders feber och ont i halsen, och sen dess har det varit helt uteslutet med löpning. Det är det imorgon också. Det blir minst 7-dagar utan löpning. 7-dagar som kan beskrivas med orden "en lång och seg förkylning".

"En lång och seg förkylning", som de senaste dagarna mest har yttrat sig som hosta, harklingar, och lite ont i lungorna, men ändå en förkylning som inte känns så farlig. Inte värre än att jag i flera dagar har tänkt att jag kan träna imorgon, men det har inte blivit så. Det har inte blivit någon träning imorgon.

Min långa och sega förkylning är en symptom på en bakterieinfektion som stämmer in på Mycoplasmabakterien. Mycoplasmabakterien är en bakterie som smittar via dropp och som kan orsaka den här känslan av "en lång och seg förkylning". Det kan ta flera veckor innan man känner sig helt frisk

Jag vet inte om det kommer att ta flera veckor innan jag känner mig helt frisk, men så länge jag känner som jag gör kommer jag inte att träna. Det skulle aldrig falla mig in.

Vi Vallentunalöpare

Vi Vallentunalöpare är speciella. Vi inspirerar. När jag är ute och springer i Vallentuna och Täby möter jag ofta löpare. Som i lördags. Under lördagens distanspass över 12 km i 5:06-fart mötte jag minst ett tiotal löpare. Löpare som jag kanske inte hälsar på, men löpare som finns där. Löpare som bor i närheten av mig, och som har ett liv i närheten av mig.

Vi Vallentunalöpare är trevliga, positiva och glada människor. Vi är ambitiösa och duktiga. Det vet jag. Jag vet det för Vallentunas förstalag leder för tillfället lagtävlingen i Bore Cup, och Vallentunas andralag ligger sexa. Utöver framskjutna placeringar i Bore Cup håller vi oss också ofta långt fram i Bellamanstafetten.

Vi Vallentunalöpare har en gemenskap. En löpargemenskap, och har man anknytning till Vallentuna kan man söka medlemskap i Facebookgruppen "Vi Vallentunalöpare". Gör det. Där hittar du ett femtiotal löpare från Vallentuna. Facebookgruppen är öppen för alla löpare med anknytning till Vallentuna.

Leta upp Facebookgruppen "Vi Vallentunalöpare" och sök medlemskap. Det viktiga är inte hur fort du springer, det viktiga är att du springer, och att du har anknytning till Vallentuna.

Jag är också en människa

Jag är också en människa. Jag har också känslor. Jag är inte bara en löpare som springer mil efter mil i kyla, regn och blåst för att efteråt stå och prata om ”pannben”. Jag tycker om att göra andra saker också.

 

Jag är inte bara löpare. Allt jag läser, lyssnar på, tänker och köper är inte relaterat till löpning. Jag balanserar upp med annat också. Så här i Juletid är det extra viktigt att förstå att en löpare inte bara är en löpare. Det är extra viktigt att förstå att en löpare också är en människa, och som människa vill jag personligen ha andra saker i Julklapp än saker som förknippas med löpning.

 

Som människa kan jag känna att det är ett tecken på dålig fantasi att ge bort löparprylar till de som gillar löpning. Lite som att ge sina skolbarn nya skolböcker i Julklapp. Jag menar, skolbarn är inte bara skolbarn. Tänker man till lite så kan man ge bort annat i Julklapp också. Som människa önskar jag mig till exempel biljetter till Jonas Gardells show ”Livet är en schlager”. Den ser jag gärna tillsammans med min fru.

 

Jag önskar mig också teckningar från mina barn. Utöver det önskar jag att vi i min familj får en härlig skidsemester uppe i Sälen. Får jag allt det så är jag mer än nöjd med Julen. Att ge mig ett aktivitetsarband i Julklapp är bara dålig fantasi.

Regndropparnas avtryck i framtiden

Jag springer med vinden som sällskap. Jag springer tillsammans med vinden in i framtiden, en framtid där varje löpsteg gör ett avtryck i nuet. Jag springer med en vind som kommer med ett regn, ett regn där varje regndroppe gör ett avtryck i nuet.

När jag för 25 år sedan som 18-åring sprang en regnig och blåsig dag hade jag ingen aning om vilka avtryck regndropparna i mitt ansikte skulle ge i framtiden. Vid den tiden hade jag hela livet framför mig. Människor som fanns då finns inte längre, och människor som inte fanns då finns idag.

När jag idag som 43-åring springer en regnig och blåsig dag har jag återigen ingen aning om vilka avtryck regndropparna i mitt ansikte kommer att ge i framtiden, men jag vet att jag inte har hela livet framför mig på samma sätt nu som då.

Jag springer ett distanspass över 12 km i 5:10-fart. Ett distanspass där regndropparna i mitt ansikte gör livet påtagligt. Livet blir plötsligt närvarande i nuet. Ett nu som endast kan upplevas genom att stanna upp och reflektera.

Våga vara feg

Jag är inte lika tuff som andra. Andra är mycket tuffare än mig. Det ser jag när jag läser om löpning. Jag läser lite här, och lite där, och när jag läser lite här, och lite där, så märket jag att många är mycket tuffare än vad jag är.

Jag läser att någon efter ett träningspass står med bar överkropp utomhus. Det är tufft. Fega jag går in i värmen efter ett träningspass. Jag fryser. Jag är inte lika tuff. De som vill vara tuffa får stå där ute och frysa. Jag vågar vara feg.

Man ska träna tufft och tävla tufft, och även fast jag vågar vara feg så tycker jag att jag både tränar och tävlar tufft, men jag kanske borde vara ännu lite tuffare. Jag kanske borde vara lite mindre feg.

Efter en tävling brukar jag till exempel vila. Jag brukar ”vila eller träna lugnt en dag för varje mile (1.6 km) tävlingen är lång”. Efter ett millopp burkar jag alltså vänta ca 6 dagar innan jag kör ett tufft träningspass. När jag läser om löpning verkar det vara fegislänge.

Efter Bore Cup i lördagens vilade jag inte fegislänge, Jag sov en natt för att i söndags gå ut och springa ett långpass över 24 kilometer i 5:25-fart. Det var tufft, men jag gillade inte att vara så där tuff.

Det kändes lite dumstridigt att vara så där tuff. Lite som att stå utomhus i bar överkropp en kall och blåsig höstdag. Det kändes som en chansning att springa 24 kilometer dagen efter en tävling. Det gick bra, men det kändes lite dumtufft. Kanske bättre att våga vara feg.

Hårda ord

– Efter Jul kommer det att bli tuffare. Då ska vi köra stenhårda intervallpass med bibehållen veckomängd. Det kommer inte bli kul, sa min tränare till mig tidigare i veckan.

Själv tycker jag att ”stenhårda intervallpass med bibehållen veckomängd” låter kul, men det är alltid bra att vara mentalt förberedd på vad som komma skall, annars kanske det inte blir så kul. Även fast jag tycker att det låter kul så är min tränare inte helt nöjd med mig. Jag missade ett snabbdistanspass i onsdags, och det gillas inte. Min tränare markerar direkt.

– Du får beröm när du har gjort någonting bra, inte annars, och de här snabbdistanspassen är viktiga inför kommande fartträning, säger han till mig. Det är inga krusiduller alls. Det är rak kommunikation. Planen ska följas, och det är en seriös satsning som gäller. Så är det bara. Det förväntas av mig.

Jag gillar höga förväntningar, och mitt i alla höga förväntningar så är en sak säker. Min tränare tror stenhårt på att jag kan springa milen på 37 minuter, och den stenhårda tron får mig att lyfta mig minst en nivå, och ni ska veta att det känns väldigt skönt att ha min tränare bakom mig.

Idag stod min tränare vid sidan av och stöttade mig till 100-procent när jag var i Uppsala och sprang Bore Cup, 10 km, på tiden 41:38. För det fick jag beröm, och vi tror båda två att med all mängdträning och kommande fartträning så finns 37 minuter över 10 kilometer, bara vi inte gör saker halvdant.

Utan kalsonger

Jag går genom Fältöversten vid Karlaplan utan kalsonger. Under långbyxorna har jag inga kalsonger. Tänker att det är tur att ingen vet.

Det gör inte så mycket att glömma en deodorant. Skadan kommer så att säga inte direkt, utan det tar ett par timmar, om det ens blir någon skada. Att glömma ett par kalsonger är lite annorlunda. Då blir det obehagligt direkt.

Efter dagens lunchpass över 13 kilometer i 5:07-fart insåg jag att jag hade glömt ett par rena kalsonger. Jag insåg det efter duschen. Insåg att de enda kalsongerna jag hade var de jag hade tränat i, och de var genomsvettiga. Att dra på sig genomsvettiga kalsonger fanns inte på kartan. Hellre utan. Hellre gå ner till Fältöversten och köpa nya. Tur att ingen visste.