En smutsig runda

Att springa runt Djurgården i Stockholm är en klassiker. En klassiker som ofta beskrivs som ”Stockholms finaste runda”, och ibland även som ”En av Sveriges finaste rundor”. Det är en flack runda som går längs Djurgårdskanalen och vidare längs vattnet vid Stockholms inlopp för att slutligen passera förbi Skansen, Gröna Lund och Djurgårdsbron.

 

Jag sprang runt Djurgården idag, 13 km i 5:02-fart, och visst, visst finns det fina partier, men jag måste också säga att det känns lite konstigt att springa längs vattnet när plastpåsarna flyter vid strandkanten. Det känns också lite konstigt att springa längs vattnet samtidigt som jag ser de smutsiga och mörka industribyggnaderna i Nacka. Smutsiga och mörka industribyggnader som bara ligger ett par hundra meter bort. Upplevelsen känns här smutsig. Vattnet känns smutsigt. Det känns ofräscht.

 

Sträckan från Waldermarsudde, där spårvagnarna vänder, förbi Skansen, Gröna Lund och bort mot Djurgårdsbron känns inte heller inspirerande. Asfalterad och tråkig. ”En av Sveriges finaste rundor”. Nej. Rundan går längs kända och mytomspunna platser, men vilken runda som helst här ute i Vallentuna är finare. Skog. Ängar. Hagar. Hästar. Sjöar. Äkta natur. Ren och fin natur. Det är fint det.

Bara kvalitet

Dags att springa lite fort, men inte för fort. Bara lite fort. Lagom fort. Så fort så att jag känner att det finns lite mer att ge. Hur fort nu det är? 4:20-fart tänkte jag skulle bli bra.

Fort kan som bekant bli lite fel. Fort men fel. Tänkte att det är halt ute. Tänkte halka och skrubbsår. Tänkte att jag kör odubbat. Tänkte att det fort kan bli lite fel.

Att springa fort är kvalitet. Att springa rätt är kvalitet. Fort och rätt. Dubbel kvalitet. Dagens kvalitetsträning blev 5 km i 4:22-fart, en kall och uppfriskande novemberkväll, på en mörk och härlig grusväg någonstans ute i Vallentuna. Tillsammans med upp- och nerjogg kan passet summeras till 13.6 km i 4:56-fart.

Tycker också att bloggen håller en bra kvalitet. Ni läsare är inte många, men ni är bra. Ni är aktiva och kommenterar mycket. Det gillar jag. Det tycker jag är kvalitet. Det känns som att jag har en kvalitetsrelation med er läsare. Det gillar jag. Jag har hellre få men aktiva läsare, än många och inaktiva läsare.

Jag gillar att ni läsare har hittat hit. Ni är fina. Ni är bra. Ni är rätt.

Vi bryr oss om varandra

Vi är inte så många som springer. Vi kanske är 150 stycken. Max. Men alla känner igen varandra från tidigare deltävlingar så det finns en fin gemenskap. En gemenskap som kanske påminner lite om den gemenskap ultralöpare känner.

 

Gemenskapen bygger vi på att vi tävlar tidigt på morgonen, oavsett om kommunen har hunnit ploga eller inte. Vi tävlar när det är 15 grader kallt, oavsett om vi fryser om tårna. Vi tävlar och springer i snötäckta terrängspår, oavsett underlaget så tävlar vi. Vi klagar inte. Vi tycker det är kul.

 

Vi som springer Bore Cup bryr oss om varandra. När jag förra året satt i omklädningsrummet uppe i Östhammar insåg jag att jag hade glömt min mössa, och innan jag hade hunnit blinka lånade en medlöpare mig en av hans mössor. Jag behövde inte ens fråga. Han tvekade aldrig. Det tyckte jag var fint. Vi bryr oss om varandra.

 

Den 6 december går den första deltävlingen av fyra i Bore Cups vinterserie. Den deltävlingen går i Uppsala, och då ska jag vara med.

Varför sprang du inte tre sekunder fortare?

- Varför sprang du inte tre sekunder fortare? Det är Göran som frågar. Göran frågade så när jag sprang Enhörna Challenge på 20:02, när min målsättning var att springa under 20 minuter.

- Du klockar varvtider under hela loppet, och när du springer ut på sista varvet så ropar funktionären hur du ligger till. Jag tycker du borde ha sprungit tre sekunder fortare, säger Göran.

Göran godtar inga ursäkter. Göran tycker att jag skulle ha sprungit tre sekunder fortare. Så är det bara. När jag sedan funderar lite på vad Göran har sagt blir jag mer och mer beredd på att hålla med. Jag tycker också att jag skulle ha sprungit tre sekunder fortare. Varför gjorde jag inte det?

Göran kan löpning. Han var själv en väldigt duktig löpare när det begav sig. Göran vet. Göran vet att jag kan springa tre sekunder fortare. Bara jag verkligen vill, och det var någonstans i anslutning till den här sekvensen jag började fundera på om jag skulle fråga om Göran ville bli min tränare. Idag är Göran min tränare.

Göran har fått mig att den senaste tiden springa 16 mil på 14 dagar. Det hade jag inte gjort om inte Göran hade varit tydlig med att det är 8 mil per vecka som gäller. Själv hade jag varit nöjd med 12 mil på 10 dagar, men det var inte Göran nöjd med. Det blev alltså lite mer. Det blev som Göran ville.

Görans målsättning är att jag ska springa milen på 35 minuter. Min målsättning är att jag ska springa milen på 37 minuter. Vi får se hur det blir, men som det ser ut nu så brukar Göran få som han vill.

Den oroliga löparsjälen

Hur står det till egentligen? Hur mår du? Är det verkligen bra? Själv kan jag bli lite småputt när jag inte har sprungit på ett par dagar. Löparsjälen blir lite orolig. Löparsjälen blir lite sur och grinig, men jag mår bra. Bara jag får springa.

Är det så? Har vi löpare ganska oroliga själar som vi håller i styr med hjälp av vår löpning? Utan löpningen kanske vi hade haft fler ovänner, vi kanske hade varit bittra, skilda och ensamma. Att våra löparsjälar är lite oroliga tror jag att vi kan slå fast. Att vi gärna vill ha lite egen tid tror jag också att vi kan slå fast, men var går gränserna?

Vår oroliga löparsjäl kan kanske i sin extremaste form personifieras av de individer som lämnar civilisationen, bosätter sig i en koja ute i skogen, och ägnar sig åt löpning i princip hela tiden i flera år. Det är individer som media många gånger kultförklarat, men samtidigt individer som måste besitta väldigt oroliga själar.

För mig som lever familjeliv känns företeelsen att bo i en koja ute i skogen i flera år helt orimlig. Skulle aldrig falla mig in. En orolig själ kanske jag har, men så orolig är den inte. Idag nöjde den sig med 15 kilometer i 5:04-fart.

Jag började med att sticka en vante

"För drygt en vecka sedan började jag med att sticka en vante, men nu när veckan är slut har det blivit en hel kostym".

Jag började lite lätt i slutet av förra veckan. Precis innan helgen började jag. Lugna pass var det tänkt, inte så långa pass heller. Det var inte tänkt att bli så mycket. Det var tänkt att bli en liten vante, men nu när veckan är slut har det blivit 120 km löpning i ca 5:10-fart, det blev en hel kostym.

För mig är november och december en period av grundträning. Det är en period med målsättningen att lägga en stabil grund. Den grund som krävs för att senare kunna tillgodogöra mig den hårda distans- och fartträningen. Den grunden stavas "80 km lugn distanslöpning per vecka utan att det sliter för mycket på kroppen". Avsikten är att vara klar med det lagom till Jul.

Lagom till Jul kommer jag alltså att börja träna lite hårdare. Lite mer fart. Lite mer fokus. Men samtidigt. Samtidigt behålla 80 km per vecka.

Ensam en lördagskväll

Det är lördagskväll. Jag är ensam. Ingen är intresserad av att vara tillsammans med mig. Ingen vill vara delaktig i det jag gör. Klockan passerar 20.00, och på tv börjar något populärt tv-program. Det är bästa sändningstid. Vänner och familjer dukar upp till en mysig hemmakväll framför tv:n. Själv är jag ensam. Ingen att prata med. Ingen att lyssna på.

När jag springer genom Vallentunas villaområden är jag ensam. Omsluten av den mörka och kalla novemberkvällen springer jag i min ensamhet 12 kilometer i 5:05-fart. Väl hemma möts jag av min familj. Jag möts av kramar. Jag möts av värme.

När jag efter mitt träningspass stiger in genom ytterdörren lämnar jag ensamheten bakom mig. En ensamhet som för somliga är tragisk, men för andra så viktig. En ensamhet som för mig var självvald, men en ensamhet som för andra inte är självvald. En ensamhet som alla är rädda för.

I min ensamhet tänkte jag på frasen: "Vill du läsa något? Läs Runner's World. Vill du uppleva något? Läs min blogg".

Olika nyanser av grått

Vem är du? Vem är jag? Vem tror du att jag är? Ja, säg det. Du ser inte mig. Du ser bara det ljusa runt mig. Du är bländad av allt det ljusa. Av allt det fina. Så bländad att du inte ser det gråa, tråkiga och trista. Du ser inte de olika nyanserna av grått som finns i mitt liv.

När jag en mörk kväll i november springer i ett elljusspår är det grått. Olika nyanser av grått. Du kanske inte vet det, men i ett svagt ljus klarar ögat inte av att urskilja färger. Då blir alla färger olika nyanser av grått. Titta själv. En mörk kväll i ett elljusspår kan du titta själv. Titta på de olika färgmarkeringarna i terrängspåret. I mörkret är det olika nyanser av grått.

Som idag. Idag blev det 12 kilometer terränglöpning i 5:03-fart en gråmulen novemberkväll. Gråmulen, men ändå så vacker. En kvällsrunda där färgmarkeringarna i terrängspåret visade sig som olika nyanser av grått. Grå färgmarkeringar. Motsägelsefullt, men ändå så vackert.

Race the train

Vi har sett det i tunnelbanan. Vi sett det i Stockholm, London, Paris och Köpenhamn. Vi har sett fenomenet "Race the tube". Fenomenet där man går av tunnelbanan vid en station, springer till nästa station, och hoppar på samma tåg. Allt ska givetvis filmas och läggas upp på YouTube, annars har det inte hänt.

 

Race the tube" finns inte i Vallentuna. Fenomenet finns inte här för vi har ingen tunnelbana. Av samma anledning finns inte fenomenet i Täby heller, men Roslagsbanan finns. Roslagsbanan finns både i Vallentuna och i Täby.

 

"Race the train" mellan stationerna

Täby Centrum och Galoppfältet 

 

"Race the tube" kan här bli "Race the train". Ett "Race the train" där man startar vid stationen Täby Centrum och försöker springa fortare än tåget till nästa station som heter Galoppfältet.

 

Jag gjorde ett försök. Givetvis filmade jag alltihopa och lade upp det på YouTube. Annars har det ju inte hänt. Här är filmen.