Barn och löpning

Jag tycker inte att vuxna som gillar löpning ska uppmuntra sina barn att träna löpning. Jag tycker det känns konstigt. Det känns fel.

Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag har träffat ett enda barn någon gång som vill träna löpning. I alla fall inte när man sätter löpningen i relation till andra aktiviteter. Här ser barnet löpningen lite som ett ont måste, eller som ett straff.

Dock har jag sett mammor och pappor som gärna vill att deras barn ska träna löpning och springa lopp. Gärna samma lopp som mamma och pappa själva springer, och i dessa fall tror jag att mamma och pappa har blandat ihop målsättningarna lite. Jag menar, vems målsättning är det egentligen som styr när ett barn ska springa ett lopp? Är det barnets egna målsättning, eller är det mammas och pappas målsättning?

Än värre. Det kanske är mammas och pappas målsättning att barnets målsättning ska vara att springa ett lopp. Klart det finns barn som gillar löpning, men intresset måste komma från barnen själva. Löpning är också en väldigt enkel idrott och jag är helt säker på att ett barn kommer börja springa om barnet själv vill springa. Det behövs ingen uppmuntran från vuxna.

Mina barn hatar löpning. De skulle aldrig falla dem in och träna löpning, och när jag ser vad mina barn gör inom dansen, som de har valt helt själva, så kan jag inte heller klandra dem. Skulle aldrig vilja att mina barn bytte från dans till löpning då dansen ger dem så otroligt mycket mer.

Min belöning

Min belöning kan komma i olika former. Min belöning kan komma som pengar, som välbefinnande, eller som bekräftelse. En belöning som sporrar och engagerar mig genom livets olika skeden. Både i nutid, och i framtid. I det stora, och i det lilla. I det viktiga, och i det oviktiga.

Jag söker efter belöningen. Jag vill fånga belöningen. Belöningen som ofta finns vid målet. Allt jag behöver göra är att ta mig till målet. Där kommer belöningen. Jag belönar mig efter en arbetsdag, eller efter en lång lyckad dag med familjen. Jag kan också belöna mig när jag känner att jag bara är värd en belöning.

Jag belönar mig med träning. Ett träningspass är ofta min belöning. Då känner jag ett välbefinnande, och idag belönade jag mig med 15 km i 5:08-fart.

Dags att göra en "Pudel"?

Det är dags att göra en pudel. Att ångra sig, eller att ändra sig lite. Att erkänna lite fel. Det är dags att visa att man har lärt sig något.

Fast vissa verkar tycka att man inte får ändra sig. Sagt är sagt liksom. För all framtid. Det tycker jag är fel. Fel eftersom världen ändrar sig. Hela tiden ändrar sig världen från nu till då, eller från då till nu. Välj själv. Hur som helst, det jag tyckte var rätt då kanske var rätt då, men inte nu, och då kanske dåtidens åsikt också måste ändra sig till nutidens åsikt. Det är inget konstigt med det.

Det är också svårt att ändra sig. Speciellt när andra försöker utnyttja allt som tidigare är sagt till sin fördel, men det gör inte jag. Jag printar till exempel inte ut ett gammalt inlägg från en blogg på ett papper och trycker ner pappret i halsen på skribenten samtidigt som jag säger ”Titta här! Du har sagt bla, bla, bla…” bara för att skribenten försöker ändra sig lite. Nä, jag är klokare än så. Jag har skrivit saker på den här bloggen till och från i över 5 år nu, och under den tiden har världen ändrat sig, och så även jag.

Jag kan erkänna att jag har haft fel. Jag kan erkänna att jag till exempel har gett träningstips som jag aldrig skulle ge idag. Jag kan också erkänna att jag haft lite förutfattade meningar om andra. Men vilka de är behåller jag för mig själv. I alla fall så länge.

Jag kan också erkänna att jag inte har någon lust att gå ut och träna. Tanken på träning lockar inte, men jag vet att det kommer kännas bättre efteråt, och därför kommer jag ta mig ut. Den typen av tips har jag också gett förut, och det står jag för. Här "pudlar" jag inte.

Träna individuellt i grupp

Vi har samlats. Vår löpargrupp. Vi Vallentunalöpare. Vi har samlats i omklädningsrummet på Vallentuna IP där vår coach går igenom dagens pass. Det visar sig bli tvåhundringar.

Vi kan också välja. Välja mellan att springa tvåhundringarna i grupp på gångvägar med GPS-klocka, eller springa själva utan coach på den nedsläckta 400-metersbanan på Vallentuna IP. Ett enkelt val. Enkelt då jag inser att poängen med att samlas och springa i grupp är just att springa i grupp så jag väljer att springa i grupp på gångvägar tillsammans med alla andra i gruppen.

Vallentuna IP en dag i november

Jag valde rätt. Ingen valde ensamheten. Ingen valde en mörk 400-metersbana. Alla valde gruppen, och alla valde också att springa sina tvåhundringar individuellt efter egen förmåga. Men vi samlades. Hela tiden. Efter varje intervall samlades vi, och min individuella förmåga blev 20*200 meter med 1 minut gåvila i ca 3:40-fart.

Som att vinna New York City Marathon

Det verkar inte vara någon större skillnad på att springa i mål som segrare på New York City Marathon än att avsluta ett distanspass i Vallentuna en helt vanlig tisdagskväll i början av november. Det händer inte mycket. Man stänger av klockan. Noterar distans och fart, och sen går man och duschar.

När jag passerar 40-kilometersmarkeringen i ett maraton brukar jag få ny energi. Tröttheten släpper och de sista krafterna samlas ihop för att under de sista 200 metrarna ladda ur fullständigt. Jag gör det, andra gör det, och vinnaren av New York City Marathon gör det. Vi laddar ur och springer i mål fullständigt utmattade. Det förenar oss motionärer med eliten.

Jag springer New York City Marathon 2010

En annan sak som förenar oss motionärer med eliten är att det efter målgång på ett lopp inte händer särskilt mycket. Mindre stadslopp, Stockholm Marathon eller New York City Marathon. Det spelar ingen roll. När segraren har sprungit i mål så står segraren bara där. Möjligtvis att segraren får en blomma, men annars händer det ingenting.

Ingen som kommer fram och pratar. Ingen som kramar. Ingen som dunkar i ryggen. Ingen som hissar segraren upp i luften. Nä, segraren lämnas ganska snabbt åt sitt öde, och där brukar segraren få stå och frysa lite och titta sig om kring. Helt ensam och undrande: ”Vad ska jag göra nu?”.

När jag var klar med dagens distanspass stängde jag av klockan. Noterade 15 km i 5:12-fart, och sen gick jag och duscha. Det var ungefär som att vinna New York City Marathon.

Jag har blivit tjock

Jag har blivit tjock. Jag har ätit för mycket godsaker. Även fast jag i tidigare inlägg har skrivit att man kan äta lite godsaker då och då så betyder inte det att man kan äta hur mycket som helst.

Lite godsaker då och då betyder inte att man kan äta sig mätt på godis och sen hoppa över middagen som jag gjorde igår. Nä, då blir man både tjock och trött, och det går inte om man ska springa långpass dagen efter.

Med lite lätt illamående och med en kropp som kändes helt ur balans gav jag mig i alla fall ut på ett långpass imorse. Ett långpass där energin snabbt tog slut, och där jag redan efter 15 kilometer började gå i uppförsbackarna. Löpningen fungerade inte längre. Hankade mig i alla fall framåt i ytterlige några kilometer för att sedan summera långpasset till 21 km i 5:39-fart.

Jag har blivit tjock. Plus 4 kilo sen i somras och jag inser att det beror på min egen glömska. Jag har glömt att äta med måtta. Jag har frossat istället för att äta med måtta, och då blir det så här.