Inte bra SvD

Jag tycker det är konstigt när en journalist på Svenska Dagbladet använder SvD:s-plattform för att skriva artiklar som marknadsför, lanserar och länkar till journalistens egna produkter.

Jag tycker det är rätt att ifrågasätta Svenska Dagbladet och Maratonpetra när hon använder Maratonbloggen och SvD:s-plattform för att lansera och marknadsföra sin bok.

Jag menar, händer samma sak på utrikessidorna när en journalist på SvD rapporterar från kriget i Syrien och massmorden där? Länkar den journalisten också till egna böcker skrivna i ämnet, samt hur man kan köpa den journalistens böcker? Är det en trovärdig rapportering? Händer samma sak inom rapporteringen av inrikespolitiken och granskningarna av våra folkvalda politiker?

Det SvD och Maratonpetra gör tycker jag luktar illa. Jag tycker det luktar lika illa som när parlamentariker tar emot pengar för att rösta på ett visst sätt. Det kallas korruption. Vad kallas det som SvD och Maratonpetra gör? Kanske inte korruption i traditionell bemärkelse, men ändå väldigt mycket jäv samtidigt som pengar är inblandade. Det luktar alltid illa.

Media är en viktig grundpelare i vårt demokratiska samhälle. Om media inte fungerar så fungerar inte demokratin vilket betyder att om det som pågår på SvD och Maratonbloggen får fotfäste på annat håll är viktiga demokratiska principer åsidosatta. Jag kan inte begripa att Svenska Dagbladets chefredaktör låter det fortsätta. Hela tidningens trovärdighet står på spel. Det är inte bra SvD.

Freakshow

Jag har varit skadad, och med det fått lite distans till löpningen. Jag har även fått distans till den fokusering min löpträning i normala fall innebär.

Läser på Gysings blogg om Sven som ska segla jorden runt på 600 dagar. En tanke som lockar, och kittlar lite. Tänk att bara få lämna allt och segla iväg. Låter härligt.

Det finns också en annan sida. En sida som jag i normala fall inte ser, men kombinationen löpvila och Gysings inlägg om Sven har fått mig att fundera på var gränserna går.

Var går gränserna egentligen? När blir det galenskap? Badwater, 21 mil löpning genom Death Valley i temperaturer på upp mot 50 grader. 24-timmarslopp, springa runt, runt, runt på en tvåhundrametersbana i ett dygn.

Fotrally, gå tills du stupar, gå så långt du kan, gå i flera dygn, den som går längst vinner. När blir det en freakshow?

Jag är nöjd med ingenting

Jag trippar fram på löpbandet. Med små lätta steg trippar jag fram. Det går inte fort, bara lite fortare än en snabb promenad.

Jag tar det försiktigt. 8 km/h i 30 minuter. Det blir 4 kilometer i 7:30-fart. Varken mer eller mindre. Inget svett. Ingen ansträngning. Ingenting, men jag är ändå nöjd. Jag är nöjd med ingenting.

30 minuter i 7:30-fart och vaden höll. Det var allt som krävdes för att göra mig nöjd. Det var inte mycket, men har man ingenting, så blir man nöjd med det lilla man kan få.

Så här i slutet av inlägget måste jag också erkänna att jag efter 30 minuter i 7:30-fart inte var helt nöjd för då körde jag 30 minuter tröskel på crosstrainern. Det var svettigt.

Nyanser av ett geni (eller en idiot)

Idiot. Geni. Två ord med helt olika betydelser, men samtidigt väldigt besläktade, där skillnaden mellan en idiot och ett geni ofta är väldigt liten.

En idiot pressar gränser, precis som ett geni, och skillnaden kan ligga i om det lyckas eller inte. En skilland som ofta bara är en skillnad i nyanser. Nyanser som kan vara svåra att se och tolka innan ett misslyckande.

Att avstå från att träna löpning kan vara klokt, speciellt om man har varit skadad. Det kanske inte är genialt att avstå, men att springa för tätt inpå en skada kan vara idiotiskt.

Jag avstod från att träna löpning idag. Även fast allt kändes bra i vaden avstod jag. Jag avstod för att jag inte kunde tolka nyanserna, och för att jag inte ville riskera att vara en idiot. Därför gav jag vaden en dag till, minst.

Andningsteknik

Det verkar som att vissa tror att det är bra att enbart andas genom näsan när det springer. Varför tror de det? Tror de att de kan höja syreupptagningsförmågan genom att minska syretillförsen?

När jag springer försöker jag istället underlätta syretillförseln genom att öppna upp både mun och näsa så mycket som möjligt. Vid normal distanslöpning andas jag in en gång på två steg, och jag andas ut en gång på två steg.

Vid högintensiv löpning andas jag lite annorlunda. Då andas jag med en teknik som några orienterare lärde mig i slutet på 80-talet. Jag vet inte om det finns några vetenskapliga teorier som talar för eller emot den tekniken, men jag upplever att den fungerar.

Andningstekniken går ut på att andas in två gånger på två steg, och ut en gång på två steg. Alltså två lite kortare inandningar följt av en lite längre utandning. Resultatet kan beskrivas som en i löpsteget kontrollerad hyperventilation.

Vid högintensiv löpning är den i löpsteget kontrollerade hyperventilationen min andningsteknik. Vilken är din?

Jag ler. De ler tillbaka.

Svetten rinner ner från näsa, öron, haka och armbågar. Droppar av svett landar på golvet under mig. Ibland så mycket som ett par, eller kanske tre droppar per sekund.

Jag pressar. Jag pressar på hårdare än vad jag tror de andra på gymet är vana vid att se. Det känns som de tittar på mig. Lite i smyg. Även fast de inte låtsas om det när jag tittar upp.

Jag böjer ner huvudet och tittar ner i golvet samtidigt som jag koncentrerar mig. Jag pressar på ännu hårdare, och jag ska ligga kvar på samma belastning i minst 15 minuter.

De sista 5 minuterna höjer jag motståndet. Tröjan är nu genomvåt av svett, och under mig finns det två pölar. En under varje arm.

När jag är klar torkar jag av crosstrainern. Bredvid mig står ett par och tittar på mig. Jag ler. De ler tillbaka. Bakom mig står en annan dam och tittar på mig. Jag ler. Hon ler tillbaka.

Kommer och går, men jag består

De går förbi mig. Människor passerar. Människor kommer och går, men jag består.

Jag är kvar. När jag kör ett träningspass på gymet hinner folk komma och gå, de hinner lämna gymet, samtidigt som jag kör på. Jag fortsätter att köra på träningscykeln och crosstrainern, när andra har hunnit gå.

När mitt pass är slut är det inte några kvar. Alla har gått. De har lämnat mig. Jag körde lite mer än dig som hann gå. Jag körde lite hårdare och lite längre. Jag svettades mer. Det var pölar under mig, men det var det inte under dig. Under dig som hann gå.

Jag sitter på träningscykeln och crosstrainern samtidigt som andra kommer och går, men jag består. Jag är kvar. Jag kör på.

Det knäppte till

Det knäppte till. Lite som när en gummisnodd går av. Ett distinkt knäpp som hördes över hela gymet. Nä, där överdrev jag allt lite. Det var ett knäpp som bara jag hörde. Fast egentligen hörde inte jag heller det. Jag bara inbillade mig att jag hörde det, men jag kände det. Knäppet. Jag vet att jag kände det.

Jag springer på löpband. Jag har sprungit 15 minuter i 6-fart följt av ca 15 min i 5-fart, och det känns bra. Klockan närmar sig 30 minuter när jag bestämmer mig för att skarva på med 15 min i 4:30-fart. Det blir inte riktigt så.

Det blir 9 minuter och 28 sekunder i 4:30-fart. Sen knäpper det till i vaden, och på en tiondels sekund förstår jag vad som har hänt. Ingen tvekan. Jag känner direkt muskelbristningen. Samma känsla som sist.

Nu är jag tillbaka på ruta ett, och framför mig har jag återigen en vecka i alternativträningsträsket.

Fjanten på löpbandet

Jag är på gymet. Jag har precis kört 15 min cykel + 30 min crosstrainer + 15 min cykel. Jag ser att ett löpband är ledigt. Bestämmer mig för att prova springa lite lätt.

Det känns rätt bra att springa. Lite småkänningar i vaden, men inte alls som tidigare. Samtidigt som jag springer ser jag en kille framför mig som springer på ett annat löpband. Han ser tjock ut, och steget är klumpigt. Tänker gymråtta, en fjant. Själv känns det som att jag springer med lätta, höga och fina steg. Den där fjanten ser inte alls ut som jag känner mig när jag springer.

Noterar att fjanten på det andra löpbandet springer i ett par Saucony Fastwitch, precis som jag. Nolla, tänker jag. Han är för klumpig för det. Noterar också att fjanten springer i en gul finischertröja från Sthlm Marathon, precis som jag.

Här börjar en hemsk tanke växa fram. En insikt. Fjanten på det andra löpbandet är jag. Det är min spegelbild jag ser.

Fjanten på löpbandet såg jag i fredags, och igår testade jag vaden med en 5 kilometer lätt jogg. En lätt jogg där jag hela tiden funderade på den där fjanten och tänkte att många skador kan undvikas med att gå ned i vikt.

Visst, styrketräning förebygger skador, skor och andra kläder lika så, men för de flesta tror jag en viktnedgång kan undvika ännu fler skador.

Inbillningssjuk

Jag är inte inbillningssjuk. Jag är tvärt om. Jag är inbillningsfrisk. Jag inbillar mig alltså att jag är frisk när jag egentligen är sjuk.

Om jag har ont någonstans tänker jag; ”det är nog ingenting, det känns säkert bättre imorgon”, och sen kör jag vidare. Det är säkert dumt att göra så, men sån är jag, och eftersom jag också tycker att man ska stå för vem man är så erkänner jag det. Hur dumt det än kan låta.

 

Jag vet inte om författaren Moliére också stod för vem han var, men jag tror det. Jag tror också att Moliére inbillade sig att han var sjuk när han skrev sitt verk ”Den inbillningssjuke”. Själv kanske jag borde skriva ett verk som heter "Den inbillningsfriske” eftersom jag hela tiden inbillar mig att jag är frisk.

 

Idag var det en vecka sedan jag fick min bristning i vaden, och vaden är ännu inte bra. Jag borde gå och kontrollera den, men som vanligt tänker jag; ”det är nog ingenting”, och sen kör jag vidare. Så gjorde jag igår. Då blev det crosstrainer och träningscykel, och så kommer jag att göra imorgon.

 

För en löpare är cykling och crosstrainer väldigt tråkigt, jag lovar, och det är inte något jag bara inbillar mig.

Minimalistiskt

Minimalistisk löpning i minimalistiska skor är populärt. Så populärt att det finns olika minimalistiska skor för olika ändamål. Skor avsedda för löpning på asfalt, och skor avsedda för löpning i terräng.

För att springa långt i minimalistiska skor kanske det också krävs en minimalistisk ryggsäck, glasögon och kläder av rätt märke. Det krävs mycket minimalistiska saker.

 

Ett par vanliga neutrala skor från Asics duger inte. Det ger helt fel signaler. En minimalist vill uppfattas som en minimalist. Grupptillhörigheten kräver minimalistiska saker, och det krävs en hel del minimalistiska saker för att vara minimalist.

 

Nu vet jag att det finns några minimalister som läser det här, och som kan känna sig träffade. I alla fall lite. Lite minimalt träffad. Det känns som att det ligger i minimalistens natur att bli minimalt träffad. Men jag hoppas att ni gillar mig ändå, i alla fall lite. Lite minimalistiskt.

Dumsnål

200 kr för en träning. Det är dyrt. Det kostar så mycket på mitt lokala gym, och det betalar inte jag. Jag är hellre dumsnål.

Dumsnål i det avseendet att jag tar bilen och åker 2 mil till ett annat gym och betalar 70 kr för en träning. Det känns billigare, men samtidigt kostar det att köra bil fram och tillbaka. Summerat kanske det går jämnt ut.

Ekonomiskt kanske det går jämnt ut, men miljön förlorar, och det har jag dåligt samvete för. Jag känner mig dum och snål. Dumsnål.

Att känna sig dumsnål gör lite ont. Som min vad. Den gör också lite ont, men inte på samma sätt. Oavsett det så blev det alternativ träning idag. Det blev 15 min crosstrainer följt av 30 minuter cykling följt av 15 min crosstrainer. Avslutade med plankan.

Jag ska sluta med de där dumsnåla dumheterna. Nästa träning ska jag planera bättre.

Jag provocerar

Någonting har hänt i min vad. Bristning eller annan överansträngning? Jag vet inte, men jag tror på annan överansträngning. Någonting jag inte riktigt vet vad det är, men det känns ändå bättre. Bättre än i fredags.

Nu måste jag provocera lite för att locka fram det onda. Det påminner lite om att blogga. Ett provokativt blogginlägg kan locka fram onda sidor hos läsare, men nu ska jag inte provocera läsare. Nu ska jag provocera min vad. Jag vill locka fram det onda i min vad.

Jag provade tåhävningar i trappan. Det var provocerande. Vaden reagerade direkt. Det blir en dags löpvila till, men jag ska fortsätta att provocera. Jag ska ta en promenad. Undra hur vaden reagerar på den provokationen?

Hemlingbyspöket

Hjärnspöken. Det finns bara i huvudet. Det är mentala spöken. Det kan vara maratonspöken, sub40-spöken eller intervallspöken. Exemplena är många.

Det finns också ett Hemlingbyspöke. I alla fall i mitt huvud. Så fort jag ska åka till Hemlingby och springa Bore cup visar sig spöket. I flera år har det varit så. Alltid något som kommer i vägen. Det är skador, sjukdomar eller resor.

Under gårdagens 18 km i 4:45-fart fick jag ont i vaden, och imorgon tänkte jag åka till Hemlingby och springa Bore cup. Nu blir det inte så. Historien upprepar sig. Hemlingbyspöket har varit i farten igen. Ett hjärnspöke som är högst verkligt. Jag ställer in.

Vem är jag?

Vem är jag? Det kan man undra. Det beror på vem du frågar. Frågar du mig så är jag en oerhört sympatisk och trevlig person. Frågar du någon annan så får du ett annat svar.

 

Mina grannar kanske tycker att jag är en ganska kufisk person som bara springer hela tiden. De kanske tycker att jag springer för mycket, att jag borde slappna av lite mer, att jag borde dricka öl och titta på TV som alla andra. Men det gör inte jag. Jag springer. Jag slappnar av när jag springer, men det är inte alltid jag kan slappna av när jag springer. Igår blev det inte så. Igår blev det ett ganska tungt progressivt distanspass över 12 kilometer med en snittfart av 4:31 min/km.

 

Mina grannar förstår inte löpning. De förstår inte ”snittfart av 4:31 min/km”. De förstår inte heller hur jag kan säga att jag slappnar av när jag springer samtidigt som jag i nästa mening säger att jag inte slappnade av på gårdagens pass. Det blir lite rörigt för dem. Hur rörigt det än låter så måste jag med lite distans ändå beskriva gårdagens pass som avslappnat. Det kändes avslappnat efteråt. Jag har glömt det jobbiga, och imorgon är det dags igen. Då ska jag springa lite till.

 

Även fast saker är lite motsägelsefulla så tror jag att du förstår. Du är löpare. Du är som jag. Men, vem är jag då? Ja, det kan man undra.

Jag är nästan i chock

Jag är nästan i chock. Kommentarerna till det förra inlägget om att gena lite i kurvorna har nästan försatt mig i ett chocktillstånd. Att det var så många som "momsade lite" i kurvorna, och tyckte att det var helt i sin ordning, hade jag ingen aning om. Jag menar, för mig är det självklart att man inte ska gena i kurvorna. Det är också självklart hur banan är mätt, och hur det är tänkt att man ska springa. Jag tycker det är självinstruerande.

En kontrollmätt stadsbana mäts längs en tänkt logisk löplinje (30 cm från kanten i kurvor?), och kortaste möjligaste väg (rak linje) mellan två kurvor. Banan mäts inte över trottoarkanter och gräsmattor. Vad är det för mening med att kontrollmäta, eller att kräva en kontrollmätt 10-kilometersbana, om man ändå har tänkt gena i kurvorna och bara springa 9.8 kilometer?

Jag kommer inte börja gena i kurvorna. Jag gör inte sånt, och om det finns någon från Runner´s World som läser detta, tycker jag att det kanske vore lämpligt att skriva en artikel om hur en bana mäts och hur ett lopp skall springas. Det kanske krävs lite utbildning i det.

Men, med tiden kommer jag nog över det här, och efter fyra dagas löpvila sprang jag idag ett längre distanspass över 18 kilometer i 4:58-fart.

Småfuskarna

Jag är en ganska principfast person. Jag fuskar inte. Jag fuskar ingenting. Det kanske kan låta självklart att inte fuska, men jag vet inte om det är det. Jag tycker att det är förvånansvärt många som fuskar när de springer lopp. I alla fall småfuskar lite.

Som exempel kan jag jag ta första kilometern på Nyårsloppet. Den kilometern innehåller flera svängar. Det är 90-graderssvängar, S-svängar, och en sväng som ser ut som en "chikan". Det är svängar som i sin konstruktion inbjuder till att gena lite, och det är faktiskt många som tar tillfället i akt och genar över både gräsmattor och trottarkanter. Det handlar inte om att gena några längre sträckor. Det kanske handlar om att tjäna 2-3 meter per gång, men ändå. Det är lite småfusk.

Jag har också sett fenomenet på andra lopp. Som på Kungsholmen runt uppe vid DN-skrapan. Där svänger banan ganska mycket, och där genas det hejvilt över trottarkanter. Jag vill också minnas att jag till och med har sett löpare gena genom en uteservering. Det är lite småfusk.

Under dagens pass genade jag ingenting. Jag fuskade ingenting utan det blev en lättare distanslöpning över 12.07 kilometer 5:05-fart.