Ekvalls, Uhrboms och mina mentala barriärer

Efter att Mikael Ekvall missade OS-kvaltiden, och guldmedaljen på 10 000 meter på SM, samt Fredrik Uhrboms kollaps på Finnkampen för något år sedan, så har jag börjat fundera lite på olika mentala barriärer vi löpare lider av.

Som exempel på mentala barriärer kan vi titta på Ekvalls missade OS-kvalitid på maraton med 7 sekunder samt att Ekvall också skulle springa en halvmara på 65:00 min för att kvalificera sig till OS där tiden sedermera blev 65:01, alltså en miss med sju (7) respektive en miss med en (1) ynka sekund. Sist kan vi också hänvisa till att Ekvall missade SM-guldet på 10 000 meter med en (1) ynka hundradel.

Som alla förstår så är detta ett mönster som hänger ihop med psykologiska och mentala barriärer och om Ekvall vill lyckas inom löpningen så bör han ta tag i detta och se till att börja hamna på rätt sida om de olika tidsgränserna. Receptet brukar heta mental träning och om det inte blir någon ändring kommer inte Ekvall lyckas fullt ut, och det är väldigt synd då det är oerhört frustrerande att Ekvall inte vinner, trots att han i många fall har de bästa tiderna.

För att se på de mentala aspekterna inom löpningen från andra hållet så kan vi ta Fredrik Uhrbom som exempel, och även om Uhrbom inte är lika bra tränad och springer lika fort som Ekvall så tror jag ändå att Uhrbom har lite mindre mentala barriärer än vad Ekvall har. Detta då Uhrbom på Finnkampen för något år sedan sprängde den mentala barriären efter den andra vilket i slutändan ledde till den berömda kollapsen i slutet av loppet. Den mentala prestationen Uhrbom gjorde i detta lopp var alltså i världsklass. En oerhört hög mental prestation.

För att hänvisa till mig själv och när jag själv sprang mer seriöst så sprang jag ofta mot klockan vilket ledde till att jag ”visste” precis hur fort jag kunde springa. Den kunskapen tror jag också skapade mentala barriärer för mig. Detta för om en kilometer gick 10 sekunder fortare än vad jag ”visste” att jag kunde springa så började jag tänka att jag dragit på mig mjölksyra och fick andra negativa tankar.

Den där klockan kan alltså med sin exakta vetskap ställa till det lite för oss löpare och jag är tämligen säker på att den ställer till det för Ekvall också. Mitt tips till vanliga motionärer är att faktiskt lämna klockan hemma ibland och försöka springa så fort som möjligt på ren känsla utan kunskap om kilometertider och feedback. Min erfarenhet är att det ger bra effekt och kan vara väldigt utvecklande.

Är Abeba Aregawi ett offer?

Jag tror aldrig på drev. Så fort det blir för mycket drev så slutar jag tror på drevet. Det kanske hänger ihop med att jag är mångårig vän och seglarkompis med Åsa Romsons pojkvän, som också är sambo och far till deras barn, och det drev Åsa utsattes för var något i hästväg. Om drevet var rätt eller fel kan inte jag avgöra, men jag tror i alla fall inte på allt som skrevs om henne.

Detsamma gäller Abeba Aregawi. Hon har definitivt utsatts för ett drev som tagit proportioner som varken hon eller någon annan kan försvara sig emot. Proportioner där artiklar och blogginlägg genererar nya artiklar och blogginlägg där lögner, sanningar och felaktigheter förstärks. Artiklar och blogginlägg som inte sällan heller är kryddade med kändisar som uttalar sig.

Ser vi till fallet Aregawi så var hon inte dopad. Detta då de personer och organisationer som har till uppgift att fälla och fria dopningsanklade faktiskt har friat henne, och då ska hon också frias. Av alla. Hon ska frias på alla punkter. Hon ska få tävla. Hon ska få respekt. Hon ska få erkännande. Hon ska bli behandlad som alla andra.

Att vissa fortfarande uttalar sig på ett oerhört dömande sätt, som till exempel ”Hon har ändå gjort fel, och jag hoppas att hon aldrig tävlar för Sverige igen” är faktiskt väldigt konstigt. Speciellt om Kajsa Bergqvist skulle säga så, och det kan vara så att om någon gjorde detta uttalande redan på ett tidigt stadium så kan det vara lite svårt att backa tillbaka från det.

I drevet mot Aregawi ingick också att hon mer eller mindre myglat sig till ett svenskt medborgarskap vilket så klart inte heller är korrekt. Jag kan inte hela ärendet i detalj, men när jag läser Claes Åkessons artikel i Runners World (som är den mest utförliga och genomarbetade artikeln jag läst i ärendet) får jag faktiskt intryck av att hon ville backa ur vid ett par tillfällen, men övertalades att fortsätta. Jag fick intrycket av att hon övertalades av krafter både inom den svenska friidrottsrörelsen och i kretsen närmast henne.

Historien kring medborgarskapet är inte fullt utrett (frågan är om det någonsin kommer bli det) men att Aregawi i expressfart och på rekordtid har ordnat medborgarskap på egen hand helt själv utan att några andra var involverade är helt fel. Det var många involverade.

Det var många och starka krafter som var involverade, annars skulle en sådan här sak aldrig kunna gå igenom. Frågan är om hon själv verkligen ville byta medborgarskap, eller om hon bara är ett offer av andra starka krafter som ville det. Krafter som hon själv inte kunde stå emot.

Jag hoppas att vi ser Abeba Aregawi i tävlingssammanhang snart igen. I landslaget. På Finnkampen. På de stora galorna. På mästerskapen.

Bra OS-uttagning av SOK

Som helhet tycker jag att SOK har gjort en bra uttagning till OS. Dessvärre så har det kommit i skym undan lite då ett antal personer promt anser att de själva är mycket bättre på att ta ut en OS-trupp än vad SOK är. Detta inte sällan understött med förvirrade resonemang där man blandar ihop sommar-OS, och vinter-OS, och olika idrotter med varandra. Alltså en total avsaknad av rationellt tänkande vilket då så klart innebär att man bara sprider tråkigheter.

Själv tycker jag att SOK verkar ha resonerat rationellt och logiskt. Klart det finns några frågetecken som med fallet Ekvall men då det är deras topp-8 kriterium som är grundkriteriet så är det så. Klart man kan tycka att Ekvall borde få åka med sina 2:12:07, men nu är det som det är.

Det mest positiva tycker jag är att Sanna Kallur får en OS-biljett då hon är så pass folklig och utstrålar en glädje som smittar av sig på en hel nation. Jättekul. Tänk om hon tar sig till final. Vilken grej det vore efter 8 år av skador. En sak är i alla fall säkert. Jag kommer att sitta som klistrad framför TV:n när hon tävlar.

En annan som inte fick åka till OS (precis som Ekvall) var Abeba Aregawi som blev av med sin OS-biljett efter att hon blivit oskyldigt anklagad för dopning. Ja, jag skriver ”oskyldigt anklagad” då hon faktiskt inte har brutit mot några regler. Dock är det väldigt synd att hon ändå straffas i media och på bloggar som om hon har brutit mot reglerna. Den debatten som uppstått i spåren av Aregawi saknar fullständigt perspektiv vilket är väldigt synd då det i grund och botten handlar om tydlighet, och vilka regler som gäller för elitidrottare. Jag menar, har man följt reglerna så har man. Det går inte att i efterhand straffas för att man inte följt några andra regler som någon bara har hittat på. Det blir lite som i Erdogans Turkiet då.

Som jag ser det är det enda reglerna Aregawi brutit mot diverse ”hittepåregler”. ”Hittepåregler” påhittade av samma människor som har blandat ihop idrotter, sommar-OS, och vinter-OS till en salig röra i ett manipulativt syfte att försöka hitta en anledning att skicka Ekvall till OS trots att han inte har klarat SOK:s topp-8 krav, men i fallet Aregawi handlade det om ”hittepåregler” med syfte att inte skicka henne till OS. Ja, ni hör. Hur obehagligt är inte det?

Jag anser att SOK har varit hårda, konsekventa och professionella genom att inte skicka varken sig Ekvall eller Aregawi till OS (detta då topp-8 kravet inte uppfylldes för Ekvall samt att Aregawi tävlingsstatus är väldigt osäker), och detta kan jag inte säga om de personer som har hittat på lite egna uttagningsregler för att skicka Ekvall till OS, och som har hittat på lite andra uttagningsregler för att inte skicka Aregawi till OS.

Att se löpningen från sidan om

Det finns olika perspektiv. Det märker jag ofta då jag skriver mina inlägg eftersom mina inlägg brukar gå på tvärs mot andras perspektiv, och då kan det också bli lite tjafs.

Som exempel på perspektiv kan vi ta den där namninsamlingen som startade för att användas mot SOK för att de ska skicka Ekvall till OS. Det är många som har skrivit på samtidigt som namninsamlingen har fått stöd av Jogg, Spring, Runners World, Maratonpetra och diverse småbloggare som bloggar om löpning. Mer stöd och hjälp med att sprida sitt budskap kan alltså en namninsamling i löparvärlden inte få. Alla är också positiva och skriver på. Alla, och ska man tro på det som skrivs så pågår just nu en folkstorm mot SOK.

Men vad har hänt då? Hur många har skrivit på? Jo, det är 2 343 personer som har skrivit på. Ja, ni läste rätt. 2 343 personer. Mer än så är det alltså inte. Tror ni SOK kommer ändra sig när de ser den listan? Nä, tror nog inte det för det skulle samtidigt försätta SOK i en väldigt konstig situation där SOK av andra kan anklagas för att ge efter för påtryckningar, vilket SOK så klart inte får göra. Här finns det alltså lite olika perspektiv att ta hänsyn till som 2 343 namn inte kommer kunna ändra på.


Perspektiv
Bild lånad från @hallonsa på twitter

Andra perspektiv på löpningen som jag har upplevt är att det för några år sedan hade det varit otänkbart för mig att inte registrera ett träningspass på Jogg då registreringen av passet var en del av, och ingick i min träningsrutin. Träningspasset var så att säga inte klart om det inte var registrerat och redovisat in i minsta detalj. Tider och distanser kompletterat med diverse egna kommentarer om tex väder och vind. Allt skulle med.

Vid den tiden var jag också lite imponerad av till exempel Anders Szalkai som visste exakt hur långt han hade sprungit genom livet då han hade registrerat all sin träning i typ 30 år. Vid den tiden ångrade jag också att jag inte hade registrerat alla mina egna träningspass genom livet för det hade ju varit kul att veta totaldistans och jämföra. Det tyckte jag i alla fall då.

Nu förtiden känner jag inte alls så då jag har ett helt annat perspektiv och fokus på löpningen. Nu för tiden anser jag nästan att det är helt galet att kunna redovisa exakt vad man har tränat för flera år sedan, och det inte sällan kompletterad med kommentarer om väder och vind. Här inser jag också hur galen jag själv var vid den tiden för några år sedan.

För några år sedan diskuterade jag också löpning på olika träningssidor. Jag var involverad i och ledde många diskussioner, men det har jag slutat med. När jag idag ser individer aktiva på träningssidor som är involverade i varenda diskussion, vartenda ämne och varenda fråga upplever jag det hela återigen lite galet. Från mitt perspektiv där jag har lite distans till löpningen kan jag inte förstå hur upprörda och arga vissa individer kan blir bara för att jag har skrivit att Spring är en dålig tidning eller att OS-kvaltiderna är bra.

För några år sedan var jag alltså så inne i löpningen att jag inte kunde se på min löpning från sidan. Jag kunde alltså inte gå ut och betrakta mig själv från sidan vilket betyder att jag saknade perspektiv. Perspektiv som jag ser idag, och det är faktiskt rätt kul att kunna se tillbaka på sig själv och inse hur tvångsmässiga de tankarna som styrde min löpning faktiskt var.

Jag som har perspektiv till löpningen

Nu kanske man kan tro att jag ångrar någonting, men det gör jag inte. Tvärt om. Löpningen har gett mig jättemycket och jag har otroligt många positiva minnen och upplevelser, och jag tror också att det är ganska nyttigt att fokusera och bli duktig på något. Sådant har hänt förr i mitt liv. För 20 år sedan var det till exempel segling. Då lärde jag mig allt om segling, köpte båtar, tävlade, semestrade, etc, etc, och jag har helt fantastiska minnen från skärgården och seglingsturer över Östersjön. Under en annan period fokuserade jag på skolan, framförallt matematik och fysik.

När jag gör något fokuserar jag ofta ganska hårt på det. Jag fungerar så, och det är jag ganska glad över. Men det är också ganska skönt att bryta den där fokusen då den också begränsar tillvaron ganska mycket. Tänk på det. Tänk på det om ni ofta finner att ni är själva är ute i skogen och springer och det viktigaste här i livet är ett träningspass och att registrera träningspasset för att sedan börja tänka på nästa träningspass. Det är ganska begränsat. Det finns annat också, men för att se det behöver ni perspektiv. Perspektiv som 2 343 namn inte kan ändra på.

Bra med SOK´s tuffa OS-kvaltider

Det tuffa OS-kvaltiderna som den Svenska Olympiska Kommittén, SOK, har definierat för att svenska löpare ska kvalificera sig till OS är bra. Detta trotts massiv kritik från svenska elitlöpare, motionärer, tränare och journalister. Kan här passa på att nämna att senast ut i raden av kritiker är Ulf Friberg i en intervju av Claes Åkeson i senaste numret av Runners World.

I Claes Åkesons intervju delar jag i mångt och mycket Ulf Fribergs synpunkter, men jag tror inte att de tuffa OS-kvaltiderna medför att de svenska löparna förlorar tron på sin dröm, eller att publiken skulle tappa intresset för löpning. I alla fall inte i det långa perspektivet.

Claes Åkeson intervjuvar Ulf Friberg i
senaste numret av Runners World

Kortsiktigt kan det säkert finnas en 2:19 löpare på maraton som hoppades på en OS-plats som nu måste stanna hemma då OS-kvaltiden för maraton är satt till 2:12. I det korta perspektivet förstår jag det, men jag tror att alla svenska maratonlöpare som springer på just 2:19 (och det är ett antal) har haft fel målsättning från början. Målsättningen var alltså från början att springa på just 2:19 och då blir det så. 2:19 är så klart roligt att ha på meritlistan men det är inte värt en OS-plats. För att springa OS måste man alltså springa lite snabbare, och jag tycker inte att det finns så många maratonlöpare i Sverige som har rätt målsättning för att springa OS-maran. Det är nog bara Ekvall och Musse som har det.

Ser vi det i det långa perspektivet fram till nästa OS så tvingar alltså SOK´s tuffare kvaltider framtida löpare att höja sin målsättning och sätta rätt målsättning, en målsättning som alltså är lite högre, och det tror jag är bra för svensk löpning.

Lite samma resonemang kan användas för övriga löpgrenar som till exempel 5000 meter och 10 000 meter där SOK´s kvaltider är satta till 13:20 respektive 27:40. Dessa kvaltider matchar så klart inte många svenska elitlöpares målsättningar att springa 5000 meter under 14 minuter och 10 000 meter under 30 minuter. Här måste alltså svenska elitlöpare höja sin målsättning om de vill springa OS. Det är tydligt.

Tuffa OS-kvaltider tillsammans med rejäla prispengar på stora lopp tror jag kan lyfta svensk löpning. Som exempel kan vi ta Stockholm Marathon nästa helg. Om en svensk löpare slår svensk rekord på maraton nästa helg och samtidigt kvalificerar sig till OS så är inte jag främmande för att arrangörerna ska betala ut prispengar i storleksordningen 1 000 000 kronor, men jag tycker inte att arrangörerna ska betala ut det till den löparen som kvalificerar sig till OS och som springer på 2:19.

Spring 2:0 utan riktig koll

Jaha, då var det dags. Tidningen Spring ska återuppstå i ny skepnad och den här gången ska tidningen bli en medlemstidning, och för medlemsavgiften på 349 kr/år ska 6 nummer av tidningen Spring delas ut till medlemmarna sett över ett år.

Ja, och ska jag vara ärlig (vilket man ska) så har jag inte sett den ekonomiska kalkylen ännu men jag tvivlar ändå starkt på hur det här ska gå ihop då jag redan i det här tidiga skedet tycker mig se flera misstag begås.

För att ta min kritik från början så kan vi titta på nedanstående tre punkter som är kopierade från tidningen Springs hemsida och som beskriver lite av den nya tidningen och idéerna bakom. Den nya tidningen ska alltså ha:

• Helt nytt mindre format, fler sidor och mer läsvänlig
• Mer läsning, fler långa reportage, mer initierad.
• Bara medlemstidning, kommer inte att säljas i butik.

Om vi tittar på den översta punkten så tror jag inte att de säljer så mycket fler tidningar bara för att de stuvar om i formatet då det inte var formatet som stjälpte tidningen från början, och ”mer initierad” i punkt nummer två innebär nog att tidning ska bli ännu lite mer ”nördig” vilket då ska ses i relation till att tidningen redan från början inriktar sig till de lite mer inbitna löparna.

De två första punkterna begränsar alltså tidningen till de redan nu nördiga löparna och det tillsammans med den sista punkten som på ett snyggt sätt eliminerar alla försäljning i butik vilket tillsammans med de övriga två punkterna lämnar tidningen med en marknadsandel på gissningsvis ett par tusen personer, och det tror jag inte är hållbart.

Det ska bli kul att följa den här historien då den onekligen kryddar tillvaron, men det känns lite som den där motionärslöparen som sprang 5 km på 25 minuter och trodde att hon kunde träna upp sig och springa 5 km på 18 minuter på ett års tid. Det är ett beundransvärt initiativ, men känns liksom inte som att de har riktig koll.

Första SM-Guldet till familjen

Jag vill bara passa på att skryta lite genom att säga att förra helgen vann min 10-åriga dotter sitt första SM-Guld. Ja, hon vann ett riktigt SM-Guld, och det skedde inte på Kungsholmen runt som man kanske kan tro då jag är löpare, utan det skedde i Norrköping under Disco-SM där hon tävlade med sin discogrupp Dynamite. Om ni är nyfikna på hur det såg ut när min dotter och Dynamite vann SM-Guld så lägger jag nedan ut klippet på finaldansen.

Discogruppen Dynamite vinner här

SM-Guld 2016 i B-klass, Barn
(tryck storskärm så syns det bäst).

Annars tränar jag på i maklig fart med min löpning. För ett par veckor sedan lyckades jag skrapa ihop ca 60 kilometer, men sedan följde tre dagar i Norrköping på Disco-SM förra helgen, och denna helg har jag varit uppe i vår stuga i Dalarna och vårstädat samt fiskat Harr och Öring med fluga i älven. De här aktiviteterna har så klart påverkat träningen så de två senaste veckorna har inte gett mer än ca 30 kilometer löpning, men vadå. Aldrig att jag hade bytt ut mina upplevelser de två senaste veckorna mot tex 6 mils löpning.