Jag vinner, och kanske räddar världen i onödan

Har varit nere i Kroatien en vecka på semester och där blev det fyra träningspass med löpning i 30 graders värme. Hemma var det 32 grader så för en gång skull så var jag van vid värmen. Det var nästan lite kyligt längs strandpromenaden.

Annars så känns det som att jag vinner. Kanske inte i löpning. Kanske inte som LG Skoog gjorde på sin tid, eller som Lars Södergård och David Nilsson gör idag. Nä, i löpning har jag aldrig vunnit och kommer nog aldrig att göra heller. I löpning har jag kommit som bäst trea och det stannar nog där. Men det känns som att jag vinner ändå.

Jag vinner mot klimatförnekarna. Debatten mot klimatförnekarna. Klimatförnekare som trots att världen brinner, missväxt och nödslakt, sinande vattenreservoarer och grundvatten, och att den globala medeltemperaturen ökar som forskarna förutspått, ändå säger att värmen vi upplever idag inte har någonting med klimatförändringar att göra utan värmen och den globala uppvärmingen vi har sett de senaste 20-40 åren hänger ihop med helt naturliga globala väderförändringar sett över ett extremt långt tidsperspektiv (1000-tals år).

Jag har alltid undrat vad klimatförnekarna är rädda för. Att rädda världen i onödan, eller? Som att vinna en löptävling i onödan. Undra om Lars Södergård eller David Nilsson någonsin har tyckt att det var onödigt att vinna när de vann en tävling. Jävlars, vad onödigt det var att vinna idag. F-n, idag räddade vi visst världen i onödan också. JÄVLARS.

Debatten mot klimatförnekarna känns lite som att diskutera med en dålig förlorare som i förlustens insikt nu börjar driva parallella vansinnesdiskussioner där begreppen benas isär. Diskussioner som sker i syfte att förvirra och vilseleda. Att ”klimat är skilt från väder” är en sådan diskussion. Visst är det rätt i sak men då klimatet bara är statistik på många väderobservationer så påverkar vädret klimatet och klimatet påverkar vädret. Att klimatforskarna manipulerar data är också en sådan diskussion. Det är som när en förlorare påstår att vinnaren i en löptävling har fuskat.

Nä, vill vi att kommande generationer ska kunna springa runt och träna löpning som vi tidigare gjort så behöver vi börja tänka på hur vi lever för det som sker mitt framför våra ögon kommer att påverka. Som på Ingmarsö där grundvattnet nu är så lågt att Östersjöns bräckvatten riskerar att ”läcka in” i grundvattnet så att de får bräckvatten i kranarna. Att åtgärda det är nog svårt och hur ska de kunna leva på den ön utan tillgång till sötvatten? Eller att de i Dalarna inte längre planterar ut ädelfisk i sjöarna pga att sjöarna är för varma för ädelfiskarna vilket så klart påverkar fisket och ekosystemen i sjöarna.

Visst har klimatet ändrats tidigare, men det skedde inte på hundra år som det gjort denna gång.

Och sist, snälla. Acceptera att den höjda halten av CO2 i atmosfären påverkar den globala uppvärmningen som påverkar vädret som påverkar klimatet (och tvärt om). Bevisningen för detta inkluderar så väl teoretiska mätvärlden och förklaringar samt empiriska mätresultat och observationer som beteenden hos flyttfåglar, vegetationsgränser, osv. Tror ni inte på det så kanske ni kan titta er omkring när ni är ute och springer. Framförallt i den känsliga fjällvärlden där glaciärerna blir mindre och vegetationen förändras.

Not: LG Skoog, David Nilsson och Lars Södergård har ingenting med detta inlägg att göra och deras ställningstagande i frågan har jag ingen aning om utan deras namn används mest för att de är duktiga löpare som vinner tävlingar.

32 grader varmt och soligt, klart jag ska träna löpning

32 grader varmt och soligt. Det är ett jobbigt löparväder, och som alla 47-åriga män tänker jag att då ska jag träna löpning. Det är ju lite mer utmanande att träna löpning då, och här följer några tips för ett lyckat träningspass i 32 graders värme:

1. Svagt hjärta. Stanna hemma. Det bara är så. Gör något annat.
2. Spring i terrängspår i skogen. Det är mer skugga och svalare där.
3. Spring INTE i trendiga åtsittande kläder. I värme är det otrendiga, luftiga och fladdriga kläder som gäller. De fläktar bättre.
4. Visa så mycket skinn du kan och vågar. Själv kör jag med bar överkropp, fladdriga shorts och korta strumpor i skorna. Spännigt? Ja, men jag får en snygg solbränna på köpet.
5. Anpassa farten, och om ni i slutet av passet känner att ni behöver gå i en uppförsbacke så är det helt OK att göra det. Själv tycker jag att det är lite mesigt att gå så jag biter ihop och springer hela vägen.

Sist vill jag säga att allt som ser ut som ormar i ett terrängspår inte är ormar. Det är oftast pinnar. Kör hårt nu! Med ovanstående tips kanske du till och med fixar den vanliga distansen.

Mer sans. Mindre sensation

Slogan ”Mer sans. Mindre sensation” går att hitta överst på Medborgerlig Samlings, MEDs, hemsida. MED är alltså ett nytt liberalkonservativt parti där den liberala delen avser marknad, ekonomi och statens styrning vilket innebär att de inom dessa områden gärna ser en hög grad av självbestämmande och eget ansvar, och där den konservativa delen avser kultur, seder och bruk vilket innebär att de gärna bevarar dessa områden lite mer som de är nu och har varit. ”Mer sans. Mindre sensation” tycker jag känns som något vi behöver inom den svenska politiken.

Jag är själv liberalkonservativ så därför tycker jag att det är intressant att följa Medborgerlig Samling och hur de lyckas etablera sig på den politiska arenan. De har under de ca 18 månaderna jag följt dem blivit stora på sociala forum där det finns flera vettiga debattörer inom olika sakområden. Till exempel Caroline Nielsen (vård och omsorg) och Christoffer Lernö (energi och miljö) samt Josefine Utas (demokratifrågor och tvåa på MEDs riksdagslista) som alla gör väldigt kompetenta och seriösa intryck. De har verkligen axlat ”Mer sans. Mindre sensation” på ett mycket positivt sätt.

Tyvärr så har all denna seriösa framtoning hamnat lite på kant den senaste tiden då Alexander Bard nu gjort entré i partiet. Det började med några mindre framträdanden på partiets årliga stämma och fortsatte sedan i Almedalen för att sedan ta fart ordentligt på twitter när Stockholm Pride inte gav partiet tillstånd att ställa ut på sitt festivalområde (detta på grund av uttalanden partiets representanter gjort kring HBTQ-personer och arrangemanget som helhet).

Jag blir lite misstänksam när en person som Alexander Bard och som jag tycker byggt hela sin karriär på att utmana det traditionella konservativa etablissemanget genom sitt sätt att klä sig, prata, tycka och på alla sätt framhäva sig själv och agera provokativt mot gängse sociala regler, nu plötsligt ska representera ett parti som är konservativt i den mån det gäller kultur, seder och bruk. Det första som händer är dessutom att han ryker ihop med Stockholm Pride för att MED inte får vara med. Vad var det nu man kunde läsa på MED:s hemsida?

”Mer sans. Mindre sensation” går att läsa på MED:s hemsida samtidigt som glåporden haglar från Alexander Bard. Ingen går säker. Stockholm Pride kallas för ”Fucking morons” och ”the bastards”. Vår socialminister Annika Strandhäll kallas för ”this madwoman” och för ”hilariously hypocritical”.

Alexander Bard är för mig ingen person som är konservativ i den mån det gäller kultur, seder och bruk. Tvärtom. Min uppfattning är istället att Alexander Bard söker sensation. Jag tycker att han personifierar ”Mindre sans. Mer sensation”. Han vill provocera, testa gränser, sticka ut och synas, och ibland undrar jag om Alexander Bard använder partiet Medborgerlig Samling som en plattform och megafon för sina egna stollerier, och detta på bekostnad av partiets riktiga politik. Den politik som de pålästa och kompetenta debattörerna som finns inom partiets olika sakområden driver. Som Josefine Utas (demokratifrågor). Som Caroline Nielsen (vård och omsorg). Som Christoffer Lernö (energi och miljö).

Själv kommer jag rösta på Moderaterna. De är också liberalkonservativa. Jag röstar på Moderaterna för där vet jag vad jag får. Jag är ju konservativ. Jag gillar att veta vad jag får. Jag gillar ”Mer sans. Mindre sensation”, och som läget är nu så tror jag att jag får det med Moderaterna.