Att lysa med sin frånvaro

Det lyser. Om stjärnorna. Om idrottsstjärnorna, storbloggarna och förebilderna. Det finns ett lyster kring dem. De lyser upp sin omgivning. Bara genom att synas bidrar de med sitt ljus. Som solen. Den lyser.

Som den lysande stjärnan Peter Wolodarski är så skrev Peter en artikel i DN för några dagar sedan. Peter skrev om mörkret. Ett mörker som mer och mer tar sitt grepp över samhället. Peter försöker genom sin artikel göra någonting åt det. Peter försöker sprida ett ljus. Jag tycker det var beundransvärt av Peter. Peter lyser.

För att lysa upp mörkret behövs stjärnor. De behövs för att sprida ett ljus. Dessvärre kan stjärnorna också lysa med sin frånvaro. De kan välja att inte skriva om det mörka och tråkiga. De kan välja att inte trycka på ”gilla-knappen” när någon försöker lysa upp samhället genom att lägger upp Peter Wolodarski inlägg om det mörka samhället på sin Facebooksida.

Det behövs inte mycket för att lysa upp mycket

Att lysa med sin frånvaro bli än tydligare då stjärnorna i normala fall vill synas överallt, de trycker på gilla-knappar och kommentar nästan allt som alla i branschen gör, men inte här. Inte när det handlar att lysa upp ett mörker. Att som stjärna inte lysa upp ett mörker är att lysa med sin frånvaro. Det är också ett ställningstagande.

Att vara idrottsstjärna, storbloggare eller förebild handlar om att lysa. Det handlar om att lysa med sin närvaro och sprida glädje, hopp och engagemang. Inte att lysa med sin frånvaro. Att inte ta ställning och lysa med sin närvaro är att lysa med sin frånvaro, och det är också ett ställningstagande.

Som att springa i en tavla

Den dominerande färgen är gult, men det finns också inslag av rött där den röda färgen bryter av mot omgivningen på ett fint sätt. Det är höst, och i flera veckor har jag sprungit igenom ett höstskrud. Det är fint. Jag gillar det.

Det känns som att jag springer i en tavla, eller ett fotografi. Det känns knappt verkligt. Färgerna. Vinden. Solen. Temperaturen. Allt gör höstlöpningen till en löpning som känns lite overklig. Kan allt verkligen vara så här fint? Upplever jag verkligen det här?

Den dominerande färgen är gult

Det är fint att leva. Att uppleva hösten. Att uppleva fjällen. Att uppleva löpning. Jag gillar att leva och att uppleva. Det är det som är meningen. Det ger löpningen en mening, och det är ofta det som får mig att gå ut och springa, även om det känns lite motigt innan.

Att bli riktigt trött under ett intervallpass är också att leva. Det är också att uppleva. Som idag. 12*400 meter i sub 4-fart i höstskrud på Djurgården. Den dominerande färgen var gult, men det fanns också inslag av rött. Det var som att springa i en tavla.

Ett träningspass på den oändliga tidslinjen

Jaha, nu sitter jag här igen. Det är fredag, och framför mig ligger helgen. Jag funderar på livet och livets öden samtidigt som jag är tacksam för vad livet har gett mig.

Jag funderar på mitt liv i relation till det oändligt stora. Jag funderar på mitt träningspass. Ett träningspass som kan beskrivas som en punkt på en oändlig tidslinje. En punkt som skiljer mellan nu och då.

Inser att hela mitt liv består av punkter på en oändlig tidslinje, punkter där nu blir till då. Alla mina handlingar, allt jag säger, gör och uträttar. Allt blir till imperfekt. En tid före ögonblicket.

När jag springer skriver jag historia samma sekund som den passerar. I torsdags skrevs historien som 16*200 meter i 3:30-fart plus upp/nerjogg.

Ett år av grundträning

Ett år av grundträning. För mig har det snart blivit ett år av grundträning. Ett mellanår där jag inte har haft motivationen att träna specifikt för 5 km, 10 km, halvmaran eller helmaran. Jag har inte orkat, inte haft psyke.

Ett år av grundträning där jag har sprungit ca 20 mil per månad (med juli som undantag). Ett år av grundträning där jag flera gånger har tänkt att ”nu ska jag skärpa mig”. "Nu ska jag börja satsa på lopp”. Men det har inte blivit så.

Dock har jag sprungit ett antal kvalitetspass. Dock har jag sprungit ett 5 km lopp. Dock har jag sprungit en fjällmara. Kvalitetspass och lopp som jag mer eller mindre har sprungit som spontana infall. Spontana och roliga infall som har stärkt mig. Spontana infall som har gett min träning någon form av mening.

Ett år av grundträning har faktiskt känts ganska bra. Jag har behövt det. Jag har behövt släppa på den fokuserade träningen som jag har ägnat mig åt, och bloggat om, i flera år.

Att släppa fokus och fokusera på annat funderade jag på under den gångna helgen när jag pratade med den legendariske skidåkaren Vladimir Smirnov. Att släppa fokus och fokusera på annat funderade jag på när Vladimir Smirnov berättade att han inte åker så mycket skidor längre, för det hade han gjort tillräckligt när han vann 1 OS-guld, 4 OS-silver, 2 OS-brons, 4 VM-guld, 4 VM-silver och 3 VM-brons i skidåkning. Nu ville han fokusera på annat.

OK, inte för att jag har vunnit allt det där, men jag har ändå behövt fokusera på annat.