Illusioner

Löpningen är en illusion. På distans kan löpningen se helt underbar ut. På distans kan minnena från löpningen te sig helt underbara, men samtidigt. Samtidigt kan löpningen mitt under ett pass, en regnig och kall vinterdag, kännas helt vidrig. Den fantastiska känslan är försvunnen. Precis som en hägring. Den försvinner när vi kommer närmare.

 

Det fria ordet kan också kännas som en illusion. På distans ser vi det fria ordet. På distans känns det fria ordet självklart, men när vi kommer närmare kan den känslan försvinna. Precis som en hägring.

 

Finns den här bloggen? På distans ser du den, men finns den om du kommer närmare? Är det säkert att det inte är en illusion du ser? En hägring?

Från Runner´s World är det tyst

De 3 mest lästa inläggen på min blogg handlar om småfusket på våra lopp, orättvisor kring silvermedaljtiderna på Lidingöloppet, samt att SvD med Maratonbloggen kan åsidosätta viktiga demokratiska principer.

Det gör mig stolt att dessa inlägg är de tre mest lästa inläggen. Det gör mig stolt att det är jag som har lyft fram problemet med småfuskarna och hur ett lopp ska springas. Samtidigt som jag blir stolt blir jag också lite beklämd över att Runner´s World inte har tagit tag i ämnet. Hur mycket får en löpare gena? När blir det fusk? Från Runner´s World är det tyst.

Jag blir också stolt över att det var på min blogg orättvisorna kring silvermedaljtiderna på Lidingöloppet lyftes fram. Det var också i kommentarsfältet i anslutning till de inlägget som fördelningen av prispengar började diskuteras. Samtidigt som jag blir stolt blir jag återigen lite beklämd över att Runner´s World inte har tagit tag i frågan. Det finns hur många stenar och frågeställningar som helst att lyfta på här, och då syftar jag inte bara på Lidingöloppet, men från Runner´s World är det tyst.

Stoltas är jag nog över att det bland annat är på min blogg den oerhört viktiga frågan hurvida SvD och Maratonbloggen åsidosätter viktiga demokratiska och journalistiska principer diskuteras. Frågan har tidigare avhandlats på Björn Sunesons blogg och om ni snabbt vill orientera er i frågan kan ni läsa Björn Sunesons utförliga kommentar till det här inlägget. Samtidigt som jag blir stolt över att vara en del av detta, blir jag här inte bara beklämd, utan också rädd över avsaknaden av undersökande journalistik, och från Runner´s World är det tyst.

Utöver SvD och hanteringen av Maratonbloggen kan listan göras lång av ämnen där fortsatt gransking behövs. Hur ser det ut på löpargymnasiet nu? Har det blivit en bättring sen Claes Åkesons senaste granskning? Skillnader i prispengar och priser mellan män och kvinnor på våra lopp. Hur ser de ut? Är det en rättvist fördelning? Från Runner´s World är det tyst.

Hur ser resonemanget ut kring Hoka OneOne och barafotaskor? Här kan vem som helst se ett resonemang som kan ifrågasättas. Ett resonemang som borde undersökas. Undersökningar som borde resultera i slutsatser och kritiska frågor, men sånt ser vi inte. Vi ser bara okritiska köprekommendationer, och från Runner´s World är det tyst.

Samtliga ämnen jag har tagit upp borde också Runner´s World ta upp, men det har de inte gjort, och jag är stolt över att det är på min blogg dessa ämnen diskuteras.

Dagar som idag

Dagar som idag gillar jag. Jag gillar att komma till jobbet och jobba fram till lunch för att sedan köra ett stenhårt pass nere på gymmet. Efter passet blir det heller ingen riktigt lunch. Det hinner jag inte med. Det blir bara lite vatten, två bananer och en apelsin.

 

Dagar som idag gillar jag. Jag får mycket gjort på jobbet. Jag tränar dagtid. Jag tränar hårt och effektivt, samtidigt som jag har mycket tid över när jag kommer hem efter jobbet. Det gillar jag.

 

Dagar som idag gör det ingenting att dagens träningspass blev 15 minuter cykel som uppvärmning, ett 30 minuters stenhårt pass på crosstrainern, och 15 minuter cykel som nervarvning.

 

Dagar som idag är ändå bra.

För att jag vill

Jag springer för att jag vill. Inte för att jag måste. Jag måste inte springa fort imorgon, men jag vill springa fort imorgon. Därför sprang jag idag.

Idag ville jag känna mig för. Jag ville se om det var möjligt att springa fort imorgon. Jag ville prova. Därför sprang jag idag. Därför sprang jag en backintervall över 300 meter i ca 4:05-fart. Utöver det sprang jag också en tusing i 4:10-fart. Totalt blev dagens pass 6 kilometer i 5:04-fart.

Jag ville springa mer, men jag ville inte riskera att överanstränga vaden, därför ville jag inte springa mer.

Jag vill också uppmana alla att läsa kommentarerna till inlägget nedan angående SvD. Riktigt intressanta kommentarer som är värda all uppmärksamhet. Framförallt de sista kommentarerna från  Björn Suneson och Ingmarie Nilsson (editerat).

Jag är rädd

Jag är rädd. Rädd för bristningar. Nu när jag springer är jag rädd för att slå upp min bristning. Därför springer jag inte lika långt som jag vill, och inte lika fort heller.

De senaste dagarna har det blivit 3 pass. Ett pass över 6 kilometer i 5:05-fart, ett pass över 9 kilometer i 5:20-fart, och idag. Idag blev det ett pass över 15 kilometer i 5:29-fart. Ett pass där jag hela tiden var rädd för att slå upp min bristning i vaden.

Jag är också rädd för tystnaden. Det är tyst. I bloggvärlden. Allt är "mainstream". Ingen vågar sticka ut hakan. Ingen vågar stöta sig med någon. Alla verkar rädda.

Om någon vågar ta ställning så är det i allmänhet i någon fråga som är "safe". Någon fråga som upprör alla, men där det ändå är tryggt att tycka något. Priset för ett par löparskor är en sån fråga. Löparskor är billigare utomlands. Det är fel. Det tycker alla. Det kan man skriva blogginlägg om. Det är "safe". Alla blir upprörda, men alla håller med.

När Claes Åkeson var chefredaktör på Runner´s World undersökte han löpargymnasiet och tog en konflikt med dem. Det var bra. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan så var det bra att frågan diskuterades. Nu diskuteras inga sakfrågor i Runner's World. Nu är det tyst. Så tyst att jag blir rädd.

Jag blir rädd när det är tyst. När ingen vågar. Men jag vågar, och med tanke på fredagens blogginlägg och kritiken mot SvD, och kritiken mot Runner´s World i det här inlägget, tycker jag att det vore på sin plats att SvD:s chefredaktör och Runner´s Worlds chefredaktör kommer hit och förklarar sig.

Chefredaktörerna har ett ansvar, de har ett ansvar för tystnaden. När det är tyst tar de inte sitt ansvar. När det är tyst är det något som inte stämmer. När det är tyst blir jag rädd.