Vi måste debattera försvarspolitiken mer inför valet 2018

Nu är semestrarna slut vilket märks ordentligt i valrörelsen då de olika partiernas valmaskineri börjat arbeta på allvar. Ett valmaskineri som uppenbarligen inte tycker att försvarsfrågorna är viktiga vilket jag också skrev om i mitt förra inlägg: ”Är försvaret ett särintresse”.

Dock har jag under de senaste dagarna börjat ana en viss förändring då ett par försvarsvänliga ledarskribenter också uppmärksammat att försvarsfrågan inte diskuteras i valrörelsen. Ett exempel är gårdagens ledare, i tidningen Hela Hälsingland, skriven av Patrik Oksanen med rubriken: "Att bara två procent anser att försvaret är viktigast säger något om vår oförmåga att förstå risk”. En väldig bra ledartext som handlar om den hotbild det svenska försvaret har att bemöta och att detta givetvis måste diskuteras inför valet den 9:e september så att vi väljare vet hur partierna vill hantera det. En oerhört kompetent text. Klicka gärna på länken och läs den.

En annan ledare som också publicerades igår, lördag, skrevs av Lars Näslund i Borås Tidning och hade rubriken: ”Märkligt så tysta kanonerna är i valrörelsen”, och även den är en mycket bra och insiktsfull ledartext som handlar om den tystnad som omger försvarsfrågorna i valrörelsen.

Utöver nämnda ledartexter så har också Carl Bildt gått ut på Twitter där även han påpekade tystnaden kring försvarsfrågorna i valrörelsen.


Jag ser mycket positivt på att respektabla ledarskribenter och politiker nu börjat diskutera frågan och jag hoppas att de fortsätter att belysa detta så att försvarsfrågan kan få en möjlighet att lyfta under kommande veckor. Själv försöker jag påverka genom att väcka debatt på twitter och distribuera mitt blogginlägg "Är försvaret ett särintresse" på olika forum, bla twitter där ni kan följa mig på @milensub40.

Personligen hoppas jag på att Nya Moderaterna tar tag i försvarsfrågan och gör den till ”sin fråga” i valrörelsen. Jag tror att det kan vara bra för partiet då de behöver lite mer positiv vind i opinionen, och här finns det möjlighet att göra någonting bra av försvarsfrågan. Det finns också väljare att vinna i den här frågan och väljare behöver Nya Moderaterna. De måste i alla fall hitta på något konstruktivt och positivt för att bryta den negativa trend de har hamnat i.

Utöver mina insatser så skulle det kännas väldigt naturligt om de två försvarsbloggarna Skipper och Wiseman's Wisedoms också kunde ta tag i försvarsfråga och försöka påverka och driva opinion så att försvarsfrågan inte glöms bort inför valet den 9:e september.

Är försvaret ett särintresse?

”- För att budgeten ska gå ihop kan man alltid ta den sista miljarden från försvaret”, sa Göran Persson under sin tid som statsminister när han hade problem att få ihop statsbudgeten. Fredrik Reinfeldt tyckte att ”försvaret är ett särintresse” under sin tid som statsminister. Det är så man behandlar försvaret här i Sverige, och det är faktiskt förnedrande för alla killar och tjejer som utbildas och arbetar med att värna om Sveriges säkerhet med sina egna liv som insats.

Igår presenterade Svenska Dagbladet en undersökning kring vilka frågor svenskarna tyckte var viktigast inför valet 2018. Som vanligt var det sjukvård, invandring och integration, miljö och skolan som toppade den listan, och som vanligt var försvaret inte ens med på listan. Inte ens 3 procent tyckte att försvaret var viktigt.

Jag tycker att Svenska Dagbladets undersökning visar att vi svenskar tar vår egen säkerhet för given. Det kan inte vara på något annat sätt. Vi känner oss så trygga och vi har levt med fred så länge så vi kan inte ens sätta oss in i tanken att bli attackerade av främmande makt. Det finns inte i normala människors medvetande. De tänker på annat. De tänker på skola, vård, invandring och miljö.

Själv är jag besviken. Jag är inte besviken på svenska folket, för de förstår inte bättre i den här frågan, utan jag är besviken på politikerna som inte tar försvarsfrågan på allvar. Politikerna är mycket väl insatta i vår säkerhetspolitiska situation och det känns som att politikerna spelar ett väldigt högt spel med vår egen säkerhet och frihet som insats, och vår egen säkerhet och frihet är inget ”särintresse”.

Under våren kom flera statliga utredningar som visade att försvaret behöver kraftiga ekonomiska tillskott för att vidmakthålla det försvar vi har idag, och med tanke på att dagens politik är en popularitetstävling där man lovar resurser till det som svenska folket tycker är viktigast så har jag svårt att tro att det blir några pengar till försvaret. Reinfeldt hade kanske delvis rätt. Delvis rätt då, hur oansvarigt det än låter, politikerna kan behandla försvaret som ett särintresse, trots att det inte är det, och vi i branschen tillåter det.

Det här kan vi sitta och tycka vad vi vill om, men för att ändra på det så måste vi i branschen bli bättre på att tala om vad vi gör och varför vi finns, och det är egentligen också lite konstigt för så fort det händer något så ropar alla på försvaret. Det är som försvarsdebattören Niklas Wiklund skriver då han skrev något i stil med: Skogsbrand – Kalla in försvaret, Sanera olja – Kalla in försvaret. Översvämning – Kalla in försvaret. Oroligheter i förorter – Kalla in försvaret. Människor i sjönöd – Kalla in försvaret. Territoriella kränkningar av bombplan, ubåtar och ytfartyg – Kalla in försvaret. Etc, etc.

Annars så ska jag ut och träna löpning nu. 15-17 km är planen, men det kan vi behandla som ett särintresse. I alla fall inför det här valet 2018.

Mina gamla hoods

Har tagit mig ut till Åkersberga för ett träningspass löpning över 12 km med efterföljande bad i Sätterfjärden. Åkersberga är alltså mina gamla hoods där jag växte upp. Det är där jag hittar i sömnen. Där jag kan alla vägar och stigar. Jag kan varenda sten. Både över vattnet och under vattnet. Jag vet vilka gatstenar som är trasiga och bakom vilka stenar under vattnet gäddan står. Tidigt i träningspasset springer jag förbi en av mina gamla badplatser där det inte bara finns stenar under vattnet utan även gömda trästockar som gäddan ibland står bakom. Det är bara att kasta några kast så hugger den. Bara man vet var man ska kasta, och det vet jag. För det är mina gamla hoods.

Efter ett par kilometer springer jag förbi Söraskolan. Det är min gamla skola. Jag gick där från lekis till nian. Det är 30 år sedan jag gick ut nian och jag tänker att det är något visst med gamla skolor. Det är något visst med klassrummen och skolgården där generationer av elever har lekt. Så mycket historia. Så många elever, och så många livsöden som passerat. Det är nästan så att man kan höra barnens skratt och gråt, trots att det är helt tyst.

Jag springer över skolgården och passerar den vita linjen som skiljer lågstadiets skolgård från mellanstadiets skolgård. Den linjen fick man inte passera. Så var reglerna. Barnens regler, och jag tror inte att lärarna visste om den regeln och jag undrar om det fortfarande är så.

Jag fortsätter springa genom radhusområdena där mina kompisar bodde. Kompisar som inte finns kvar. Kompisar som precis som jag har flyttat, utbildat sig, bildat familj och gjort karriär inom det som passade bäst. Eller så var det bara slumpen som avgjorde hur det blev. Jag vet inte.

När jag springer vidare så är det lite svårt att släppa tankarna på mina gamla kompisar. Hur mår de? Kommer de ihåg hur kul vi hade? Kommer de ihåg när vi nattbadade? Hur minns de barndomen? Många minnen, men ingen att dela dem med. Minns att livet bara var en oändlig följd av bekymmerslösa dagar.

Jag saknar mina gamla kompisar. Tänker att jag borde kontakta dem, men tvekar. Inser också att om jag väntar tills jag känner mig redo så kommer jag få vänta hela livet för redo blir man inte. Man blir inte redo för att skaffa barn, eller redo för den nya tjänsten på jobbet. Glöm det. Det är bara att kasta sig in i saker.

Jag reflekterar också över att allt omkring mig är större än vad det var när jag lekte där, men samtidigt är allt mindre. Träd och buskar är större och mer vildvuxna idag än vad det var då, men avstånden och husen är mindre. Eller så är det jag som har blivit större, precis som träden och buskarna.

Det är varmt också. Väldigt varmt så 12 kilometer löpning får räcka. Tillbaka vid bilen som är parkerad vid min badplats byter jag om och går ner till bryggan. Bryggan är hög. Säkert en och en halv meter och jag vet att man inte ska dyka med huvudet före. Det är lite för grunt för det men man kan ta sats, springa och göra ett stort längdhopp ut i vattnet. Det går bra. Det vet jag. Jag vet det för det är mina gamla hoods där jag växte upp.

Utan att känna mig redo så tar jag sats och kastar mig i. Det är så jag har lärt mig, och när jag simmar funderar jag på om jag ska komma tillbaka och dra upp gäddan som jag vet står bakom stocken som ligger under vattnet, bredvid badplatsen bakom en liten udde, men jag låter den vara. Det kommer stå gädda där många år till. Jag vet det, för det är mina gamla hoods.