Här i Stockholmsområdet är det inte bara kallt utan det är också snöslask. Så där slafsigt och halt så att skorna släpper lite vid frånskjutet på varje steg. Jag tror ni vet. Jag tror också att ni vet att allt blir lite extra jobbigt då.
I början av ett sånt där grispass känner man sig alltså fet, trött, kletig och äcklig samtidigt som man springer och fryser i slafsigt snöslask. Men, nu är det så att även fast det känns så där dåligt innan och i början av passet så är medicinen mot att känna sig så där grisig och dålig just löpning. Det är liksom bara att ta sig igenom det för det känns ju så mycket bättre efteråt, och det är ju just det vi vet sen gammalt.
Det verkar också som psykvården nu rekommenderar träning och löpning till de som lider av lättare depressioner. Det är bra. Det gjorde man tidigare också. Typ på 40, 50 och 60-talet. Alltså innan antidepressiva medel gjorde intåg i dagens samhälle, för när de kom så slutade man att rekommendera motion och träning till de som led av lättare depressioner. Det fanns ju lite mer pengar att hämta i antidepressiva medel så då tog de över, men nu verkar det som att man ha hittat en medelväg med både mediciner och motion. I alla fall för de lite svårare fallen, och det är bra.
Mitt grispass blev 12 km löpning i snöslask och efter det mådde jag som en prins. Här behövs inga mediciner. Behövs bara träning. Bara löpning. Löpning.
