Jävla löpare

Sitter på fjället tillsammans med barnen. Vi har gått i några timmar och barnen har flera gånger frågat om det finns björn eller varg på fjället. De är lite nervösa för de vilda djuren. Är björnar farliga? Vad gör vi om det kommer en björn? Frågor som under vår vandring har ställts flera gånger.

Ladtjojaure en kväll i Juli
Foto: Privat

Utsikten över dalen är bedårande. Tältet är uppslaget och vattnet står på värmning. Det ryker och börjar lukta mat. Plötsligt knakar det till i buskarna samtidigt som jag kan ana en rörelse. Hinner tänka ”hoppas det inte är en björn”.

Ladtjojaure erbjuder här en magisk miljö
Foto: Privat

Att vara ute på fjället med barn kan ofta beskrivas med orden ”skräckblandad förtjusning”. Samtidigt som man vill att det ska vara tryggt vill man också ha lite äventyr. Det får så att säga inte vara för tryggt. Att träffa på en björn känns inte tryggt. Det vill jag inte. Dock finns det andra djur som skulle vara lite roligare att stöta på som till exempel fjällräv, ren eller kanske en älg. Den fantastiska naturupplevelsen skulle då bli ännu större.

Ladtjovaggedalen med Singitjåkka i bakgrunden
Foto: Privat

När det prasslade till i buskarna samtidigt som jag anade en rörelse blev spänningen påtaglig. Vad är det för ett djur? Och då. Då kommer det en jävla löpare!

Jag tränar, men jag tränar inte som förut

Jag lever. Ja, jag lever, men jag lever inte, som jag gjorde förut (Gessle). Ja, jag tränar, men jag tränar inte, som jag gjorde förut. Jag tar mig ut, ut och tränar. Inte för att jag vill, utan mest för att jag måste. Måste får ro.

Det är inte bara att sluta träna. Tvångstankarna finns där. Efter alla år av löpträning finns tvångstankarna där. Måste träna. Måste ut, ut och träna.

Jag springer varannan eller var tredje dag. Mest på nya vägar då jag springer vid vårt nya fritidshus utanför Mora. I skogen. På stigarna. I backarna. 6 km slakmota i 5-fart, vända, och 6 km nerför i 4:20-fart är mitt nya favoritpass. Det ger tunga lår. Jag lovar.

Vårt nya fritidshus utanför Mora

Planen är att någon gång i en inte alltför avlägsen framtid springa i fjällen. Sälen. Östfjället. Triangeln. Kalven runt. Planen är också att be min fru att skjutsa mig till Oxberg så att jag kan springa ett långpass till Mora där jag hoppas att min fru kan hämta upp mig i Moraparken.

För ett år sedan hade jag troligtvis redan gjort verklighet av min plan. Jag hade prioriterat mina träningspass och plikttroget genomfört dem, men idag lever jag inte som förut. Jag tränar, men jag tränar inte som förut, och därför är planen bara just en plan.