David Nilsson springer mycket och fort, och det är
kul. Själv springer jag inte lika mycket, och inte heller lika fort, och det är
inte lika kul. Misstänker här ett samband mellan att springa mycket
och fort, och att inte springa lika mycket och lika fort, och att ha kul.
Såg på David Nilssons Instagram att han för
någon vecka sedan sprang en landsvägsmil på 29:03 vilket är den bästa svenska landsvägsmiltiden
på över 10 år. Det blev så klart också PB med 18 sekunder vilket är en oerhört
stark prestation efter en vinter som för David Nilssons del tydligen präglats
av ömmande hälsenor (enligt Davids Nilssons Instagram), och jag hoppas verkligen
att vi får se mer av David Nilsson under säsongen 2018. Det vore kul.
Jag blir också extra glad över att just David Nilsson
lyckades få till ett sådant fantastiskt lopp då jag upplever att David Nilsson är
en väldigt rolig, ödmjuk och trevlig person. Nu känner jag inte David Nilsson
men han har tidigare varit med på någon klubbträning med Vallentuna FK
tillsammans med Lars Södergård när jag också tränade med dem, och där fick jag
ett väldigt positivt intryck av honom.
Jag kan också tycka att det finns en härligt positiv
relation mellan just Lars Södergård och David Nilsson. I alla fall om jag får döma
av vad jag ser på Instagram där de skojar friskt med varandra. Det är kul. Även
Fredrik Uhrbom verkar vara med på ett hörn. Det är också kul. I ärlighetens
namn så verkar de vara flera svenska elitlöpare som har riktigt kul
tillsammans. Det är så klart också kul.
Nu kanske det börjar bli lite tjatigt med ordet kul, men en
sak som inte är riktigt lika kul är att jag själv inte springer en landsvägsmil
på 29:03. Möjligtvis springer jag 5 km på 29:03, eller nja. Nu var jag kanske
lite elak mot mig själv. Lite fortare går det, men det går inte så fort så att
det är kul att skriva om. Därför gläder jag mig istället åt, och skriver om, David
Nilssons fantastiska resultat, och det tycker jag hela löparsverige ska göra.
För det är kul.
