Som att vinna New York City Marathon

Det verkar inte vara någon större skillnad på att springa i mål som segrare på New York City Marathon än att avsluta ett distanspass i Vallentuna en helt vanlig tisdagskväll i början av november. Det händer inte mycket. Man stänger av klockan. Noterar distans och fart, och sen går man och duschar.

När jag passerar 40-kilometersmarkeringen i ett maraton brukar jag få ny energi. Tröttheten släpper och de sista krafterna samlas ihop för att under de sista 200 metrarna ladda ur fullständigt. Jag gör det, andra gör det, och vinnaren av New York City Marathon gör det. Vi laddar ur och springer i mål fullständigt utmattade. Det förenar oss motionärer med eliten.

Jag springer New York City Marathon 2010

En annan sak som förenar oss motionärer med eliten är att det efter målgång på ett lopp inte händer särskilt mycket. Mindre stadslopp, Stockholm Marathon eller New York City Marathon. Det spelar ingen roll. När segraren har sprungit i mål så står segraren bara där. Möjligtvis att segraren får en blomma, men annars händer det ingenting.

Ingen som kommer fram och pratar. Ingen som kramar. Ingen som dunkar i ryggen. Ingen som hissar segraren upp i luften. Nä, segraren lämnas ganska snabbt åt sitt öde, och där brukar segraren få stå och frysa lite och titta sig om kring. Helt ensam och undrande: ”Vad ska jag göra nu?”.

När jag var klar med dagens distanspass stängde jag av klockan. Noterade 15 km i 5:12-fart, och sen gick jag och duscha. Det var ungefär som att vinna New York City Marathon.