lördag 31 augusti 2013

Jag känner mig dålig

Jag känner mig dålig. Jag känner mig dålig för att Kistaloppet inte alls gick som tänkt. De två första kilometrarna gick som tänkt. De gick på 7:50, men efter att ha klafsat fram i vatten och uppförsbackar under den tredje och fjärde kilometern kände jag att det inte skulle hålla. Jag började känna mig dålig.

Efter 4 kilometer kände jag att jag inte skulle ha en chans att hålla 4 min/km under den andra halvan av loppet. Jag vet inte varför jag är så dålig just nu, men 41:26 på Kistaloppet känns inte bra.

Jag känner mig dålig, men jag tänker inte ge upp. Jag tänker fortsätta med min satsning på att springa Hässelbyloppet på 37 minuter. Jag tror jag fixar det, bara kroppen kommer igång. Jag accepterar inte att jag är så här dålig.

Jag har full respekt för alla som kämpar för att springa milen på 41 minuter, och som tycker att det är en bra tid, men jag sprang milen på 38 minuter så sent som i maj, och då känns inte 41 minuter bra.

För att hitta något positivt i dagens lopp så var det 8 sekunder snabbare än Enhörna Challenge, som gick på bana under bästa tänkbara omständigheter, och då sprang jag dagens lopp under sämsta tänkbara omständigheter.

Det var också positivt att träffa alla bloggläsare. Jimmie, Fredrik (?), Patrik, Daniel (?) och Dick. Det var kul att träffa er, och jag vill passa på att gratulera Dick och Fredrik till sub40. Det var riktigt starkt med tanke på omständigheterna.

Jimmie, det kommer gå bättre på Sicklaloppet. Vi kanske ses där. Daniel (?), jag vet inte hur det gick för dig, men du frågade mig var de delade ut sub40 jackorna så jag antar att det gick bra.

Patrik. Jag är inte helt säker på att du läser, men när du sprang om mig på slutet orkade jag inte svara. Du var stark.

fredag 30 augusti 2013

Inför Kistaloppet

Jaha, då var det dags för lopp igen. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av Kistaloppet, men att springa hem jackan "sub40, enough said" känns lite optimistiskt, fast det är klart. Chansen finns alltid.

Det sägs att banan är flack och snabb, men det tycker jag är fel. Jag tycker att det är en ganska tung bana, eller rättare sagt, jag vet att det är en ganska tung bana, för jag har sprungit loppet två gånger tidigare.

Banprofilen nedan visar klart och tydligt en lång slakmota från 3.5 km till 7.5 km, och som avslutas med ett par riktiga backar vid 7.5 km och 8.5 km. Det är tungt att springa där.

Banprofil Kistaloppet
Den officiella banprofilen är också fel. Första kilometern innehåller en slakmota, och det syns inte alls i banprofilen. Som ett mått på banans svårighetsgrad kan jag säga att jag tidigare år har sprungit Hässelbyloppet 60-90 sekunder snabbare än Kistaloppet.

Att springa genom Kista Galleria är också lite lurigt. Det är en rolig idé, men lite lurigt. Luften är inte lika frisk och syrerik inne i gallerian som den är utomhus, och det är det som är lite lurigt. Är man inte försiktig och drar av lite på farten när man springer in i gallerian så kommer man ut på andra sidan med en syreskuld i kroppen. Att springa genom gallerian kanske kan jämföras med att springa i en liten uppförsbacke.

Kistaloppet är som alla andra lopp. Det finns några svårigheter, men inga konstigheter. Jag kommer att göra som vanligt. Jag kommer att springa så fort jag kan. Det brukar blir bra. Jag brukar känna mig nöjd med det.

onsdag 28 augusti 2013

Hälsoloppet 2013

- Är det långt kvar till start, frågar jag funktionären i startfållan. I normala fall vet jag exakt hur långt det är kvar till start, men inte idag, för idag har jag lämnat klockan i väskan.

Idag ska jag prova att springa ett lopp utan klocka. Det blir ett klocklöst lopp, men inte ett tidlöst lopp. Tiden är precis lika viktig som vanligt. Det ligger också i tiden att springa lopp.

Plötsligt smäller startskottet, och hela startfältet rusar iväg. Andreas har jag inte en chans att följa. Jag tror mig se att han lägger sig på en tredjeplats, som han senare håller hela vägen in i mål. Mer om det kanske man kan läsa om på hans blogg.

Själv springer jag mitt lopp, och efter en snabb öppning på ca 500 meter kommer en slakmota. Jag drar av på farten samtidigt som jag hör Gabriel, som senare persar och springer sub 40 över 10 km, heja på mig.

Jag springer förbi första kilometermarkeringen med en känsla av att det har gått fort. Jag ser några ryggar framför mig som jag springer ifatt, och om. Det är nerförsbacke, och det är lätt att springa. Det känns som att det går fort.

Efter 3.5 kilometer kommer ett par uppförsbackar som återigen kan beskrivas som slakmotor. Här går det tungt. Här går det inte lika fort. Jag får mjölksyra. Jag blir trött.

Det är ca 100 meter fram till nästa löpare, och jag vänder mig om för att se om någon bakom mig kan hjälpa till med farthållningen, men det är ingen där. Jag har sprungit ifrån dem. Jag får kämpa själv.

Jag tar mig uppför backarna, och kommer senare ut på den långa upploppsrakan. Jag försöker höja farten, och utan att ha en aning om vilken tid jag är på väg mot ger jag allt.

Långt där borta ser jag målet, där jag också ser en klocka som tickar framåt, men med svett i ögonen ser jag inte vad den visar. Visar den 18 eller 19 minuter?

När jag kommer närmare ser jag att klockan visar 19 minuter. Det gör mig lite loj, lite besviken, och utan att spurta springer jag över mållinjen på tiden 19:47, vilket är 30 sekunder sämre än mitt pers som jag satte i juni på en jämförbar stadsbana.

Så här i efterhand känns det ändå ganska bra. Träningen tar bra, och om en månad tror jag att jag är minst 30 sekunder snabbare, men nu ska jag ladda upp inför Kistaloppet på lördag.

söndag 25 augusti 2013

Vill inte veta

1995 sprang jag Lidingöloppet på 2:10:31. Vid den tiden bestod min löpträning av att tre gånger per vecka springa 20 km terränglöpning i progressiv fart. Drack gjorde jag efter passet. Åt gjorde jag någon gång efter passet. Det var inte så noga.

1995 visste jag ingenting om löpträning. Jag visste ingenting om energitillförsel eller vätsketillförsel. Jag saknade kunskap. Jag saknade kunskap om hur svårt det är att springa Lidingöloppet på 2:10:31.

På onsdag ska jag springa Hälsoloppet, 5 km, i Huddinge och jag har bestämt mig för att springa loppet utan klocka. Jag ska bara springa så fort jag kan hela tiden.

På onsdag kommer jag inte begränsas av tanken "Oj, 3:40 på första kilometern. Nu kommer jag bli trött. Nu måste jag sakta farten".

Utan klocka kommer jag inte veta hur fort jag springer. På onsdag ska jag släppa kontrollen. Jag ska bara springa så fort jag kan hela tiden. Vi får se hur det går.

Dagens pass blev en halvmara terränglöpning i 5:14-fart.

lördag 24 augusti 2013

Jag känner det

Jag känner det. Jag känner att alla backpass och terränglöpningar har gjort mig starkare. Jag känner det när jag tränar, och jag kände det under dagens terrängintervaller över 2.5 km.

I de sista backarna kände jag mig trött, men jag kände också att jag kunde trycka på. Jag kände att styrkan fanns i benen.

Nu ska jag den här styrkan hjälpa mig att bygga upp uthållighet i hög fart, och det tänker jag göra med träningstävlingar och långa intervaller på bana. Målet är 10 km landsväg i 3:48-fart.

Dagens pass blev 3*2.5 km terrängintervaller i 4:12-fart, 4:15-fart och 4:17-fart med 2:30 vila mellan varje intervall.

fredag 23 augusti 2013

Springa i hög fart länge

Det var tungt. Förvånansvärt tungt. Jag började med 6 kilometer i 4:41-fart, för att sedan avsluta med 6 kilometer i 4:24-fart.

De sista 6 kilometrarna var tunga. Så tunga att jag började fundera. Tränar jag rätt? Springer jag för mycket intervallpass, och för lite distanspass?

Min slutsats är att jag för tillfället inte orkar springa i hög fart länge. Det betyder att jag måste träna på att springa i hög fart länge.

Kommande vecka blir det ett distanspass, ett pass långa intervaller och två tävlingar. Det borde räcka för en vecka.

torsdag 22 augusti 2013

Jag är tvärtom

De flesta tränar mindre än vad de tror. De tror att de tränar 3 gånger per vecka, när de i själva verket bara tränar 1-2 gånger per vecka. Jag är tvärtom. Jag tror att jag tränar 3-4 gånger per vecka, men i själva verket tränar jag 4-5 gånger per vecka.

Det vanliga är att man tappar konditionen när man blir äldre, att man blir sämre och sämre med åren. För mig är det tvärt om. Jag har aldrig varit i så fysisk god form som nu.

Många har svårt att hitta tid till träning. De har svårt att komma igång. Svårt att komma ut. För mig är det tvärt om. Jag måste kämpa mot mina träningsimpulser. Idag är det vilodag, och det är svårt att inte träna.

onsdag 21 augusti 2013

Jag gör samma sak

Jag byter om. Sätter på mig klockan, träningskläder och skor. Dörren slår igen. Jag springer igen. Jag gör samma sak.

Jag springer backintervaller. Backe upp, och backe ner. 15 repetitioner i 4:05-fart. Fort upp, och långsamt ner. Jag gör samma sak.

Terränglöpning och backintervaller. Grundpass. Tunga pass. Pass som ger styrka. Pass jag har sprungit förr. Många gånger. Jag gör samma sak.

Senare, då ska jag nöta bana. På bana blir det först överfart, och sen tävlingsfart. Först 3:40-fart, och sen 3:45-fart, men först ska jag springa Hälsoloppet, och sen Kistaloppet. Lopp jag har sprungit förr. Jag gör samma sak.

Jag skriver en text. Kanske inte en text jag har skrivit för, men det är ändå samma sak.

söndag 18 augusti 2013

Terrängintervaller

När jag springer terrängintervaller tänker jag på Hässelbyloppet. I mina tankar springer jag Hässelbyloppet på 37 minuter.

När jag springer i uppförsbackarna ansamlas mjölksyran i låren. Samma mjölksyra jag kommer få när jag springer Hässelbyloppet. Samma känsla måste jag hantera när jag springer i uppförsbacken mot 8 km markeringen.

Mina terrängintervaller är lika långa som förra veckan, men jag springer dem snabbare, och med mindre vila. Jag kanske inte springer terrängintervallerna mycket snabbare, bara 3-4 sekunder per intervall, men det är tillräckligt.

Den fysiska förbättringen tillsammans med de mentala målbilderna ger självförtroende. Jag vet hur det kommer att kännas i den där backen upp mot 8 km markeringen, men jag vet också att jag kommer att vara förberedd.

Dagens pass blev 6 terrängintervaller över 930 meter i 4:05-fart, plus 5 km uppjogg och nerjogg.

fredag 16 augusti 2013

Jag är ärlig

Jag sitter framför datorn och fyller i anmälningsblanketten. Jag fyller i namn, klubb, födelseår och kontaktuppgifter. Jag uppger sanningsenliga uppgifter. Jag är ärlig.

Jag klickar på fortsätt. Fler uppgifter skall anges, bland annat vilken startgrupp jag vill starta i. Enligt förklaringen skall de som tidigare sprungit milen under 38 minuter anmäla sig i  tävlingsklass 1. Andra skall anmäla sig i tävlingsklass 2.

Jag uppger sanningsenliga uppgifter. Jag har inte sprungit milen under 38 minuter. Mitt personliga rekord är 38:50. Jag anmäler mig i tävlingsklass 2, även fast jag avser att springa Hässelbyloppet under 38 minuter.

Jag är ärlig, och jag hoppas att andra också är ärliga när de anger vilken startgrupp de vill starta i. Det blir så tråkigt annars.

Dagens träningspass blev 7.5 kilometer lätt distanslöpning i 5:02-fart.

onsdag 14 augusti 2013

Testpass och testlopp

Innan ett testlopp vill jag gärna springa ett testpass, till exempel ett intervallpass. Ett testpass som visar hur fort jag kan testa att springa ett testlopp. Några testpass inför dagens testlopp hade jag dock inte sprungit.

Dagens testlopp var Enhörna Challenge, 10 000 meter på bana, och sluttiden blev 41:34. Ja, sluttiden blev 41:34, och det är jag så klart inte nöjd med, men det har sina orsaker.

En av orsakerna är bla, bla, bla..... Nä, jag förklarar ingenting. Jag behöver inte det, för jag definieras inte av min miltid. Jag är inte min miltid.

Dagens lopp blev ett bra testlopp, därtill ett bra testpass, därtill ett bra träningpass, därtill en bra träningstävling. Dagens pass blev ett kanonpass. Tack Enhörna och Hasse för att ni anordnade det så fint.

tisdag 13 augusti 2013

I Hellners spår......

Billingen. Det ligger i Skövde. Det är ett område fullt med olika terrängspår, både för löpning, skidor, och MTB-cykling. Det är ett riktigt bra område för träning, och inte nog med det. Det är också Marcus Hellners hemmaplan.

Det var på Billingen Marcus Hellner började sin karriär. Det var där han byggde upp sin grund. Det var där han körde varv efter varv, mil efter mil, dag efter dag, sommar som vinter, år efter år.

I anslutning till spårcentralen har Marcus Hellner
förärats med en träskulptur.
Igår besökte jag Billingen, och tanken på att det var Marcus Hellners hemmaplan inspirerade. Det inspirerade väldigt mycket.

Av alla olika spår som fanns att välja mellan valde jag att springa den tuffa och utmanande "Lila milen". "Lila milen" (som bara är 9.4 kilometer) är ett kuperat och utmanande terrängspår som inte erbjuder några längre stunder av återhämtning. Efter 6-7 kilometer kommer det dessutom ett par extremt långa, branta och sega uppförsbackar. Uppförsbackar där jag kände att jag ville börja gå.

Det enda som fick mig att inte börja gå var tanken på att jag sprang i Marcus Hellners spår. Det var tanken på att Marcus Hellner troligtvis inte gick i de här backarna, och därför tänkte inte jag heller gå i de här backarna.

När jag efter 9.4 kilometer sprang igenom målportalen var benen riktigt trötta, men jag skarvade ändå på med ytterligare ca 600 meters löpning för att få ihop 10 kilometer. Undra om Marcus Hellner också gjorde så?

Billingen erbjuder riktigt bra träningsmöjligheter, och om ni har vägarna förbi, eller om ni befinner er i närheten, så är Billingen väl värd ett besök. Ni kommer inte ångra er, oavsett om ni är löpare, skidåkare eller MTB-cyklister.

Summerat blev mitt pass på Billingen 10 km kuperad terränglöpning i 4:57-fart.

lördag 10 augusti 2013

Alla dessa siffror

Det är mycket siffror. Överallt är det siffror. Det är längd på pass och tid på pass. Det är längder och tider på intervaller och fartökningar. Allt är siffror.

Idag sprang jag backintervaller. Det var uppjogg och nerjogg, stegringslopp, intervaller och joggvila. Allt innehöll en längd och en tid. Allt var och är siffror.

Siffror från ett träningspass registreras i klockan, och senare bokförs siffrorna på jogg. Siffror som jag undrar om jag någonsin kommer att titta på igen. Hur stor är sannolikheten för det?

Att ta siffror, och räkna ut nya siffror för sannolikheten att jag ska titta på siffror, som jag troligtvis aldrig kommer att titta på igen, har jag ingen lust att göra. Det känns lite meningslöst.

Hur stor är sannolikheten att jag någon gång i framtiden ska titta på siffrorna från dagens träningspass? Den frågan lämnar jag obesvarad.

fredag 9 augusti 2013

Stumma ben

Det är kul att springa fort, men det spelar ingen roll hur fort jag springer om jag springer åt fel håll. Det betyder att jag inte bara kan springa fort. Jag måste tänka också.

Idag tänkte jag springa intervaller, men där tänkte jag nog lite fel, tänkte jag, och när jag hade tänkt det tänkte jag att jag skulle springa ett progressivt distanspass i stället.

Det blev ett distanspass i terrängspår, men så värst progressivt blev det inte. Det orkade jag inte. Efter 5 kilometer kändes benen väldigt stumma.

Uppenbarligen var benen fortfarande stumma efter onsdagens terrängintervaller. Idag orkade jag inte mer än 12 kilometer i jämn 4:51-fart.

onsdag 7 augusti 2013

Terrängintervaller

Det är skönt att pressa på. Det är skönt att trycka på i uppförsbackarna utan att tänka på vad som skall komma sen, för det som kommer sen, det kommer sen, och det hanteras sen.

Idag sprang jag sex terrängintervaller över 930 meter i 4:10-fart med 2 min gå vila. De två första intervallerna var jobbiga. Jag pressade, flåsade och svettades. Jag fruktade vad som skulle komma sen, men sen gick det ganska bra.

Mina ben kändes lite stumma efter gårdagens distanspass, men jag kände mig också stark. Nu känner jag mig hoppfull. Nu känner jag att det ska bli riktigt kul att försöka springa Hässelbyloppet på 37 minuter.

tisdag 6 augusti 2013

Tänka blogginlägg

När jag kommer hem från ett träningspass har jag oftast ett blogginlägg klart. Blogginlägget finns inte nedskrivet, men i huvudet är det klart, och då brukar det gå ganska fort att skriva.

Under sommaruppehållet har jag slutat tänka blogginlägg. Efter dagens 14 km terränglöpning i 5:06-fart hade jag inget blogginlägg klart. Jag hade idéer till blogginlägg, men ingenting genomarbetat, ingenting klart.

Utöver att komma igång med löpningen måste jag också komma igång med att tänka blogginlägg. Det är inte så svårt. Jag har mina knep.

måndag 5 augusti 2013

Den långa vägen

Från Kebnekaises fjällstation upp till toppen kan man följa två leder. Den långa lite flackare Västra leden, eller den kortare och lite brantare Östra leden.

Den långa Västra leden innehåller inte lika många risker som den kortare Östra leden, men båda leder till toppen av Kebnekaise.

Kebnekaisemassivet
Igår började jag vandra den långa vägen. Vägen till toppen. Till toppformen. Det finns kortare genvägar. Vägar som innehåller fler risker, men där vill jag inte gå.

Min väg skall leda till Hässelbyloppet på 37 minuter. Det är en väg som fokuserar på backintervaller, långa intervaller och träningstävlingar, men innan jag börjar med det skall jag springa några kom-igång-pass.

I lördags sprang jag 5 km i 4:36-fart som jag i söndags följde upp med 10 km i 4:46-fart. Det blir ett par distanspass till, sen blir det intervaller. Troligtvis tusingar i terrängspår.