Premiärmilen borde skämmas

Premiärmilen borde skämmas då de inte delar ut prispengar till de bäst placerade löparna i huvudklasserna. Det är snålt och taffligt.

5000 kr till ettan, 3000 kr till tvåan och 2000 kr till trean hade räckt, och självklart ska män och kvinnor dela på lika mycket. Det hade gett totalt 20 000 kr i prispengar och det borde ett lopp, med flera tusen löpare som betalar flera hundra kronor var för att springa, ha råd med.

Ta Kungsholmen Runt, de delar ut prispengar. Österåkersmilen delar kanske inte ut prispengar, men de delar ut 5000 kr i bonus för den som slår banrekordet. Så ska det se ut. Det är generöst. Det är klass det. Fast egentligen tycker jag att arrangörerna borde stå med både prispengar och bonus för banrekord. Ibland även med startpremier till kända löpare.

Jag har faktiskt skrivit om den här saken förr, och i anslutning till de inlägget tyckte någon att det vara bra att inte dela ut prispengar för då fick arrangörsklubben behålla pengarna så att barn och ungdomsverksamheten i klubben kunde få det bättre. Ett annat argument mot prispengar var att det skulle komma utländska löpare och springa hem alla prispengar, och då skulle det alltså vara bättre att inte dela ut prispengar så att pengarna föll arrangörsklubben till godo.

Tycker båda argumenten är tveksamma. Jag menar, hockeyspelare, golfspelare och andra idrottare tjänar massvis av pengar på sin idrott utan att de får höra att "de tar barnens pengar”. Visst, jag förstår patos här, men logos borde säga att det är ett ganska billigt resonemang. Logos borde säga att man inte kan ställa två ekonomiska poster mot varandra utan att se helheten. Tycker det är basic budgetarbete. Det är faktiskt ganska synd att elitlöpare ska behöva höra att ”de tar barnens pengar” och den typen av respektlösa resonemang då de får lite uppskattning för bra prestationer.

Det är faktiskt pinsamt att se segraren på tex Sicklaloppet vinna en matkasse från den lokala ICA-butiken, eller som på Kvantumloppet vinna en takbox som det står ”Kexchoklad” på. Som 45-årig man kan jag inte tycka annat än att de bara delar ut skräp som priser, och det är väldigt synd.

Eller som min fru utbrast när jag kom hem med ytterligare en vattenflaska som jag hade fått på något lopp. Hon utbrast; ”- Inte en till!”.

Ett helvetesår

Löpmässigt har det varit ett helvetesår för mig. Inte för att jag på någotvis har varit skadad eller så, utan det har varit ett helvetesår då allt kring löpningen har varit så fruktansvärt oinspirerat.

På Jogg ser jag enkelt att jag det senaste året har sprungit ca 2000 kilometer, och jag kan lova er att varje kilometer har varit ångestfylld, motig och jobbig. Ett helvete har det varit och jag har så många gånger tänkt att jag ska lägga av med löpningen och börja träna något annat, men det har aldrig blivit så då jag inte kan hitta någon annan träningsform som lockar.

Jag har tänkt på allt. Styrketräning. Simning. Cykel. Ja, allt då jag till och med har tänkt på att börja dansa, dock utan att komma till skott. I alla fall inte mer än att Thobbe från Let´s dance lärde mig lite Pasodoble när han besökte barnens dansskola. Det var kul så jag har inte helt avskrivit den idéen ännu.

En mycket snygg 45-åring, men oinspirerad löpare, som
 tar igen sig efter ett långpass över 21.1 km i 5:30-fart.

Annars är det faktiskt inte bara varje kilometer som känns jobbig utan det är varje löpsteg. Det är till och med jobbigt att tänka på löpning då det bara framkallar ångest inför nästa pass. I ett år har de ångestfyllda tankarna funnits i mitt huvud. Ja, det krävs ju inte ett geni för att inse att jag borde göra något annat än att träna löpning.

Jag har sprungit maror över hela världen. Jag har sprungit i olika världsdelar och i alla större städer. Jag har orienterat i fjällen och upplevt soluppgångar från fjälltoppar och allt annat man kan tänka sig att uppleva som löpare, men det räcker inte som inspirationskälla då jag känner att jag redan gjort och upplevt det mesta. Det jag gör är bara en repris på något gammalt, och det duger inte som inspiration.

Det enda som får mig att fortsätta är att jag som nybliven 45-åring fortfarande är förhållandevis ung och vital i kroppen, och det tror jag är löpningen förtjänst. Jag är frisk och kry. Jag är stark och har en god psykisk hälsa och det är det bästa min familj kan få av mig. Därför fortsätter jag. Den goda fysiska hälsan är det enda som driver min träning framåt. Det finns inga tidsmål, mängdmål eller andra utmaningar. Mitt enda mål är att bibehålla en god fysisk hälsa.

Är innehållet i en blogg viktigt?

Bland alla frågor som ställdes till mig i anslutning till förra inlägget så har Gunnar Duréns fråga ”Är innehållet i en blogg viktigt?” tagit upp en del tid för mig.

Jag har funderat på den frågan och jag tror att alla skulle svara ”Självklart är innehållet viktigt” vilket jag också gör, men jag gör det med ett stort MEN, och detta ”men” handlar om att jag också tror att ämnet (här löpning) inte behöver vara viktigast utan jag tror att det ofta är viktigare hur bloggaren väljer att skriva om ämnet.

Här hamnar vi alltså i en fråga kring vad och hur, där vad du skriver om i många falla är mindre viktigt än hur du väljer att skriva om det. Som bloggare om löpning bör du så klart hålla inläggen till löpning även om det i längden blir ganska enformigt och smalt. För att undvika det enformiga och smala blir det alltså med tiden oftare viktigare hur du väljer att skriva om löpning. Annars överlever inte bloggen.

Att skriva ett inlägg i månaden på Spring/LFA som Gunnar Durén gör tycker jag är för sällan då besöksstatistiken på bloggen blir för dålig. Att väga upp ett inlägg per månad med ytterligare ett par inlägg per månad med andra ämnen och funderingar med fina och välformulerade texter (där hur bloggaren skriver är väldigt viktigt) är viktigare än att inte skriva alls. Det ökar också på besöksstatistiken och gör hemsidan mer attraktiv för annonsörer.

Annars tog mitt förra inlägg i ämnet skruv värre (om det är någon som har råkat missa det) då Gunnar Durén kände sig utpekat och gick i försvar. Det kan jag förstå då han med sitt inträde i kommentarsfältet fick stå med hundhuvudet för vad många andra bloggare också gör, men det var inte orätt. Gunnars kompisar kom också till undsättning då de bland annat tog mitt inlägg, omformulerade texten, och skrev en ny text på sin egen blogg som de sedan kritiserade. Sånt tycker jag är fel då de borde ha kritiserat mitt inlägg direkt istället för att omformulera inlägget först. Detta då jag inte kan stå till svars för vad Gunnars kompisar skriver. Jag står bara till svars för vad jag skriver. Fast det är klart. Det kanske blir lättare att kritisera om man omformulerar inlägget först, men de eländet orkar jag inte ens besvara.

Och du Gunnar. Om du är intresserad av det riktiga svaret på frågan om innehållet i en blogg är viktigt så tycker jag att du ska läsa mitt svar här. Inte ett svar som dina kompisar först omformulerar och sedan påstår att jag ha sagt.

Bloggare som inte bloggar, och skor som inte är skor

I anslutning till mitt tidigare inlägg "Väntad konkurs av förlaget som ger ut tidningen Spring" kom kommentarerna på Jogg.se (där inlägget också publicerades i sin helhet) att handla om hur bra bloggarna på Spring och Runners World egentligen hanterar sina bloggar.

Kontentan av kommentarerna blev i slutändan att vissa bloggare hanterar sina bloggar bra, som tex ASICS-utmanarna på Runners World, men att andra bloggare inte hanterar sina bloggar lika bra, till exempel Gunnar Syrén som uppdaterar sin blogg på Spring typ en gång per månad.

Jag måste bara här säga att det är så fruktansvärt dåligt att skriva ett blogginlägg en gång per månad och att det är under all kritik. Frågan; "Vad är det för mening med att anlita en bloggare som inte bloggar?" måste här ställas, och att till exempel BG Nilensjö på tidningen Spring självklart måste ställa krav på prestation på sina bloggare. Annars bidrar bloggarna bara till att tidningen Spring går i konkurs, vilket också har skett. Det är så pinsamt dåligt!

Nu är det dock så att Runners World har anlitat nya bloggare som de kallar "Team New Balance bloggare", och här går allt igen. Två av bloggarna har mäktat med ett (1) inlägg, och det för tre veckor sedan. Inget mer. En av New Balance bloggarna har mäktat med två (2) inlägg. Det senaste skrevs för två veckor sedan. Det är bara så dåligt.

Vi får hoppas att New Balance skor är bättre än de där bloggarna för om skorna är lika dåliga som bloggarna så är skorna inget att ha. Att anlita bloggare som inte bloggar är så klart meningslöst, och kanske kan jämföras med att köpa skor som inte är skor. Man tappar här liksom poängen med bloggar och skor.

Fast vad då? Allt är väl egentligen som vanligt. Bloggarna lanseras med trummor och trumpeter, pompa och ståt, men efter ett eller ett par inlägg försvinner de. De mäktar inte med. De kan inte. De är bara helt värdelösa.

Parasit-Tränare

Vet inte riktigt vad som är så svårt att förstå, men om jag inte har bett om hjälp så vill jag nog inte ha någon hjälp heller, och om du hjälper någon som inte vill ha hjälp så är risken också oerhört stor att du bara blir en irriterande belastning som är i vägen istället för att vara till någon hjälp.

Vet inte hur det är hemma hos er, men här i Vallentuna har de på vårt lokala gym lagt sig till med ofoget där man måste förboka tid med en PT bara för att gå in och titta på lokalerna. Och inte nog med det, utan jag måste också träna tillsammans med en PT första gången jag tränar. Detta även fast jag uttryckligen inte vill ha en PT.

Personliga Tränare verkar leva på andra utan andras tillåtelse. Precis som en parasit. PT kanske står för Parasit-Tränare. De är som en sån där svamp som växer på ett träd. Eller som en sugfisk. Fast sugfisken gör ändå värddjuret en tjänst, och det gör inte en Parasit-Tränare.

Nä, jag har annat och göra än att lägga energi på parasiter som vill hjälpa mig med saker som jag inte vill ha hjälp med.

Gysing och Skoog är bäst

Gysing och Skoog är bäst. Ingen protest. I alla fall om man får tro mina läsare då Gysing och Skoog var de som fick flest positiva omdömen i inlägget där jag frågade vem som är den bästa Runner's World skribenten.

Fast ska jag vara helt ärlig så verkade de flesta föredra Spring framför Runner's World vilket jag anser är helt obegripligt då jag upplevde Spring som ett slarvigt hopkok av diverse amatörer. Inte konstigt att tidningen gick i konkurs för ett par dagar sedan. Titta bara på hemsidan LFA. Den går ju inte ens att läsa. Jag blir helt yr i huvudet av alla bloggar, reportage, poddar och reklam som ligger huller om buller.

Att det daltades så mycket med Spring (även efter konkursen så daltas det) tror jag mer har att göra med att branschen är liten och att alla känner alla vilket leder till att den sunda kritiken avtar, och det är lite synd att ingen vågar kritisera. Sist det var någon som kritiserade någonting var när Claes Åkeson kritiserade löpargymnasiet. Ja, och ni kan själva fundera på vilken tidning han skriver i.

Kritiken mot löpargymnasiet var typ 2009, och sen dess har det inte hänt någonting. Allt bara ältas på samma sätt hela tiden. Ska jag ha en keps på maran? Jag har lite ont på smalbenen ca 10 cm ovanför den inre fotknölen, vad kan det vara? Vad är det för skillnad på jogging och löpning? Barfotaskor, är det bra?

I den här gråtrista löparbranchen så sticker ändå Gysing och Skoog ut. Ja, var och en på sitt sätt. Gysing med sina fantastiska poetiska skildringar av diverse lopp, och Skoog med sin nästan lite barnsligt roliga attityd till livet och alla.

Gysing och Skoog är två skribenter på Runner's World som förnyar och inspirerar, och av alla som försöker skildra löpning i allmänhet och löpträning i synnerhet så är Gysing och Skoog de bästa skribenterna.

Väntad konkurs av förlaget som ger ut tidningen Spring

Och så kom det då. Konkursbeskedet från förlaget Mediavänner som bland annat ger ut tidningen Spring. Det var väntat. I alla fall för mig då jag tycker att tidningen andades amatörmässighet lång väg.

Klart att det är synd med en konkurs då löparvärlden behöver två konkurrerande tidningar för ökad kvalitet, och vi kanske kan hoppas på att tidningen Spring överlever på annat sätt, men jag anser inte att tidningen Spring håller måttet i sin nuvarande form och ser en konkurs som helt naturlig då de få artiklar jag läst kändes gamla redan innan jag läst dem. Tidningen saknade också nyskapande, och hemsidan var bland det rörigaste jag sett vilket jag också tidigare har skrivit om. Bland annat i det här inlägget.

Det spelar ingen roll att en massa poppisbloggare runt om i landet tyckte att tidningen Spring var det bästa som hänt på länge. De där poppisbloggarna försökte nog bara fjäska till sig lite utrymme i tidningen.

Tror nog också att tidningen Springs popularitet mer handlade om att många hade tröttnat på Runner's World, än att tidningen Spring var bra, och vilket alternativ som helst dög som substitut. Hur dåligt alternativet än var.

Det ska bli intressant och se hur de där poppisbloggarna som har talat sig så varma om tidningen Spring, samtidigt som det har talat illa om Runner's World, nu hanterar den här situationen. Kommer de börja fjäska för Runner's World igen? Jag tror det. De har ju inget val för nu finns det inget annat alternativ då de vill få ut sina texter.