lördag 28 maj 2016

Bra med SOK´s tuffa OS-kvaltider

Det tuffa OS-kvaltiderna som den Svenska Olympiska Kommittén, SOK, har definierat för att svenska löpare ska kvalificera sig till OS är bra. Detta trotts massiv kritik från svenska elitlöpare, motionärer, tränare och journalister. Kan här passa på att nämna att senast ut i raden av kritiker är Ulf Friberg i en intervju av Claes Åkeson i senaste numret av Runners World.

I Claes Åkesons intervju delar jag i mångt och mycket Ulf Fribergs synpunkter, men jag tror inte att de tuffa OS-kvaltiderna medför att de svenska löparna förlorar tron på sin dröm, eller att publiken skulle tappa intresset för löpning. I alla fall inte i det långa perspektivet.

Claes Åkeson intervjuvar Ulf Friberg i
senaste numret av Runners World
Kortsiktigt kan det säkert finnas en 2:19 löpare på maraton som hoppades på en OS-plats som nu måste stanna hemma då OS-kvaltiden för maraton är satt till 2:12. I det korta perspektivet förstår jag det, men jag tror att alla svenska maratonlöpare som springer på just 2:19 (och det är ett antal) har haft fel målsättning från början. Målsättningen var alltså från början att springa på just 2:19 och då blir det så. 2:19 är så klart roligt att ha på meritlistan men det är inte värt en OS-plats. För att springa OS måste man alltså springa lite snabbare, och jag tycker inte att det finns så många maratonlöpare i Sverige som har rätt målsättning för att springa OS-maran. Det är nog bara Ekvall och Musse som har det.

Ser vi det i det långa perspektivet fram till nästa OS så tvingar alltså SOK´s tuffare kvaltider framtida löpare att höja sin målsättning och sätta rätt målsättning, en målsättning som alltså är lite högre, och det tror jag är bra för svensk löpning.

Lite samma resonemang kan användas för övriga löpgrenar som till exempel 5000 meter och 10 000 meter där SOK´s kvaltider är satta till 13:20 respektive 27:40. Dessa kvaltider matchar så klart inte många svenska elitlöpares målsättningar att springa 5000 meter under 14 minuter och 10 000 meter under 30 minuter. Här måste alltså svenska elitlöpare höja sin målsättning om de vill springa OS. Det är tydligt.

Tuffa OS-kvaltider tillsammans med rejäla prispengar på stora lopp tror jag kan lyfta svensk löpning. Som exempel kan vi ta Stockholm Marathon nästa helg. Om en svensk löpare slår svensk rekord på maraton nästa helg och samtidigt kvalificerar sig till OS så är inte jag främmande för att arrangörerna ska betala ut prispengar i storleksordningen 1 000 000 kronor, men jag tycker inte att arrangörerna ska betala ut det till den löparen som kvalificerar sig till OS och som springer på 2:19.

onsdag 18 maj 2016

Spring 2:0 utan riktig koll

Jaha, då var det dags. Tidningen Spring ska återuppstå i ny skepnad och den här gången ska tidningen bli en medlemstidning, och för medlemsavgiften på 349 kr/år ska 6 nummer av tidningen Spring delas ut till medlemmarna sett över ett år.

Ja, och ska jag vara ärlig (vilket man ska) så har jag inte sett den ekonomiska kalkylen ännu men jag tvivlar ändå starkt på hur det här ska gå ihop då jag redan i det här tidiga skedet tycker mig se flera misstag begås.

För att ta min kritik från början så kan vi titta på nedanstående tre punkter som är kopierade från tidningen Springs hemsida och som beskriver lite av den nya tidningen och idéerna bakom. Den nya tidningen ska alltså ha:

  • Helt nytt mindre format, fler sidor och mer läsvänlig
  • Mer läsning, fler långa reportage, mer initierad.
  • Bara medlemstidning, kommer inte att säljas i butik.

Om vi tittar på den översta punkten så tror jag inte att de säljer så mycket fler tidningar bara för att de stuvar om i formatet då det inte var formatet som stjälpte tidningen från början, och ”mer initierad” i punkt nummer två innebär nog att tidning ska bli ännu lite mer ”nördig” vilket då ska ses i relation till att tidningen redan från början inriktar sig till de lite mer inbitna löparna.

De två första punkterna begränsar alltså tidningen till de redan nu nördiga löparna och det tillsammans med den sista punkten som på ett snyggt sätt eliminerar alla försäljning i butik vilket tillsammans med de övriga två punkterna lämnar tidningen med en marknadsandel på gissningsvis ett par tusen personer, och det tror jag inte är hållbart.

Det ska bli kul att följa den här historien då den onekligen kryddar tillvaron, men det känns lite som den där motionärslöparen som sprang 5 km på 25 minuter och trodde att hon kunde träna upp sig och springa 5 km på 18 minuter på ett års tid. Det är ett beundransvärt initiativ, men känns liksom inte som att de har riktig koll.

söndag 15 maj 2016

Första SM-Guldet till familjen

Jag vill bara passa på att skryta lite genom att säga att förra helgen vann min 10-åriga dotter sitt första SM-Guld. Ja, hon vann ett riktigt SM-Guld, och det skedde inte på Kungsholmen runt som man kanske kan tro då jag är löpare, utan det skedde i Norrköping under Disco-SM där hon tävlade med sin discogrupp Dynamite. Om ni är nyfikna på hur det såg ut när min dotter och Dynamite vann SM-Guld så lägger jag nedan ut klippet på finaldansen.

Discogruppen Dynamite vinner här
SM-Guld 2016 i B-klass, Barn
(tryck storskärm så syns det bäst).
Annars tränar jag på i maklig fart med min löpning. För ett par veckor sedan lyckades jag skrapa ihop ca 60 kilometer, men sedan följde tre dagar i Norrköping på Disco-SM förra helgen, och denna helg har jag varit uppe i vår stuga i Dalarna och vårstädat samt fiskat Harr och Öring med fluga i älven. De här aktiviteterna har så klart påverkat träningen så de två senaste veckorna har inte gett mer än ca 30 kilometer löpning, men vadå. Aldrig att jag hade bytt ut mina upplevelser de två senaste veckorna mot tex 6 mils löpning.

onsdag 20 april 2016

Premiärmilen borde skämmas

Premiärmilen borde skämmas då de inte delar ut prispengar till de bäst placerade löparna i huvudklasserna. Det är snålt och taffligt.

5000 kr till ettan, 3000 kr till tvåan och 2000 kr till trean hade räckt, och självklart ska män och kvinnor dela på lika mycket. Det hade gett totalt 20 000 kr i prispengar och det borde ett lopp, med flera tusen löpare som betalar flera hundra kronor var för att springa, ha råd med.

Ta Kungsholmen Runt, de delar ut prispengar. Österåkersmilen delar kanske inte ut prispengar, men de delar ut 5000 kr i bonus för den som slår banrekordet. Så ska det se ut. Det är generöst. Det är klass det. Fast egentligen tycker jag att arrangörerna borde stå med både prispengar och bonus för banrekord. Ibland även med startpremier till kända löpare.

Jag har faktiskt skrivit om den här saken förr, och i anslutning till de inlägget tyckte någon att det vara bra att inte dela ut prispengar för då fick arrangörsklubben behålla pengarna så att barn och ungdomsverksamheten i klubben kunde få det bättre. Ett annat argument mot prispengar var att det skulle komma utländska löpare och springa hem alla prispengar, och då skulle det alltså vara bättre att inte dela ut prispengar så att pengarna föll arrangörsklubben till godo.

Tycker båda argumenten är tveksamma. Jag menar, hockeyspelare, golfspelare och andra idrottare tjänar massvis av pengar på sin idrott utan att de får höra att "de tar barnens pengar”. Visst, jag förstår patos här, men logos borde säga att det är ett ganska billigt resonemang. Logos borde säga att man inte kan ställa två ekonomiska poster mot varandra utan att se helheten. Tycker det är basic budgetarbete. Det är faktiskt ganska synd att elitlöpare ska behöva höra att ”de tar barnens pengar” och den typen av respektlösa resonemang då de får lite uppskattning för bra prestationer.

Det är faktiskt pinsamt att se segraren på tex Sicklaloppet vinna en matkasse från den lokala ICA-butiken, eller som på Kvantumloppet vinna en takbox som det står ”Kexchoklad” på. Som 45-årig man kan jag inte tycka annat än att de bara delar ut skräp som priser, och det är väldigt synd.

Eller som min fru utbrast när jag kom hem med ytterligare en vattenflaska som jag hade fått på något lopp. Hon utbrast; ”- Inte en till!”.

måndag 11 april 2016

Ett helvetesår

Löpmässigt har det varit ett helvetesår för mig. Inte för att jag på någotvis har varit skadad eller så, utan det har varit ett helvetesår då allt kring löpningen har varit så fruktansvärt oinspirerat.

På Jogg ser jag enkelt att jag det senaste året har sprungit ca 2000 kilometer, och jag kan lova er att varje kilometer har varit ångestfylld, motig och jobbig. Ett helvete har det varit och jag har så många gånger tänkt att jag ska lägga av med löpningen och börja träna något annat, men det har aldrig blivit så då jag inte kan hitta någon annan träningsform som lockar.

Jag har tänkt på allt. Styrketräning. Simning. Cykel. Ja, allt då jag till och med har tänkt på att börja dansa, dock utan att komma till skott. I alla fall inte mer än att Thobbe från Let´s dance lärde mig lite Pasodoble när han besökte barnens dansskola. Det var kul så jag har inte helt avskrivit den idéen ännu.
En mycket snygg 45-åring, men oinspirerad löpare, som
 tar igen sig efter ett långpass över 21.1 km i 5:30-fart.
Annars är det faktiskt inte bara varje kilometer som känns jobbig utan det är varje löpsteg. Det är till och med jobbigt att tänka på löpning då det bara framkallar ångest inför nästa pass. I ett år har de ångestfyllda tankarna funnits i mitt huvud. Ja, det krävs ju inte ett geni för att inse att jag borde göra något annat än att träna löpning.

Jag har sprungit maror över hela världen. Jag har sprungit i olika världsdelar och i alla större städer. Jag har orienterat i fjällen och upplevt soluppgångar från fjälltoppar och allt annat man kan tänka sig att uppleva som löpare, men det räcker inte som inspirationskälla då jag känner att jag redan gjort och upplevt det mesta. Det jag gör är bara en repris på något gammalt, och det duger inte som inspiration.

Det enda som får mig att fortsätta är att jag som nybliven 45-åring fortfarande är förhållandevis ung och vital i kroppen, och det tror jag är löpningen förtjänst. Jag är frisk och kry. Jag är stark och har en god psykisk hälsa och det är det bästa min familj kan få av mig. Därför fortsätter jag. Den goda fysiska hälsan är det enda som driver min träning framåt. Det finns inga tidsmål, mängdmål eller andra utmaningar. Mitt enda mål är att bibehålla en god fysisk hälsa.

tisdag 5 april 2016

Är innehållet i en blogg viktigt?

Bland alla frågor som ställdes till mig i anslutning till förra inlägget så har Gunnar Duréns fråga ”Är innehållet i en blogg viktigt?” tagit upp en del tid för mig.

Jag har funderat på den frågan och jag tror att alla skulle svara ”Självklart är innehållet viktigt” vilket jag också gör, men jag gör det med ett stort MEN, och detta ”men” handlar om att jag också tror att ämnet (här löpning) inte behöver vara viktigast utan jag tror att det ofta är viktigare hur bloggaren väljer att skriva om ämnet.

Här hamnar vi alltså i en fråga kring vad och hur, där vad du skriver om i många falla är mindre viktigt än hur du väljer att skriva om det. Som bloggare om löpning bör du så klart hålla inläggen till löpning även om det i längden blir ganska enformigt och smalt. För att undvika det enformiga och smala blir det alltså med tiden oftare viktigare hur du väljer att skriva om löpning. Annars överlever inte bloggen.

Att skriva ett inlägg i månaden på Spring/LFA som Gunnar Durén gör tycker jag är för sällan då besöksstatistiken på bloggen blir för dålig. Att väga upp ett inlägg per månad med ytterligare ett par inlägg per månad med andra ämnen och funderingar med fina och välformulerade texter (där hur bloggaren skriver är väldigt viktigt) är viktigare än att inte skriva alls. Det ökar också på besöksstatistiken och gör hemsidan mer attraktiv för annonsörer.

Annars tog mitt förra inlägg i ämnet skruv värre (om det är någon som har råkat missa det) då Gunnar Durén kände sig utpekat och gick i försvar. Det kan jag förstå då han med sitt inträde i kommentarsfältet fick stå med hundhuvudet för vad många andra bloggare också gör, men det var inte orätt. Gunnars kompisar kom också till undsättning då de bland annat tog mitt inlägg, omformulerade texten, och skrev en ny text på sin egen blogg som de sedan kritiserade. Sånt tycker jag är fel då de borde ha kritiserat mitt inlägg direkt istället för att omformulera inlägget först. Detta då jag inte kan stå till svars för vad Gunnars kompisar skriver. Jag står bara till svars för vad jag skriver. Fast det är klart. Det kanske blir lättare att kritisera om man omformulerar inlägget först, men de eländet orkar jag inte ens besvara.

Och du Gunnar. Om du är intresserad av det riktiga svaret på frågan om innehållet i en blogg är viktigt så tycker jag att du ska läsa mitt svar här. Inte ett svar som dina kompisar först omformulerar och sedan påstår att jag ha sagt.

lördag 2 april 2016

Bloggare som inte bloggar, och skor som inte är skor

I anslutning till mitt tidigare inlägg "Väntad konkurs av förlaget som ger ut tidningen Spring" kom kommentarerna på Jogg.se (där inlägget också publicerades i sin helhet) att handla om hur bra bloggarna på Spring och Runners World egentligen hanterar sina bloggar.

Kontentan av kommentarerna blev i slutändan att vissa bloggare hanterar sina bloggar bra, som tex ASICS-utmanarna på Runners World, men att andra bloggare inte hanterar sina bloggar lika bra, till exempel Gunnar Syrén som uppdaterar sin blogg på Spring typ en gång per månad.

Jag måste bara här säga att det är så fruktansvärt dåligt att skriva ett blogginlägg en gång per månad och att det är under all kritik. Frågan; "Vad är det för mening med att anlita en bloggare som inte bloggar?" måste här ställas, och att till exempel BG Nilensjö på tidningen Spring självklart måste ställa krav på prestation på sina bloggare. Annars bidrar bloggarna bara till att tidningen Spring går i konkurs, vilket också har skett. Det är så pinsamt dåligt!

Nu är det dock så att Runners World har anlitat nya bloggare som de kallar "Team New Balance bloggare", och här går allt igen. Två av bloggarna har mäktat med ett (1) inlägg, och det för tre veckor sedan. Inget mer. En av New Balance bloggarna har mäktat med två (2) inlägg. Det senaste skrevs för två veckor sedan. Det är bara så dåligt.

Vi får hoppas att New Balance skor är bättre än de där bloggarna för om skorna är lika dåliga som bloggarna så är skorna inget att ha. Att anlita bloggare som inte bloggar är så klart meningslöst, och kanske kan jämföras med att köpa skor som inte är skor. Man tappar här liksom poängen med bloggar och skor.

Fast vad då? Allt är väl egentligen som vanligt. Bloggarna lanseras med trummor och trumpeter, pompa och ståt, men efter ett eller ett par inlägg försvinner de. De mäktar inte med. De kan inte. De är bara helt värdelösa.