Ljuger du på bloggen?

Ljuger du på bloggen? Det är en samvetsfråga, men vem skulle svara ”Ja” på den frågan? Mitt svar är att jag ljuger minimalt på bloggen. Jag ljuger så lite jag kan. Jag skulle ljuga om jag säger att jag aldrig ljuger.

Att aldrig ljuga blir lite som i den där filmen ”Liar liar” med Jim Carrey i huvudrollen. Det skulle inte fungera. Dock tror jag att jag mest ljuger genom att inte berätta allt. Jag berättar så att säga inte hela sanningen. Vissa delar väljer jag att undanhålla.

Jag tror också att jag ibland ljuger genom att överdriva känslor. Jag kanske skriver att det kändes väldigt jobbigt när det i själva verket bara kändes lite jobbigt. Jag kanske också skriver att det kändes väldigt lätt när det i själva verket bara kändes ganska lätt.

Jag tror att de där smålögnerna mer handlar om att förtydliga kontraster i en annars ganska grå tillvaro. En tillvaro där ytterligheterna är vitt och svart, och färgpaletten där emellan består av olika nyanser av grått.

I ett försök att sätta lite färg på tillvaron kan de där små lögnerna ge lite större och färggrannare kontraster som också gör det hela lite mer begripligt för läsaren. Ja, så kanske det är.

Annars blev det 15 kilometer i 5:04-fart idag, och för att inte avsluta med en lögn så kändes det ganska grått.

När jag trivs som bäst

När jag trivs som bäst är det någon minusgrad och sol. Det är gnistrande vit snö och solglasögon. Det är två lager med kläder på överkroppen, en långärmad underställströja och en löparjacka. På benen räcker det med ett par långa tights.

När jag trivs som bäst springer jag på en enslig skogsväg. Gärna förbi en bondgård med hästar som betar i hagarna. Det kan också vara skog. Det spelar inte så stor roll.

När jag trivs som bäst vill jag lyssna in omgivningen. Gärna lyssna på tystnaden. Om något bryter tystnaden vill jag att de ska vara ett naturligt ljud som fågelkvitter, häst som gnäggar eller kor som råmar.

När jag trivs som bäst är det någon minusgrad och sol. Det är gnistrande vit snö och solglasögon. Det är natur. Det är tyst. Det är löpning.

Idag trivdes jag som bäst. Idag sprang jag 15 kilometer i 5:07-fart.

Fredagen den 13:e, dödens dag

Idag är det fredagen den 13:e. En dag av otur, en dag med brutna ben, en dag med utslagna tänder. Otursdagen, och i värsta fall dödens dag.

Fredagen den 13:e. En dag som kan sluta med döden. En hemsk tanke, och man kan lätt bli lite orolig. Min dag är ännu inte slut, och jag lever fortfarande, men min dag började med att jag vaknade i min varma säng strax innan klockan ringde. Jag kände mig utvilad. Jag hade sovit väldigt gott.

Efter att ha satt på mig kläder gick jag ner och åt frukost tillsammans med min underbara familj, och när barnen skulle gå till skolan fick jag en puss på kinden som jag blev alldeles varm av. En underbar känsla. En underbar start på dagen.

När jag senare var på väg till jobbet och skulle passera tunnelbanespärrarna var det många som ville gå igenom, det blev trångt, och då släppte vi snällt och vänligt igenom varandra samtidigt som vi utbytte vänliga blickar och små leenden.

I tunnelbanevagnen satt jag senare bekvämt i värmen tillsammans med mina medpassagerare varav många umgicks med vänner och bekanta på olika sociala forum. Någon log för sig själv, samtidigt som andra mest såg nöjda ut. I tunnelbanan fanns det också några som pratade och skrattade. Skratt som spred glädje.

På jobbet har allt gått jättebra och som jag uppfattade det så kände sig de flesta väldigt nöjda med arbetsdagen när vi på eftermiddagen tog helg. Innan jag åkte hem till min fantastiska familj så passade jag också på att springa 15 km i 5:04-fart. Ett alldeles underbart pass ute på Djurgården.

Nu har jag kommit hem och fått ett par kramar av mina fantastiska barn. Jag lever fortfarande, och jag ser med glädje fram mot att få avsluta kvällen framför TV:n tillsammans med min underbara familj.

Min dag har varit fantastisk. Ingen otur alls. Ingen död heller. Hur har din fredag den 13:e varit?

Ofokuserat

Det är ofokuserat. Det är 6 mil/vecka men det är ofokuserat. Jag glömmer. Jag glömmer att ladda klockan. Jag får springa utan klocka och uppskatta tid.

Jag är ofokuserad. Jag glömmer inte bara att ladda klockan. Jag glömmer också att registrera träningspass på Jogg. När jag är fokuserad glömmer jag aldrig att ladda klockan, och jag glömmer aldrig att registrera ett träningspass på Jogg.

Jag är ofokuserad. Idag tog det en timme innan jag lyckades komma utanför dörren. En timme av ångest inför passet. En timme med tankar kring hur kallt, blött och trist det skulle bli där ute, men då. Då när jag började. Då kändes det helt plötsligt inte så jobbigt längre.

Då var ångesten borta. Stegen kändes lätta. Jag studsade fram med lätta steg. Tänkte att det måste vara något fel. Jag ska ha ångest. Jag ska vara ofokuserad. Jag ska tycka det här är tråkigt. Inte kan jag springa här med fjäderlätta steg. Jag måste vara sjuk.

Men inte var jag sjuk. Jag studsade fram i ett progressivt pass som kan summeras med 15 kilometer i 4:58-fart. Det var inte illa för mig som är ofokuserad. För mig som glömmer. För mig som snart kanske glömmer skorna. Skor som jag senare hittar i kylen, eller i diskmaskinen. Om jag ens hittar dem. De kan ligga var som helt. Jag är ofokuserad.

Jag väljer det svåra valet

Ligger på soffan. Det enkla valet är att ligga kvar. Ligga kvar och titta på TV. Jag väljer inte det. Jag väljer det svåra valet. Jag väljer att ta på mig träningskläder. Jag väljer att gå ut och springa.

Om jag viker av åt höger vid korsningen blir rundan 8 kilometer. Det enkla valet är att vika av åt höger. Jag väljer inte det. Jag väljer det svåra valet. Jag springer rakt fram så att rundan blir 15 kilometer.

Bilvägen är ren från snö och is. Det enkla valet är att springa på bilvägen, på asfalten. Jag väljer inte det. Jag väljer det svåra valet. Jag väljer att springa på trottoaren. På trottoaren är det is och snömodd.

Ska jag välja löpning eller slalom?
Det enkla valet är......

Efter passet är det enkla valet att duscha och gå ut i det fina vädret och göra något kul. Det svåra valet är att först blogga om träningspasset, och sen gå ut i det fina vädret och göra något kul. Jag väljer det svåra valet.

Det svåra valet är det lite mer utmanande valet, det lite roligare valet. Var inte rädd för att välja det svåra valet.

Den sexiga löparen

15 kilometer i snöstorm är inte skönt. Det är osexigt. Sprang ensam. Osexigt. Sprang i 5:50-fart. Osexigt. Sprang i svarta tights. Osexigt. Blev kall. Osexigt.

Löpning är osexigt. Fotbollen däremot. Den är sexigare. Snygga och sexiga fotbollsspelare med en kaxig attityd som spelar inför fullsatta arenor får alltid mycket publicitet och stora reklamkontrakt. Det är sexigt. Vad är en ensam löpare som är ute och springer i snöstorm i 5:50-fart jämfört med det? Vad väljer man?

Nä, här gäller det att gaska upp sig lite. Inte ska vi löpare känna oss underlägsna. Vi löpare kan vi också. Vi löpare är också sexiga. Vi är sexiga för vi är passionerade och engagerade i vår idrott, och just passion och engagemang är två egenskaper som uppfattas som sexiga.

Vi löpare är också vitala. Passion, engagemang och vitalitet. Sexiga egenskaper som ofta glöms bort i det utseendefixerade samhället. Till det har löpare också en positiv syn på tillvaron. En löpare tror på sig själv. Har självförtroende. Det är sexigt.

Löpare är också friska och sunda. Sexiga egenskaper som inte handlar om utseende. Sexiga egenskaper som handlar om inställning, glädje, och utstrålning.

15 kilometer i snöstorm är inte skönt. Det är osexigt. Sprang i 5:50-fart. Osexigt. Men vad gör det? Det viktiga är inställningen, glädjen, och utstrålningen. Det är det som är sexigt.

Allergisk

15 kilometer i 5:07-fart. 15 illamående kilometrar. Det kändes som att jag skulle kräkas. Magen gick runt. Det bubblade. Det knep. Tänkte att jag måste vara allergisk. Allergisk mot 15-kilometer i 5:07-fart. Allergisk mot löpning.

15-kilometer i 5:09-fart. Inte lika illamående. Inte illamående alls faktiskt. Det kändes ganska bra. Trots all slask, blöta skor, och kalla fötter. Det kändes bra att springa 15 kilometer 5:09-fart.

Kontrasterna mellan fredagens och lördagens träningspass var stora. Även fast omständigheterna var likvärdiga. Omständigheter som lett till att jag kan summera veckans löpning till 60 kilometer, och då är det ändå en dag kvar av veckan. Inte illa för en som så sent som i torsdags kände sig allergisk mot löpning.