Jag tränar, men jag tränar inte som förut

Jag lever. Ja, jag lever, men jag lever inte, som jag gjorde förut (Gessle). Ja, jag tränar, men jag tränar inte, som jag gjorde förut. Jag tar mig ut, ut och tränar. Inte för att jag vill, utan mest för att jag måste. Måste får ro.

Det är inte bara att sluta träna. Tvångstankarna finns där. Efter alla år av löpträning finns tvångstankarna där. Måste träna. Måste ut, ut och träna.

Jag springer varannan eller var tredje dag. Mest på nya vägar då jag springer vid vårt nya fritidshus utanför Mora. I skogen. På stigarna. I backarna. 6 km slakmota i 5-fart, vända, och 6 km nerför i 4:20-fart är mitt nya favoritpass. Det ger tunga lår. Jag lovar.

Vårt nya fritidshus utanför Mora

Planen är att någon gång i en inte alltför avlägsen framtid springa i fjällen. Sälen. Östfjället. Triangeln. Kalven runt. Planen är också att be min fru att skjutsa mig till Oxberg så att jag kan springa ett långpass till Mora där jag hoppas att min fru kan hämta upp mig i Moraparken.

För ett år sedan hade jag troligtvis redan gjort verklighet av min plan. Jag hade prioriterat mina träningspass och plikttroget genomfört dem, men idag lever jag inte som förut. Jag tränar, men jag tränar inte som förut, och därför är planen bara just en plan.