Bland alla frågor som ställdes till mig i anslutning till förra inlägget så har Gunnar Duréns fråga ”Är innehållet i en blogg viktigt?” tagit upp en del tid för mig.
Jag har funderat på den frågan och jag tror att alla skulle svara ”Självklart är innehållet viktigt” vilket jag också gör, men jag gör det med ett stort MEN, och detta ”men” handlar om att jag också tror att ämnet (här löpning) inte behöver vara viktigast utan jag tror att det ofta är viktigare hur bloggaren väljer att skriva om ämnet.
Här hamnar vi alltså i en fråga kring vad och hur, där vad du skriver om i många falla är mindre viktigt än hur du väljer att skriva om det. Som bloggare om löpning bör du så klart hålla inläggen till löpning även om det i längden blir ganska enformigt och smalt. För att undvika det enformiga och smala blir det alltså med tiden oftare viktigare hur du väljer att skriva om löpning. Annars överlever inte bloggen.
Att skriva ett inlägg i månaden på Spring/LFA som Gunnar Durén gör tycker jag är för sällan då besöksstatistiken på bloggen blir för dålig. Att väga upp ett inlägg per månad med ytterligare ett par inlägg per månad med andra ämnen och funderingar med fina och välformulerade texter (där hur bloggaren skriver är väldigt viktigt) är viktigare än att inte skriva alls. Det ökar också på besöksstatistiken och gör hemsidan mer attraktiv för annonsörer.
Annars tog mitt förra inlägg i ämnet skruv värre (om det är någon som har råkat missa det) då Gunnar Durén kände sig utpekat och gick i försvar. Det kan jag förstå då han med sitt inträde i kommentarsfältet fick stå med hundhuvudet för vad många andra bloggare också gör, men det var inte orätt. Gunnars kompisar kom också till undsättning då de bland annat tog mitt inlägg, omformulerade texten, och skrev en ny text på sin egen blogg som de sedan kritiserade. Sånt tycker jag är fel då de borde ha kritiserat mitt inlägg direkt istället för att omformulera inlägget först. Detta då jag inte kan stå till svars för vad Gunnars kompisar skriver. Jag står bara till svars för vad jag skriver. Fast det är klart. Det kanske blir lättare att kritisera om man omformulerar inlägget först, men de eländet orkar jag inte ens besvara.
Och du Gunnar. Om du är intresserad av det riktiga svaret på frågan om innehållet i en blogg är viktigt så tycker jag att du ska läsa mitt svar här. Inte ett svar som dina kompisar först omformulerar och sedan påstår att jag ha sagt.
tisdag 5 april 2016
lördag 2 april 2016
Bloggare som inte bloggar, och skor som inte är skor
I anslutning till mitt tidigare inlägg "Väntad konkurs av förlaget som ger ut tidningen Spring" kom kommentarerna på Jogg.se (där inlägget också publicerades i sin helhet) att handla om hur bra bloggarna på Spring och Runners World egentligen hanterar sina bloggar.
Kontentan av kommentarerna blev i slutändan att vissa bloggare hanterar sina bloggar bra, som tex ASICS-utmanarna på Runners World, men att andra bloggare inte hanterar sina bloggar lika bra, till exempel Gunnar Syrén som uppdaterar sin blogg på Spring typ en gång per månad.
Jag måste bara här säga att det är så fruktansvärt dåligt att skriva ett blogginlägg en gång per månad och att det är under all kritik. Frågan; "Vad är det för mening med att anlita en bloggare som inte bloggar?" måste här ställas, och att till exempel BG Nilensjö på tidningen Spring självklart måste ställa krav på prestation på sina bloggare. Annars bidrar bloggarna bara till att tidningen Spring går i konkurs, vilket också har skett. Det är så pinsamt dåligt!
Nu är det dock så att Runners World har anlitat nya bloggare som de kallar "Team New Balance bloggare", och här går allt igen. Två av bloggarna har mäktat med ett (1) inlägg, och det för tre veckor sedan. Inget mer. En av New Balance bloggarna har mäktat med två (2) inlägg. Det senaste skrevs för två veckor sedan. Det är bara så dåligt.
Vi får hoppas att New Balance skor är bättre än de där bloggarna för om skorna är lika dåliga som bloggarna så är skorna inget att ha. Att anlita bloggare som inte bloggar är så klart meningslöst, och kanske kan jämföras med att köpa skor som inte är skor. Man tappar här liksom poängen med bloggar och skor.
Fast vad då? Allt är väl egentligen som vanligt. Bloggarna lanseras med trummor och trumpeter, pompa och ståt, men efter ett eller ett par inlägg försvinner de. De mäktar inte med. De kan inte. De är bara helt värdelösa.
Kontentan av kommentarerna blev i slutändan att vissa bloggare hanterar sina bloggar bra, som tex ASICS-utmanarna på Runners World, men att andra bloggare inte hanterar sina bloggar lika bra, till exempel Gunnar Syrén som uppdaterar sin blogg på Spring typ en gång per månad.
Jag måste bara här säga att det är så fruktansvärt dåligt att skriva ett blogginlägg en gång per månad och att det är under all kritik. Frågan; "Vad är det för mening med att anlita en bloggare som inte bloggar?" måste här ställas, och att till exempel BG Nilensjö på tidningen Spring självklart måste ställa krav på prestation på sina bloggare. Annars bidrar bloggarna bara till att tidningen Spring går i konkurs, vilket också har skett. Det är så pinsamt dåligt!
Nu är det dock så att Runners World har anlitat nya bloggare som de kallar "Team New Balance bloggare", och här går allt igen. Två av bloggarna har mäktat med ett (1) inlägg, och det för tre veckor sedan. Inget mer. En av New Balance bloggarna har mäktat med två (2) inlägg. Det senaste skrevs för två veckor sedan. Det är bara så dåligt.
Vi får hoppas att New Balance skor är bättre än de där bloggarna för om skorna är lika dåliga som bloggarna så är skorna inget att ha. Att anlita bloggare som inte bloggar är så klart meningslöst, och kanske kan jämföras med att köpa skor som inte är skor. Man tappar här liksom poängen med bloggar och skor.
Fast vad då? Allt är väl egentligen som vanligt. Bloggarna lanseras med trummor och trumpeter, pompa och ståt, men efter ett eller ett par inlägg försvinner de. De mäktar inte med. De kan inte. De är bara helt värdelösa.
lördag 19 mars 2016
Parasit-Tränare
Vet inte riktigt vad som är så svårt att förstå, men om jag inte har bett om hjälp så vill jag nog inte ha någon hjälp heller, och om du hjälper någon som inte vill ha hjälp så är risken också oerhört stor att du bara blir en irriterande belastning som är i vägen istället för att vara till någon hjälp.
Vet inte hur det är hemma hos er, men här i Vallentuna har de på vårt lokala gym lagt sig till med ofoget där man måste förboka tid med en PT bara för att gå in och titta på lokalerna. Och inte nog med det, utan jag måste också träna tillsammans med en PT första gången jag tränar. Detta även fast jag uttryckligen inte vill ha en PT.
Personliga Tränare verkar leva på andra utan andras tillåtelse. Precis som en parasit. PT kanske står för Parasit-Tränare. De är som en sån där svamp som växer på ett träd. Eller som en sugfisk. Fast sugfisken gör ändå värddjuret en tjänst, och det gör inte en Parasit-Tränare.
Nä, jag har annat och göra än att lägga energi på parasiter som vill hjälpa mig med saker som jag inte vill ha hjälp med.
Vet inte hur det är hemma hos er, men här i Vallentuna har de på vårt lokala gym lagt sig till med ofoget där man måste förboka tid med en PT bara för att gå in och titta på lokalerna. Och inte nog med det, utan jag måste också träna tillsammans med en PT första gången jag tränar. Detta även fast jag uttryckligen inte vill ha en PT.
Personliga Tränare verkar leva på andra utan andras tillåtelse. Precis som en parasit. PT kanske står för Parasit-Tränare. De är som en sån där svamp som växer på ett träd. Eller som en sugfisk. Fast sugfisken gör ändå värddjuret en tjänst, och det gör inte en Parasit-Tränare.
Nä, jag har annat och göra än att lägga energi på parasiter som vill hjälpa mig med saker som jag inte vill ha hjälp med.
söndag 13 mars 2016
Gysing och Skoog är bäst
Gysing och Skoog är bäst. Ingen protest. I alla fall om man får tro mina läsare då Gysing och Skoog var de som fick flest positiva omdömen i inlägget där jag frågade vem som är den bästa Runner's World skribenten.
Fast ska jag vara helt ärlig så verkade de flesta föredra Spring framför Runner's World vilket jag anser är helt obegripligt då jag upplevde Spring som ett slarvigt hopkok av diverse amatörer. Inte konstigt att tidningen gick i konkurs för ett par dagar sedan. Titta bara på hemsidan LFA. Den går ju inte ens att läsa. Jag blir helt yr i huvudet av alla bloggar, reportage, poddar och reklam som ligger huller om buller.
Att det daltades så mycket med Spring (även efter konkursen så daltas det) tror jag mer har att göra med att branschen är liten och att alla känner alla vilket leder till att den sunda kritiken avtar, och det är lite synd att ingen vågar kritisera. Sist det var någon som kritiserade någonting var när Claes Åkeson kritiserade löpargymnasiet. Ja, och ni kan själva fundera på vilken tidning han skriver i.
Kritiken mot löpargymnasiet var typ 2009, och sen dess har det inte hänt någonting. Allt bara ältas på samma sätt hela tiden. Ska jag ha en keps på maran? Jag har lite ont på smalbenen ca 10 cm ovanför den inre fotknölen, vad kan det vara? Vad är det för skillnad på jogging och löpning? Barfotaskor, är det bra?
I den här gråtrista löparbranchen så sticker ändå Gysing och Skoog ut. Ja, var och en på sitt sätt. Gysing med sina fantastiska poetiska skildringar av diverse lopp, och Skoog med sin nästan lite barnsligt roliga attityd till livet och alla.
Gysing och Skoog är två skribenter på Runner's World som förnyar och inspirerar, och av alla som försöker skildra löpning i allmänhet och löpträning i synnerhet så är Gysing och Skoog de bästa skribenterna.
Fast ska jag vara helt ärlig så verkade de flesta föredra Spring framför Runner's World vilket jag anser är helt obegripligt då jag upplevde Spring som ett slarvigt hopkok av diverse amatörer. Inte konstigt att tidningen gick i konkurs för ett par dagar sedan. Titta bara på hemsidan LFA. Den går ju inte ens att läsa. Jag blir helt yr i huvudet av alla bloggar, reportage, poddar och reklam som ligger huller om buller.
Att det daltades så mycket med Spring (även efter konkursen så daltas det) tror jag mer har att göra med att branschen är liten och att alla känner alla vilket leder till att den sunda kritiken avtar, och det är lite synd att ingen vågar kritisera. Sist det var någon som kritiserade någonting var när Claes Åkeson kritiserade löpargymnasiet. Ja, och ni kan själva fundera på vilken tidning han skriver i.
Kritiken mot löpargymnasiet var typ 2009, och sen dess har det inte hänt någonting. Allt bara ältas på samma sätt hela tiden. Ska jag ha en keps på maran? Jag har lite ont på smalbenen ca 10 cm ovanför den inre fotknölen, vad kan det vara? Vad är det för skillnad på jogging och löpning? Barfotaskor, är det bra?
I den här gråtrista löparbranchen så sticker ändå Gysing och Skoog ut. Ja, var och en på sitt sätt. Gysing med sina fantastiska poetiska skildringar av diverse lopp, och Skoog med sin nästan lite barnsligt roliga attityd till livet och alla.
Gysing och Skoog är två skribenter på Runner's World som förnyar och inspirerar, och av alla som försöker skildra löpning i allmänhet och löpträning i synnerhet så är Gysing och Skoog de bästa skribenterna.
torsdag 10 mars 2016
Väntad konkurs av förlaget som ger ut tidningen Spring
Och så kom det då. Konkursbeskedet från förlaget Mediavänner som bland annat ger ut tidningen Spring.
Det var väntat. I alla fall för mig då jag tycker att tidningen andades
amatörmässighet lång väg.
Klart att det är synd med en konkurs då löparvärlden behöver två konkurrerande tidningar för ökad kvalitet, och vi kanske kan hoppas på att tidningen Spring överlever på annat sätt, men jag anser inte att tidningen Spring håller måttet i sin nuvarande form och ser en konkurs som helt naturlig då de få artiklar jag läst kändes gamla redan innan jag läst dem. Tidningen saknade också nyskapande, och hemsidan var bland det rörigaste jag sett vilket jag också tidigare har skrivit om. Bland annat i det här inlägget.
Det spelar ingen roll att en massa poppisbloggare runt om i landet tyckte att tidningen Spring var det bästa som hänt på länge. De där poppisbloggarna försökte nog bara fjäska till sig lite utrymme i tidningen.
Tror nog också att tidningen Springs popularitet mer handlade om att många hade tröttnat på Runner's World, än att tidningen Spring var bra, och vilket alternativ som helst dög som substitut. Hur dåligt alternativet än var.
Det ska bli intressant och se hur de där poppisbloggarna som har talat sig så varma om tidningen Spring, samtidigt som det har talat illa om Runner's World, nu hanterar den här situationen. Kommer de börja fjäska för Runner's World igen? Jag tror det. De har ju inget val för nu finns det inget annat alternativ då de vill få ut sina texter.
Klart att det är synd med en konkurs då löparvärlden behöver två konkurrerande tidningar för ökad kvalitet, och vi kanske kan hoppas på att tidningen Spring överlever på annat sätt, men jag anser inte att tidningen Spring håller måttet i sin nuvarande form och ser en konkurs som helt naturlig då de få artiklar jag läst kändes gamla redan innan jag läst dem. Tidningen saknade också nyskapande, och hemsidan var bland det rörigaste jag sett vilket jag också tidigare har skrivit om. Bland annat i det här inlägget.
Det spelar ingen roll att en massa poppisbloggare runt om i landet tyckte att tidningen Spring var det bästa som hänt på länge. De där poppisbloggarna försökte nog bara fjäska till sig lite utrymme i tidningen.
Tror nog också att tidningen Springs popularitet mer handlade om att många hade tröttnat på Runner's World, än att tidningen Spring var bra, och vilket alternativ som helst dög som substitut. Hur dåligt alternativet än var.
Det ska bli intressant och se hur de där poppisbloggarna som har talat sig så varma om tidningen Spring, samtidigt som det har talat illa om Runner's World, nu hanterar den här situationen. Kommer de börja fjäska för Runner's World igen? Jag tror det. De har ju inget val för nu finns det inget annat alternativ då de vill få ut sina texter.
tisdag 8 mars 2016
Älskling, jag vill skiljas!
"Älskling, jag vill skiljas!" Så heter Lars Södergårds senaste krönika
i tidningen Runner’s World. En krönika som inte bara handlar om att byta klubb utan som också handlar om några av de eldsjälar som
bär våra svenska småklubbar på sina axlar. Människor som föreningslivet inte
hade överlevt utan. Eldsjälar och människor som nästan alla elitidrottsmän är skyldiga ett enormt
tack.
När Lars i sin krönika på ett så fint sätt lyfte fram och tackade de individer i Vallentuna Friidrott som har betytt extra mycket för honom blev jag oerhört glad då det är människor som väldigt många har väldigt mycket att tacka för. Det är människor som bär Vallentuna Friidrott på sina axlar, och som mångårig medlem i Vallentuna Friidrott så delar jag Lars vänliga ord till fullo.
Mitt bidrag till den lilla klubbens familjära stämning är förutom mitt deltagande på träningar och tävlingar också en film. En film som spelades in hösten 2014 under ett av Vallentuna Friidrotts öppna klubbmästerskap i terränglöpning. Ett klubbmästerskap som Lars också nämnde i sin krönika.
Jag lägger ut filmen nedan då jag nu (efter flera år) väljer att dela filmen med er, och när ni tittar på filmen så vill jag att ni framförallt lägger märke till glädjen alla visar. Alla skrattar, och då menar jag alla! Det är faktiskt ganska fascinerande och se glädjen i allas ansikten.
Nu är det så att det inte bara är Lars Södergård som har sagt ”Älskling, jag vill skiljas”, utan det har jag också gjort då jag har valt att inte förnya mitt medlemskap i klubben detta år, men vem vet. Jag kanske kommer tillbaka. Kanske redan nästa år. Jag måste bara hitta motivationen att träna löpning först.
När Lars i sin krönika på ett så fint sätt lyfte fram och tackade de individer i Vallentuna Friidrott som har betytt extra mycket för honom blev jag oerhört glad då det är människor som väldigt många har väldigt mycket att tacka för. Det är människor som bär Vallentuna Friidrott på sina axlar, och som mångårig medlem i Vallentuna Friidrott så delar jag Lars vänliga ord till fullo.
Mitt bidrag till den lilla klubbens familjära stämning är förutom mitt deltagande på träningar och tävlingar också en film. En film som spelades in hösten 2014 under ett av Vallentuna Friidrotts öppna klubbmästerskap i terränglöpning. Ett klubbmästerskap som Lars också nämnde i sin krönika.
Jag lägger ut filmen nedan då jag nu (efter flera år) väljer att dela filmen med er, och när ni tittar på filmen så vill jag att ni framförallt lägger märke till glädjen alla visar. Alla skrattar, och då menar jag alla! Det är faktiskt ganska fascinerande och se glädjen i allas ansikten.
Lägg märke till glädjen alla visar. Alla skrattar,
och då menar jag alla!
Nu är det så att det inte bara är Lars Södergård som har sagt ”Älskling, jag vill skiljas”, utan det har jag också gjort då jag har valt att inte förnya mitt medlemskap i klubben detta år, men vem vet. Jag kanske kommer tillbaka. Kanske redan nästa år. Jag måste bara hitta motivationen att träna löpning först.
måndag 8 februari 2016
Vem är den bästa Runner´s World skribenten?
Kenneth Gysing, LG Skoog, Claes Åkeson och Lars Södergård skriver alla i tidningen Runner´s World. På ett eller annat sätt skriver de texter i Runner´s World. De skriver texter med lite olika fokus, men de skriver texter som vi läsare läser. Som vi läsare begrundar. Vi inspireras.
Texterna i Runner´s World hjälper oss läsare att nå våra målsättningar. Utöver det så hjälper texterna oss också med att vidga våra vyer och se bortom horisonten. Bortom vardagens gråtrista träningspass. I senaste numret fick vi läsare till exempel se ända ner till Israel och Eilat Desert Marathon.
Men, vem är egentligen den bästa Runner´s World skribenten? Kan man säga att någon är bäst eller är alla beroende av varandra? Går det att utse vem som är bäst samtidigt som det kanske är variationen och hur de kompletterar varandra som är det bästa?
Det kanske är lite som en tv-serie. Som Seinfeld. Det kanske är en dålig jämförelse, men vad vore Jerry utan Kramer eller George? Ganska tråkig tror jag. Det går liksom inte att ta bort någon, men om man ändå tar bort någon så måste personen ersättas med en annan färgstark figur. Det är så att säga summan av vad alla gör som gör det hela bra.
Utan att utse vem som är den bästa skribenten på Runner´s World så vill jag ändå lyfta fram en skribent som ligger lite bakom de stora skribenterna. En skribenten som inte står längst fram och tar allt strålkastarljus, men ändå en skribent som jag känner ett väldigt stort förtroende för.
Skribenten jag tänker på är Sten Björnum. Sten Björnum är den som hjälper Runner´s Worlds läsare med skador och rehabilitering, och jag måste säga att han ger ett väldigt kompetent intryck. Han är mycket tydlig och konkret, och förtjänar lite ljus.
Texterna i Runner´s World hjälper oss läsare att nå våra målsättningar. Utöver det så hjälper texterna oss också med att vidga våra vyer och se bortom horisonten. Bortom vardagens gråtrista träningspass. I senaste numret fick vi läsare till exempel se ända ner till Israel och Eilat Desert Marathon.
Men, vem är egentligen den bästa Runner´s World skribenten? Kan man säga att någon är bäst eller är alla beroende av varandra? Går det att utse vem som är bäst samtidigt som det kanske är variationen och hur de kompletterar varandra som är det bästa?
Det kanske är lite som en tv-serie. Som Seinfeld. Det kanske är en dålig jämförelse, men vad vore Jerry utan Kramer eller George? Ganska tråkig tror jag. Det går liksom inte att ta bort någon, men om man ändå tar bort någon så måste personen ersättas med en annan färgstark figur. Det är så att säga summan av vad alla gör som gör det hela bra.
Utan att utse vem som är den bästa skribenten på Runner´s World så vill jag ändå lyfta fram en skribent som ligger lite bakom de stora skribenterna. En skribenten som inte står längst fram och tar allt strålkastarljus, men ändå en skribent som jag känner ett väldigt stort förtroende för.
Skribenten jag tänker på är Sten Björnum. Sten Björnum är den som hjälper Runner´s Worlds läsare med skador och rehabilitering, och jag måste säga att han ger ett väldigt kompetent intryck. Han är mycket tydlig och konkret, och förtjänar lite ljus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)