Mina hjärtan

Ett gott hjärta. Det är bra att ha. Ett friskt och starkt hjärta som vill alla väl. Det är ett hjärta jag gillar.

 

Markus Torgeby skriver om Löparens hjärta. Det skriver han om i sin nya bok. Vad Löparens hjärta betyder får ni fråga någon annan om för det vet inte jag. Jag vet inte det för jag har inte läst boken, och ska jag vara helt ärlig så är jag måttligt intresserad av att läsa boken. Detta för att jag har svårt att relatera till en person som bor ensam i en kåta i flera år. Jag har också svårt att relatera till en person som sover under ett träd ute på Gärdet natten innan en TV intervju i en morgonsoffa. Fast det är klart, det kanske är det som gör honom intressant. Dock kan jag relatera till 5000 meter på bana på tiden 21:50 för det sprang jag igår. Det gillade mitt löparhjärta.

 

En bild på mig och mitt "Rebel Heart" från sommaren 2014
och en konsert med Rolling Stones

Madonna sjunger om ”Rebel Heart”, vilket också är namnet på hennes nya skiva. Det är en bra skiva. Det vet jag eftersom jag har skivan. Jag har också fyra biljetter till Madonnas konsert i Stockholm senare i höst. En biljett till mig, en till min fru, och två till mina barn. Det gillar mitt ”Rebel Heart”.

 

Min fru och mina barn är också mina hjärtan, och här inser jag att jag har väldigt många hjärtan, eller det kanske är så att jag har ett stort hjärta som allt får plats i. Det är tur att löpningen ger mig ett stort och starkt hjärta så att jag orkar och kan bära med mig allt det goda. Allt det fina. Allt det jag tycker om.

Pep-skitsnacket, behövs det?

OK, handen på hjärtat. Vi gör det alla. Jag gör det. Du gör det. Vi gör det. Alla delar ut lite pep-skitsnack hit och dit.

Jag tror ni vet vad jag menar. Jag menar bortförklaringarna någon annan hittar på åt en efter en misslyckad tävling. Bortförklaringar som ofta hamnar i kommentarsfältet kring en misslyckad tävling. Bortförklaringar som ”Hade det inte regnat så hade du sprungit minst en minut snabbare”. Detta sagt även fast loppet gick på asfalt och att det i själva verket inte regnade så mycket och att det svalkande regnet också kanske verkade positivt på prestationen. Svårt att veta.

Jag förstår att pep-skitsnacket finns, och jag förstår att vi som ger lite pep i en motgång bara vill väl, men fungerar det? Fungerar det på dig?

På mig fungerar det inte. Jag blir inte gladare av det. Det kan nog ha att göra med att jag anser att jag inte bara är ansvarig för mina framgångar, utan att jag även är ansvarig för mina motgångar. Jag anser att jag alltid kunde ha tränat lite till.

Fast det är klart. Jag är inte så säker på att jag hade blivit gladare av motsatsen. Jag hade nog inte blivit gladare av ”Ja, nu var du bra dålig. Överraskande dålig. Du som har bloggat så mycket om hur bra du är borde prestera bättre. Du är ju helt kass”.

Vad ska vi dra för slutsats av det här då? Ja, säg det. Kanske att pep-skitsnacket behövs. Även fast vi alla vet att det inte stämmer. Vi behöver höra lite lögner bara för att må bra.

Efter dagens pass så letar jag febrilt efter lite egna bortförklaringar. Jag behöver det. Jag behöver det för att må bra. Jag behöver det efter att ha sprungit 5000 meter på bana på tiden 21:50 och inser att jag inte är så mycket bättre. Jag ska bli bättre, men just nu är det inte så mycket bättre.

Nu ska jag springa fort

Nu ska jag springa fort tänker jag inför dagens pass. Distansen ska bli 15 kilometer, men hur dessa 15 kilometer ska springas vet jag inte. Det är inte bestämt. Tänker tvåhundringar, tänker tusingar, tänker lite av varje.

Som den ingenjör jag är så slutar det med att jag tänker 200 meter fort, och 800 meter distansfart i 15 repetitioner. Totalt 15 kilometer. En matematisk finess som tilltalade mina ingenjörsgener.

När ingenjörsgenerna gjort sitt tog löpargenerna vid, och som den löpare jag är så brydde jag mig inte om vädret. Idag var det 2 grader varmt, snöblandat regn, blåsigt, blöt skogsväg och dyngsura kläder, men jag klagar inte.

Jag klagar inte alls. Jag trivs. Jag känner att jag lever. När jag höjer farten och springer en tvåhundring samtidigt som snöblandat regn piskar mig i ansiktet känner jag att jag lever. Jag gillar det.

Dagens pass blev totalt 15 kilometer i 4:57-fart uppdelat i 15 stycken 200ingar i 3:45-fart med 800 meter löpvila i 5:10-fart.

Jag minns en tid som inte längre finns

Jag springer 15 kilometer i 5:04-fart. Jag springer och minns en tid som inte längre finns. Jag minns en tid när förhandsdiskussionen kring Premiärmilen handlade om hur mycket is det var på banan, en förhandsdiskussion som inte längre finns. Växthuseffekten har gjort att förhandsdiskussionen inte längre finns.

Jag minns en tid när jag sprang på fjället uppe vid Hemavan. Jag minns en tid när glaciärerna kring Sytertopparna var stora och vita. Glaciärer som inte längre finns. Växthuseffekten har gjort det omöjligt för glaciärerna att finnas.

Jag minns en tid när jag sprang Arenamilen på 38 minuter. Även här en tid som inte längre finns, men här kan jag inte skylla på växthuseffekten. Bara på mig själv och mitt eget beteende.

Dock finns det en likhet mellan att springa Arenamilen på 38 minuter och växthuseffekten. Likheten ligger i att det är jag själv och mitt eget beteende som påverkar fenomenen.

Jag hoppas att fler kommer till insikten att den globala uppvärmningen påverkar, och att den påverkar oss mycket. Vi som har varit med och på kort tid upplevt klimatförändringar, som till exempel glaciärers försvinnanden, vet att våra barn inte kommer uppleva jorden på samma sätt som oss, och det skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.

Vad har hänt?

”Lennart, jag är lite förvånad att du inte verkar gilla Spring. Tidigare var du så kritiskt mot RW. Vad har hänt?”, skriver den tidigare SvD journalisten Björn Suneson i en kommentar till mig.

Björn skriver så i en kommentar till inlägget ”Tidningen Spring eller Runners World?” där jag jämför tidningen Spring med Runners World. Ett inlägg som avslutas med att jag väljer Runners World framför Spring.

Vad har hänt? Varför väljer jag Runners World framför Spring när jag, som Björn mycket riktigt påpekar, tidigare har varit kritisk till Runners World. En kritisk som ni bland annat kan läsa om i det här inlägget som heter ”Från Runners World är det tyst”.

Vad har hänt då? Ja, jag vet inte. Jag skulle vilja uttrycka det som att ingenting har hänt. Jag utrycker bara min åsikt och oavsett vad som tidigare har skrivits så skulle jag idag välja Runners World framför Spring. Detta med motiveringen att: Jag har lättare att ta emot budskapet från Runner World och att den för mig som löpare inspirerar och ger tillräckligt bra tips, och att den uppfyller sitt syfte. Så tycker jag, men många andra tyckte något annat, och ser man till kommentarerna till inlägget (mest på jogg) så verkar de flesta inte hålla med mig, och det gläder mig. Det glädjer mig av den enkla anledningen att vi inte måste tycka lika.

Dock står jag fast vid min ståndpunkt där jag hävdar att Runners World borde ta mer ansvar och granska kritiskt. Tveksamma försök görs, men det känns ändå ganska tafatt. Ur ett perspektiv av kritisk granskning känner jag inte heller att Spring tar något vidare ansvar (inte vad jag har sett), och det känns trist.

Glöm inte att följa mig på Twitter som @MilenSub40.

Disträ

Jag kan vara lite disträ. Ibland börjar tänka på annat. Till exempel när jag åker tåg. Då kan tankarna flyga iväg, så även när jag kör bil. När jag kör bil kan jag komma på mig själv och undra om jag verkligen stannade vid rödljuset, eller vid stopplikten.

När jag sitter på möten kan tankarna flyga iväg, så även när jag läser ett dokument. När jag har läst en stund kan jag komma på mig själv och fundera på vad jag egentligen har läst. Jag måste här läsa om.

När jag tränar har jag alltid en plan. Som idag. Idag var planen en fartlek, men det glömde jag bort. Jag sprang och tänkte på annat, och efter 14 kilometer kom jag på att det var en fartlek jag skulle springa, men då var det för sent.

Dagens pass blev ett distanspass över 15 kilometer i 5:02-fart.

Tidningen Spring eller Runners World?

Tidningen Spring etablerades för något år sedan och marknadsfördes som den nya löpartidningen, och till skillnad från Runners World skulle Spring vara en tidning för de lite mer inbitna löparna, eller som jag har för mig att jag läste någonstans i anslutning till etableringen, ”En tidning för dem som vet vilken tid de springer milen på”, fast detta är jag inte helt säker på.

Hur är det då? Nu har tidningen Spring funnits på marknaden ett tag, och uppfyller den förväntningarna? Blev Spring ett alternativ till Runners World för de lite mer inbitna löparna?

Själv tycker jag inte det. Till skillnad från Runners World och dess oerhört professionella framtoning så känns tidningen Spring ganska amatörmässig. Jag skulle vilja ge omdömet ”Amatörmässig och rörig”.

Den amatörmässiga rörigheten syns tydligt på hemsidan (Löpning för alla?) där artiklar, intervjuer, bloggar och loppreferat ligger huller om buller. Det finns väldigt mycket att läsa, samtidigt som jag har väldigt svårt att få en överblick. Avsnitten om ”Hårdbevakade lopp” känns dock som en rolig detalj med bilder och referat från olika lopp. Det måste vara kul att läsa för alla (elit som motionär) som har sprungit de loppen.

Det jag har sett av ”papperstidningen” känns också ganska spretigt, och jag har haft väldigt svårt att fastna för olika texter. I en jämförelse med Runners World så känns inte heller texterna mer faktainriktade vilket jag hade förväntat mig av en tidning som riktar sig till lite mer inbitna löpare. I senaste numret gillade jag dock reportaget med Huddinge AIS där jag kände igen många ansikten. Det var kul.

Trots det roliga reportaget med Huddinge AIS så känns för tillfället inte tidningen Spring som ett värdigt alternativ till Runners World. Skulle jag köpa en löpartidning skulle jag i dagsläget välja Runner World av den enkla anledningen att innehållet uppfyller sitt syfte. Innehållet presenteras också på ett sätt som är lätt att ta till sig med ett koncept som fungerar. Detta sagt även fast jag vet vilken tid jag springer milen på.