Premiärmilen (det får ta den tid det tar)

Premiärmilen årgång 2013 hade i förhandsdiskussionen präglats av en oro över banans beskaffenhet, men tack vare arrangörernas fina jobb med banan så var den oron som bortblåst, och inför start fanns bara förväntan, glädje och nervositet.

Jag. Hur skall det gå för mig? Vilken form är jag i? Lisa Norden. Vilken tid kommer hon få? Staffan. Är han här, eller stannade han hemma? Elin. Kommer hon persa? Håkan. Kommer han persa? Johan. klarar han sub39? Inför årets första lopp är frågorna många, men innan dagen är slut kommer vi att ha ett svar på alla frågor.

På startlinjen står alla löpare samlade. Det är lite kallt, och jag är i en urusel form, men det är som det är, och det går inte att göra någonting åt det nu.

Premiärmilen ska bara ge ett formbesked. Det är på Kungsholmen runt och på Arenamilen jag skall vara i form. Premiärmilen är bara ett lopp på vägen. Ett lopp i mina förberedelser.

Starten går, och jag börjar springa. Springer första kilometern på 4:05 och inser att sub40 kommer att bli svårt. Dumt att ens försöka. Tänker att jag ska ta loppet som det kommer. Tänker att jag ska springa så fort jag kan utan att stressa, vilket betyder att jag ska springa så fort jag kan, men att det ändå får ta den tid det tar.

Jag sprang så fort jag kunde, och det tog den tid det tog, och när jag passerade 5 kilometer på 40:53 insåg jag att jag inte skulle klara 41 minuter. Det var en tung insikt, men sån är löpningen, och jag är inte i form. Det är bara att acceptera.

Jag sprang i mål på tiden 42:06, vilket är exakt 3 minuter sämre än vad jag sprang Hässelbyloppet på i höstas. 42:06 ger också en kilometertid som är 2 sekunder långsammare än vad jag hade när jag sprang Stockholm Halvmarathon. Det kanske inte är så konstigt att det känns lite trögt.

Nu kommer en period av hårdträning inför Kungsholmen runt den 4:e maj och Arenamilen den 15:e maj. Då hoppas jag att jag har hittat formen.

Dödens lopp

Imorgon är det dags för Premiärmilen. I uppsnacket inför loppet används ord som dödsgrus, dödsis och skjutbanor. Ord som används när löpare försöker beskriva banan och dess underlag. Ord som skrämmer, ord som har fått deltagare att fundera på om det kanske är bästa att stanna hemma.

Årets Premiärmil verkar präglas av död, och när vi löpare tar steget över startlinjen tar vi samtidigt steget in i gränslandet mellan liv och död, ett gränsland mellan ljust och mörkt där vi löpare tävlar på randen till ett svart hål. Ett felsteg, och vi trilla ner, och allt är över.

Den snabbaste löparen vinner loppet, men imorgon måste alla löpare som kommer i mål betraktas som vinnare, ty de har överlevt, och tagit sig i mål med livet i behåll.

Alla löpare som kommer i mål har vunnit över dödsisen, dödsgruset och skjutbanorna. Årets lopp kan gå till historien som ”Dödens lopp”.

Idag förberedde jag mig inför "Dödens lopp" med en lugn jogg över 5 kilometer i 4:50-fart.

Nummerlappsutdelning

Då var det dags att hämta nummerlapp igen. Det är nästan alltid lika kul. Jag gillar att hämta nummerlapp. En spänd förväntan infinner sig alltid när jag hämtar en nummerlapp.

Jag gillar när nummerlappsutdelningen är på Runners Store, eller som i fallet Premiärmilen då den är på Löplabbet. Då kan jag passa på att titta på nya träningskläder. Det är alltid kul.

När jag hämtar en nummerlapp känns det verkligen som att det är dags för tävling. Tankarna börjar kretsa mer och mer kring loppet, och det är då de sista förberedelserna börjar. Det är då jag sätter nummerlappen på tröjan. Det är då jag packar väskan med kläder, skor, gel, sportdryck, mössa, klocka, solglasögon, tejp.........

Bekvämlighetszonen

Jag ligger på soffan. Det är bekvämt. Min bekvämlighetszon är soffan. De säger att man ska ta sig ur sin bekvämlighetszon. Jag reser mig upp, och tar på mig träningskläder.

Ute ser det ut att vara kallt. Det blåser och snöar. Det ser inte bekvämt ut. Soffan ser bekväm ut, men den har jag lämnat, och med det min bekvämlighetszon. Räcker det så? Nä, så lätt ska det inte gå, tänker jag, och går utanför dörren.

Utanför dörren väntar jag på att klockan ska hitta satelliterna. Jag fryser, och det känns riktigt obekvämt. Tänker att nu har jag verkligen gått utanför min bekvämlighetszon.

Jag börjar springa. Det känns stelt och obekvämt, och det tar det ett tag innan jag får upp värmen i kroppen, men efter några kilometer börjar det kännas ganska bekvämt. Det är inte bra. Jag skulle ju ta mig ur min bekvämlighetszon.

Jag ökar tempot, och i uppförsbackarna gör jag ett par ruscher. Det känns obekvämt. Det är bra. När jag kommer hem visar klockan att jag sprungit 12.5 kilometer i 4:51-fart.

Jag tog mig ur min bekvämlighetszon, men så här efteråt känns allt väldigt bekvämt, och nu tänker jag stanna i min bekvämlighetszon.

Löparnas sommarvisa

Du ska inte tro det blir löpning ifall inte nå´n sätter fart, på våren och gör lite vårigt, ja då kommer löparna ut. Jag gör så att löparna springer, och jag gör Premiärmilen grön. Och på söndag har våren kommit för då har jag tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken så där så det hoppar och far. Jag gör fullt med pollen i luften och myggor som fastnar i min hals. Jag gör löven nya på träden och små hundar som bits här och där. Jag gör himlen vacker om kvällen för jag gör den alldeles skär.

Och blåbär det gör jag åt löparna, för det tycker jag dom kan få, och andra små roliga saker som passar löparnas spring. Och jag gör små roliga stigar, där löparna kan springa omkring. Då blir löparna fulla med sommar, och bena blir fulla med spring.

Mental styrka

När kroppen har bunkrat så mycket mjölksyra att spykänslan blir påtaglig krävs det en hel del mental styrka för att fortsätta springa.

Det krävs också en hel del mental styrka för att fortsätta springa när andningen är så ansträngd, så att det känns som att lungorna håller på att lossna i bröstkorgen.

Riktigt så ansträngande kanske inte dagens intervallpass var, men det krävdes en hel del mental styrka för att springa 60 varv på Bosön´s tvåhundrametersbana.

60 varv. 60 varv som fördelades över 6*(400+300+200+100) med joggvila lika lång som det snabba avsnittet.

60 varv. Känn på det. Jag kan lova att det kändes tungt. Jag fick samla ihop mig flera gånger för att genomföra alla set, och på det sista setet hade jag ingenting kvar. Jag var tom.

Även fast det var tungt tycker jag att det blev ett riktigt bra pass där jag sprang fyrahundringarna och trehundringarna i ca 3:30-fart, tvåhundringarna i 3:25-fart och hundringarna i 3:20-fart.

On-knappen

Jag känner mig lite "off" just nu. Kroppen svarar inte alls. 10 kilometer i 4:40-fart känns tungt, och det är "off".

Jag letar efter "on-knappen", men jag hittar den inte. Jag letar bland långa intervaller, korta intervaller, distanspass och långpass, men jag hittar ingen "on-knapp". Var kan den vara?

Dagens långpass sprang jag runt Vallentunasjön, och där hittade jag ingen "on-knapp", utan jag fick slita ordentligt för 28 kilometer i 5:13-fart.

Under långpasset försökte jag också hitta "on-knappen" med hjälp av en fartökning, men jag hittade ingen "on-knapp". Fartökningen blev 10 kilometer i 4:52-fart. Mer än så blev det inte, och det är "off".

Jag ska leta reda på den där "on-knappen". Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta den, men jag ska hitta den.