Att förstora och förminska sig själv

Inför tävlingar är det vanligt att förstora sig själv genom att bland annat tänka "jag är bäst", "jag har tränat bra", "jag känner mig stark" och "andra ser små och svaga ut".

Att tänka så kan vara nyttigt. Det är en del av den mentala förberedelsen. Att "pumpa upp sitt ego" på det där viset kan skapa en tro på sig själv.

På träning verkar det vara annorlunda. Speciellt när man tränar i grupp. Inför en träning i grupp verkar alla försöka att förminska sig själva genom att säga "jag känner mig ur form", "jag har tränat lite dåligt sista tiden" och "ni är mycket snabbare än mig".

Idag var det inget undantag. Idag sprang jag intervaller i Sätrahallen med Ingmarie, Karin, Fredrik och Janne. Ingen av oss kände sig i form. Just idag kände sig alla väldigt ur form. Jag kan nog sammanfatta det hela genom att säga att "alla ansåg, att alla andra, skulle prestera bättre, än sig själv".

Nu var det så klart inte så att alla var ur form, och sämre än vanligt, utan alla var naturligvis väldigt bra. Vi sprang ett pass på 3*400+4*300+6*200, och vad jag kunde se avslutade alla passet på ett väldigt starkt sätt. Med några fler intervallpass den här vintern tror jag flera av oss kommer att prestera riktigt fina tiden när våren kommer. Det såg riktigt bra ut!

Idag snittade jag fyrahundringarna i 3:30-fart, trehundringarna i 3:15-fart och tvåhundringarna i 3:10-fart, och jag är väldigt nöjd med passet.

Det här var ett alldeles lagom pass med väldigt trevligt sällskap och det var väldigt roligt att träffa den alltid lika inspirerande Ingmarie tillsammans med Karin, Fredrik och Janne.

Trötta, slitna och stela muskler

- Berätta om händelseförloppet, säger naprapat Daniel. Jag berättar. Jag berättar om min träning, intervaller, snömodd och skor. Min berättelse leder till flera teorier och alternativ till tänkbara åkommor. Åkommor som Daniel vill undersöka.

Undersökningen visade att ingenting är trasigt i foten. Undersökningen visade också att det inte finns några inflammationer i foten. Det enda Daniel hittade var trötta, slitna och stela muskler.

Behandlingen bestod av tryckmassage. Det var en hård behandling. Det gjorde ont. Ont ska med ont fördrivas, och nu har jag träningsförbud i två dagar.

Träningsförbudet är lite synd. Jag hade nämligen planer på att springa Skinkloppet här i Vallentuna, men det är jag tvungen att ställa in.

Naprapatbehandling

Naprapatbehandling. Ordet gör mig nervös. En naprapatbehandling kan göra ont, men det är inte därför jag blir nervös. Jag blir nervös för vilken diagnos jag ska få. Tänk om jag har drabbats av någonting som tar lång tid att läka. Jag hoppas inte det.

Det är hälen som gör ont. Det är inte roligt om det gör ont i hälen eller under hälen. Då blir egendiagnosen ofta Plantar Fasciit, Hälsporre eller Stressfraktur, men jag har inte ont i hälen eller under hälen.

Jag har ont bakom hälen och på sidan av hälen. Det gör ont ganska långt ner, men precis ovanför där hälen möter underlaget. Jag har mina egna teorier om vad det kan vara, men det blir en nervös väntan fram till morgondagens naprapatbehandling.

16*1 minut i backe

I mitt träningsprogram står det backintervaller. Det står också att jag ska springa 15-18 repetitioner. Det är några fler än sist. Det känns utmanande, men samtidigt roligt. Fler repetitioner ger en känsla av förbättring.

Ute snöar det. Inte lika mycket som igår, men det snöar, och det är inte värre än att det går att springa backintervaller i min vanliga 235 meter långa backe.

Med dagens förutsättningar tog det ganska exakt 1 minut att springa upp för min backe, och det blev totalt 16 repetitioner. Efteråt är jag trött. Nerjoggen känns tung, men jag är nöjd. Det här var sjunde gången jag sprang backintervaller på lite drygt två månader.

Långpass i en klass 1-varning

Det snöar ute, samtidigt som det blåser. Det är en klass 1-varning. Jag tycker att de varnar för precis allting nu för tiden. Stort som smått. En klass 1-varning brukar inte vara så mycket att bry sig om, tänker jag.

Ute är det minst 10 cm nysnö och snömodd. Att springa fort går inte, därmot går det att springa långsamt. I två timmar är jag ute och springer, vilket gav 20 kilometer i 6:11-fart. Inte fort, men ett bra långpass.

Efter passet, när jag kommer innanför dörren, haglar frågorna. Hur gick det? Fryser du? Vinden tjuter och lyktstolparna gungar, det måste ha varit jobbigt? Var det någon annan ute? Mötte du någon?

Jag tänker lite på den sista frågan, och svaret är att jag mötte någon. Jag mötte två löpare vid två olika tillfällen.

Det är nu det tar

Det är nu det tar, tänker jag.

Jag befinner mig på Bosön och har precis sprungit åtta tusingar på tiderna 3:50 - 3:52 - 3:50 - 3:50 - 3:49 - 3:50 - 3:49 - 3:50. Jag är trött. Gårdagens pass sitter i benen. Ben som kändes tunga redan på den andra intervallen.

Jag är trött, men jag tänker att jag orkade hålla 3:50-fart på den åttonde tusingen. Jag bestämmer mig för att springa två tusingar till. Det är lika bra, för det är nu det tar. Den nionde tusingen springer jag på 3:51.

Svetten rinner ner över ansiktet. Under vilan andas jag så mycket jag kan. För att syresätta kroppen tar jag stora och djupa andetag. Efter två minuter känner jag mig inte helt redo, men jag startar den sista intervallen ändå.

I vanliga fall tar jag mellantider, men det gör jag inte nu, jag bara trycker på. Jag tittar inte på klockan en enda gång, och när jag stänger av klockan visar den 3:47, vilket också blir dagens snabbaste tusing.

16.5 km i 4:36-fart

Det känns bra att springa. Jag springer på en mörk väg genom skogen. Det enda som lyser upp min väg är pannalampan vars ljus reflekteras i snön. Jag ser ett rådjur som korsar min väg en bit framför mig.

Jag springer kilometer efter kilometer. Det går lite saktare än vanligt. Underlaget jag springer på är hårdpackad snö, och det släpper lite vid varje steg. Det släpper precis när jag skjuter ifrån, och det sänker farten med några sekunder per kilometer.

Det är ganska kallt. Jag har en buff runt halsen som jag med jämna mellanrum drar upp över mun och näsa. Det blir svårare att andas då, men jag gör så för att undvika att få ner för mycket kall luft i lungorna.

På slutet trycker jag på lite extra i backarna, och när jag stänger av klockan visar den att jag har sprungit 16.5 km i 4:36-fart.